03 jan 2017 06:00

03 jan 2017 06:00

Att inte ge några löften är enkelt att lova

En sak lovade jag vid nyår.
Att inte lova något inför det nya fräscha året.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag är trött på nyårslöften, främst mina egna. Det var länge sedan jag gav något heligt löfte inför ett nytt år, och det kommer att dröja väldigt länge innan jag gör det. Jag skriver inte ”aldrig” för det gäller ju att vara ödmjuk och flexibel.

Min främsta ovilja mot den typen av löften är att de ofta avläggs under årets sista skälvande timmar. Inte sällan under nyårssupén där olika saker hetsas fram. Det kan handla om att sluta röka eller lägga av med att dricka sprit under vardagar. Vanligt lär det även vara att säga att den personliga träningen ska bli bättre. Här ska det minsann gås till gymmet nästan varenda dag, åtskilliga kilon ska bort och badbyxorna/bikinin ska sitta på en vältrimmad kropp om några månader.

Det är fiktionen.

Verkligheten blir oftast annorlunda.

Visst köps det ett gymkort och visst besöks ställen regelbundet, men inte under lång tid. För några håller det en vecka, andra kör på under någon månad men de flesta ledsnar relativt snabbt. Gymkortet, som har köpts in för dyra pengar, blir liggande i lådan hemma i hallen. Såvida det inte är elektroniskt, då blir det väl liggande i mobilen men det är ju sak samma.

Jag har gått i samma fälla, även om det är så länge sedan att det absolut inte fanns mobiler, och knappt ens några gym. Men ett halvårskort på badhuset i Götene blev det i alla fall. Här skulle det tränas, kilona skulle bara rasa av kroppen och jag skulle bli starkare än någonsin, även om inte det sa så mycket.

Första vardagen efter nyår gick lysande. Direkt efter jobbet åkte jag till badhuset, visade mitt fina kort i kassan, bytte om och gick ned i gymmet som på den tiden kallades styrketräningslokal.

Jag körde ett pass, helt efter eget huvud. Muskelgrupp efter muskelgrupp gicks igenom. Hantlar, skivstänger och diverse verktyg testades och användes. Efter en dryg timma var jag nöjd, gick och duschade och åkte hem.

Dagen därpå kändes det som att en ångvält kört över mig. Träningsvärken malde i hela kroppen och mina rörelser var försiktiga.

Det tog emot rejält men samma kväll gick jag till badhuset igen och körde ett nytt pass. Inte lika hårt som dagen innan, men det räckte för mig. Halvnöjd, men med rejäl värk, gick jag hem.

Just när jag skulle ge mig iväg till den tredje kvällens pass ringde telefonen. En kompis undrade om jag ville åka med på bio. Efter (ungefär) en tusendels sekunds betänketid bestämde jag mig för att åka med och titta på filmen Wargames.

Sedan blev det bara något sporadiskt besök i badhusets källare.

Så var det med det löftet.

 

Hiss: Chelsea och Västra Frölunda. Det är bara att titta i tabellerna och njuta.

Diss: Alla som skjuter smällare och raketer. Tänk på de stackars djuren.

 

Jag är trött på nyårslöften, främst mina egna. Det var länge sedan jag gav något heligt löfte inför ett nytt år, och det kommer att dröja väldigt länge innan jag gör det. Jag skriver inte ”aldrig” för det gäller ju att vara ödmjuk och flexibel.

Min främsta ovilja mot den typen av löften är att de ofta avläggs under årets sista skälvande timmar. Inte sällan under nyårssupén där olika saker hetsas fram. Det kan handla om att sluta röka eller lägga av med att dricka sprit under vardagar. Vanligt lär det även vara att säga att den personliga träningen ska bli bättre. Här ska det minsann gås till gymmet nästan varenda dag, åtskilliga kilon ska bort och badbyxorna/bikinin ska sitta på en vältrimmad kropp om några månader.

Det är fiktionen.

Verkligheten blir oftast annorlunda.

Visst köps det ett gymkort och visst besöks ställen regelbundet, men inte under lång tid. För några håller det en vecka, andra kör på under någon månad men de flesta ledsnar relativt snabbt. Gymkortet, som har köpts in för dyra pengar, blir liggande i lådan hemma i hallen. Såvida det inte är elektroniskt, då blir det väl liggande i mobilen men det är ju sak samma.

Jag har gått i samma fälla, även om det är så länge sedan att det absolut inte fanns mobiler, och knappt ens några gym. Men ett halvårskort på badhuset i Götene blev det i alla fall. Här skulle det tränas, kilona skulle bara rasa av kroppen och jag skulle bli starkare än någonsin, även om inte det sa så mycket.

Första vardagen efter nyår gick lysande. Direkt efter jobbet åkte jag till badhuset, visade mitt fina kort i kassan, bytte om och gick ned i gymmet som på den tiden kallades styrketräningslokal.

Jag körde ett pass, helt efter eget huvud. Muskelgrupp efter muskelgrupp gicks igenom. Hantlar, skivstänger och diverse verktyg testades och användes. Efter en dryg timma var jag nöjd, gick och duschade och åkte hem.

Dagen därpå kändes det som att en ångvält kört över mig. Träningsvärken malde i hela kroppen och mina rörelser var försiktiga.

Det tog emot rejält men samma kväll gick jag till badhuset igen och körde ett nytt pass. Inte lika hårt som dagen innan, men det räckte för mig. Halvnöjd, men med rejäl värk, gick jag hem.

Just när jag skulle ge mig iväg till den tredje kvällens pass ringde telefonen. En kompis undrade om jag ville åka med på bio. Efter (ungefär) en tusendels sekunds betänketid bestämde jag mig för att åka med och titta på filmen Wargames.

Sedan blev det bara något sporadiskt besök i badhusets källare.

Så var det med det löftet.

 

Hiss: Chelsea och Västra Frölunda. Det är bara att titta i tabellerna och njuta.

Diss: Alla som skjuter smällare och raketer. Tänk på de stackars djuren.

 

  • ALF EHN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.