05 jan 2017 04:00

05 jan 2017 04:00

Nytt år och nya åtaganden

LINUS HELLMAN

Nytt år betyder inte bara nya möjligheter utan också nya förutsättningar. Gratis är det bästa som finns, heter det ibland. Det är ett synsätt som även den rödgröna regeringen har anammat. Efter årsskiftet har det inrättats en rad nya subventioner, inte minst i form av gratistjänster som absolut inte är gratis utan som ska betalas på något sätt. I en tid när redan den befintliga offentliga verksamheten har sina brister prioriterar regeringen att införa nya åtaganden. Det är ohållbart i längden.

Den 1 januari varje år är inte bara en brytpunkt för oss människor när vi skålar in och firar det nya året. Datumet är också synonymt med förändringar för oss alla i vardagen när regeringens ekonomiska politik blir verklighet.

I budgeten för 2017, som antogs av riksdagen i höstas när 142 (S, MP och V) av de närvarande ledamöterna röstade ja medan Moderaternas återstående motförslag fick stöd av 122 (M + SD) av de närvarande ledamöterna, återfinns flera förändringar som nu realiseras.

Nya lagar och regler har trätt ikraft och gratis är ordet som faller den rödgröna regeringen på läppen, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet som är garanten för att Stefan Löfvens svaga ministär ska kunna överleva i riksdagen då V ger sitt budgetstöd.

Det har bland annat blivit gratis för äldre över 85 år att besöka vårdcentralen eller husläkaren, tandvården blir gratis upp till 21 år (2018 blir det upp till 23 år) och det blir gratis preventivmedel för unga under 21 år. Vidare får fler barnfamiljer bostadsbidrag och flerbarnstillägget för det tredje barnet höjs. Det är reformer som ska läggas till tidigare inrättade gratistjänster.

Låt oss till att börja med slå fast att det inte finns några reformer som är gratis. Nya satsningar innebär nya utgifter. Dessa ska betalas på något sätt. Antingen genom skattehöjningar eller andra utgiftsminskningar. Regeringen är mest förtjust av det förstnämnda. Den har ett dogmatiskt synsätt på den ekonomiska politiken där skatter och arbetsinkomster ses som en ständig resurs att plocka pengar ur.

Budgeten är dessutom underfinansierad. Regeringen väljer att spendera mer pengar och låna till nya utgifter och detta i en högkonjunktur. Det är ett svaghetstecken. Det finns brister i fundamentala delar av samhället såsom inom rättsstaten och välfärdsstaten. Det är viktigare att se till att välfärden klarar sina grundläggande uppgifter än att skapa nya förpliktelser medan den offentliga sektorn växer. Vidare har vi redan ett generöst högkostnadsskydd inom vården.

I ett land med som har ett av världens högsta skattetryck och som har bland de högsta marginalskatterna i världen kan inte alltid skattehöjningar vara den enda lösningen på alla problem. Politik är att vilja men politik handlar också om att prioritera. Resurserna är inte ändlösa.

Att i det läget införa nya offentliga åtagandena är inte hållbart i längden. Det är inget fel på kreativiteten hos regeringen. Budgeten är full av statlig ingenjörskonst och detaljstyrning men tyvärr saknas huvudfokus på jobb. Det är framgångsrikt företagande och arbete som ytterst möjliggör satsningar på välfärden.

Höjer man blicken ytterligare bortom alla dessa satsningar hit och dit finns det en större och ännu olöst fråga som förr eller senare måste få en lösning.

Att allt färre unga ska försörja allt fler äldre.

Det är den stora framtidsutmaningen.

Att få fler människor in i jobb är därför en av de viktigaste uppgifterna. Fler arbetande timmar i ekonomin innebär ökade skatteintäkter som ger mer välfärd.

I budgeten för 2018 när vi står inför ett valår räknar regeringen med ett reformutrymme på 30 miljarder kronor. Då kan vi räkna med nya offentliga åtagande som staplas på de tidigare utställda förpliktelserna.

