24 feb 2017 04:00

24 feb 2017 04:00

När jag lekte kurragömma i segelbåtens inre

FLEMMMING MOURITSEN

Förbaskade katt! Jaja, mer om det senare, för nu över till något helt annat som med lite god vilja kanske kan länkas till min frustration över kattens beteende.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

När jag var mycket ung drev min far igenom att vi skulle ha en segelbåt. Den införskaffades och därefter spenderades somrarna till stor del till sjöss. Först i vattnen kring Mariestad sedan blev det några år i Göteborgs skärgård innan vi permanent hamnade i Rössö hamn, en bit söder om Strömstad.

Så kustlinjen Strömstad via Koster ner till Grebbestad och Lysekil kan jag nog säga var mina somrars uppväxtmiljö. Nog var det en härlig miljö att röra sig runt i, men vad för sorts båt tror du nu att min familj gled omkring i?

Nja, jag tror inte att du är rätt ute. Vi hade en sju meter lång segelbåt, ruffad, men bara ett utrymme under tak, en knapp kvadratmeter golvyta... sammanlagt. Ingen toalett, eller jo, vi hade en hink som fick tjänstgöra som toalett.

När familjen bänkat sig för att äta den kvällsmat som modern snott ihop i det minimala köket, dragit fram bordsskivan och dukat upp för måltid så hände det rätt ofta att lille Flemmings röst hördes i kajutan:

– Jag måste bajsa!

När sedan barnet insisterat på att det inte kunde vänta så var det bara att packa ihop allting igen och försöka varmhålla maten medan hinken plockades fram.

Det var inget lyxliv, men det var en underbar miljö att spendera en del av sin uppväxt i och jag snokade självklart runt i vår båt och lärde känna vart enda utrymme. Och fiffiga utrymmen är båtdesigners fenor på att fixa.

Längst fram i förpiken fanns ett litet utrymme där man kunde stuva in seglen och under en segeltur när jag fortfarande var tillräckligt liten, så kröp jag in där, drog ett segel i vägen så jag inte syntes och sedan lekte jag kurragömma.

Snart räknade modern barnaskaran och kom då bara till ett innan det tog slut och det var ett för lite. Så båten började letas igenom och jag hörde mitt namn ropas med allt större desperation. Ungen var borta... ute till havs.

Jag måste ha gett mig tillkänna så småningom, men jag vet än idag inte om jag verkligen inser vilket trauma jag utsatte min familj för den där gången.

Jag kom att tänka på den här historien när jag surt gick varv på varv runt min Volvokombi häromdagen och öppnade än framdörr, än bakdörr och än baklucka. Allt medan den retfulla katten som smitit in vigt skuttade över ännu ett ryggstöd för att smita just utom räckhåll... igen. Han hade jättekul, bilen måste ju utforskas, medan jag bara ville in i värmen i huset.

– Komsi kissemissekattfan!

Tanken på vad som skulle kunna hända om han nån gång smet in i bilen en stekhet sommardag utan att jag märkte det fick mig att känna rysningar. Det kändes som om jag nu kanske fick igen för den där gången i båten. Karma.

 

Hiss: Solen har börjat värma på kinderna... när den väl visar sig.

Diss: Tvärsäkerhet. Jag tänker återkomma om det ämnet.

När jag var mycket ung drev min far igenom att vi skulle ha en segelbåt. Den införskaffades och därefter spenderades somrarna till stor del till sjöss. Först i vattnen kring Mariestad sedan blev det några år i Göteborgs skärgård innan vi permanent hamnade i Rössö hamn, en bit söder om Strömstad.

Så kustlinjen Strömstad via Koster ner till Grebbestad och Lysekil kan jag nog säga var mina somrars uppväxtmiljö. Nog var det en härlig miljö att röra sig runt i, men vad för sorts båt tror du nu att min familj gled omkring i?

Nja, jag tror inte att du är rätt ute. Vi hade en sju meter lång segelbåt, ruffad, men bara ett utrymme under tak, en knapp kvadratmeter golvyta... sammanlagt. Ingen toalett, eller jo, vi hade en hink som fick tjänstgöra som toalett.

När familjen bänkat sig för att äta den kvällsmat som modern snott ihop i det minimala köket, dragit fram bordsskivan och dukat upp för måltid så hände det rätt ofta att lille Flemmings röst hördes i kajutan:

– Jag måste bajsa!

När sedan barnet insisterat på att det inte kunde vänta så var det bara att packa ihop allting igen och försöka varmhålla maten medan hinken plockades fram.

Det var inget lyxliv, men det var en underbar miljö att spendera en del av sin uppväxt i och jag snokade självklart runt i vår båt och lärde känna vart enda utrymme. Och fiffiga utrymmen är båtdesigners fenor på att fixa.

Längst fram i förpiken fanns ett litet utrymme där man kunde stuva in seglen och under en segeltur när jag fortfarande var tillräckligt liten, så kröp jag in där, drog ett segel i vägen så jag inte syntes och sedan lekte jag kurragömma.

Snart räknade modern barnaskaran och kom då bara till ett innan det tog slut och det var ett för lite. Så båten började letas igenom och jag hörde mitt namn ropas med allt större desperation. Ungen var borta... ute till havs.

Jag måste ha gett mig tillkänna så småningom, men jag vet än idag inte om jag verkligen inser vilket trauma jag utsatte min familj för den där gången.

Jag kom att tänka på den här historien när jag surt gick varv på varv runt min Volvokombi häromdagen och öppnade än framdörr, än bakdörr och än baklucka. Allt medan den retfulla katten som smitit in vigt skuttade över ännu ett ryggstöd för att smita just utom räckhåll... igen. Han hade jättekul, bilen måste ju utforskas, medan jag bara ville in i värmen i huset.

– Komsi kissemissekattfan!

Tanken på vad som skulle kunna hända om han nån gång smet in i bilen en stekhet sommardag utan att jag märkte det fick mig att känna rysningar. Det kändes som om jag nu kanske fick igen för den där gången i båten. Karma.

 

Hiss: Solen har börjat värma på kinderna... när den väl visar sig.

Diss: Tvärsäkerhet. Jag tänker återkomma om det ämnet.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.