Regeringens löften till allt och alla lär nå nya höjder medan det övergripande målet som den har satt upp om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 framstår som alltmer utopiskt.

Gratis är måhända det bästa som finns men var förvissad om att notan alltid blir hög.

Den 1 januari varje år är inte bara en brytpunkt för oss människor när vi skålar in och firar det nya året. Datumet är också synonymt med förändringar för oss alla i vardagen när regeringens ekonomiska politik blir verklighet.

I budgeten för 2017, som antogs av riksdagen i höstas när 142 (S, MP och V) av de närvarande ledamöterna röstade ja medan Moderaternas återstående motförslag fick stöd av 122 (M + SD) av de närvarande ledamöterna, återfinns flera förändringar som nu realiseras.

Nya lagar och regler har trätt ikraft och gratis är ordet som faller den rödgröna regeringen på läppen, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet som är garanten för att Stefan Löfvens svaga ministär ska kunna överleva i riksdagen då V ger sitt budgetstöd.

Det har bland annat blivit gratis för äldre över 85 år att besöka vårdcentralen eller husläkaren, tandvården blir gratis upp till 21 år (2018 blir det upp till 23 år) och det blir gratis preventivmedel för unga under 21 år. Vidare får fler barnfamiljer bostadsbidrag och flerbarnstillägget för det tredje barnet höjs. Det är reformer som ska läggas till tidigare inrättade gratistjänster.

Låt oss till att börja med slå fast att det inte finns några reformer som är gratis. Nya satsningar innebär nya utgifter. Dessa ska betalas på något sätt. Antingen genom skattehöjningar eller andra utgiftsminskningar. Regeringen är mest förtjust av det förstnämnda. Den har ett dogmatiskt synsätt på den ekonomiska politiken där skatter och arbetsinkomster ses som en ständig resurs att plocka pengar ur.

Budgeten är dessutom underfinansierad. Regeringen väljer att spendera mer pengar och låna till nya utgifter och detta i en högkonjunktur. Det är ett svaghetstecken. Det finns brister i fundamentala delar av samhället såsom inom rättsstaten och välfärdsstaten. Det är viktigare att se till att välfärden klarar sina grundläggande uppgifter än att skapa nya förpliktelser medan den offentliga sektorn växer. Vidare har vi redan ett generöst högkostnadsskydd inom vården.

I ett land med som har ett av världens högsta skattetryck och som har bland de högsta marginalskatterna i världen kan inte alltid skattehöjningar vara den enda lösningen på alla problem. Politik är att vilja men politik handlar också om att prioritera. Resurserna är inte ändlösa.

Att i det läget införa nya offentliga åtagandena är inte hållbart i längden. Det är inget fel på kreativiteten hos regeringen. Budgeten är full av statlig ingenjörskonst och detaljstyrning men tyvärr saknas huvudfokus på jobb. Det är framgångsrikt företagande och arbete som ytterst möjliggör satsningar på välfärden.

Höjer man blicken ytterligare bortom alla dessa satsningar hit och dit finns det en större och ännu olöst fråga som förr eller senare måste få en lösning.

Att allt färre unga ska försörja allt fler äldre.

Det är den stora framtidsutmaningen.

Att få fler människor in i jobb är därför en av de viktigaste uppgifterna. Fler arbetande timmar i ekonomin innebär ökade skatteintäkter som ger mer välfärd.

I budgeten för 2018 när vi står inför ett valår räknar regeringen med ett reformutrymme på 30 miljarder kronor. Då kan vi räkna med nya offentliga åtagande som staplas på de tidigare utställda förpliktelserna.

Regeringens löften till allt och alla lär nå nya höjder medan det övergripande målet som den har satt upp om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 framstår som alltmer utopiskt.

Gratis är måhända det bästa som finns men var förvissad om att notan alltid blir hög.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.