28 feb 2017 06:00

28 feb 2017 06:00

En man som inte heter Oscar

Det blev ingen Oscarsstatyett för filmen ”En man som heter Ove”. Det var väl för väl.

Inte så att jag missunnar svensk filmindustri att prisas på något sätt egentligen. Men jag vill bara inte att den här filmen ska bli ihågkommen, och det tenderar ju Oscarsvinnande filmer att bli.

Hade jag varit internetaktivitst hade jag kallat det för Upproret #inteminOve.

Filmen bygger ju, som förhoppningsvis alla vet, på boken av Fredrik Backman med samma namn. Det är faktiskt en av de absolut bästa böcker jag läst. Det var roligare att säga det innan den så massivt slog igenom i de allra bredaste folklagren. Det är ju en riktigt löjlig känsla det där men den är svår att komma ifrån. Å andra sidan har jag varit nöjd att den har nått ut för det är den värd.

Men så är det ju det där med filmen. Att säga att en film inte är lika bra som boken är ju något som redan de gamla grekerna gjorde. Att det allt som oftast är sant gör det ju inte mindre tjatigt.

Men när det gäller ”En man som heter Ove” betyder filmatiseringen något mer för mig. Det handlar inte om att filmen är dålig, det är den inte. Det gick egentligen inte att misslyckas med storyn och jag kan avundas de som bara sett filmen, Ignorans är som bekant välsignad i många avseenden. Men när jag såg filmen var det bara tomhet och en känsla av att ha blivit blåst. Som att få bord på en Michelin-krog men bara få smaka på tandpetarna.

Backman är en mästare på att skriva vardaglig tankeverksamhet. För mig är det vad som gör alla hans böcker till en guldgruva av komik och känslodynamik. Tankebanor som är svåra att fånga på film.

Sen finns det såklart en handling och dialog i boken som man helt uppenbart kan göra film på. Och Backman kan skratta hela vägen till banken tack vare filmen, så det är ju inte synd om honom egentligen.

Men mig är det synd om. Eller nä, det är det ju givetvis inte. Men nu får jag åtminstone vara glad över att det inte blev någon Oscar och förhoppningsvis blir därmed boken mer ihågkommen än filmen. Den skadeglädjen får ni faktiskt låta mig ha.

Det finns dessutom en uppsida till med den uteblivna vinsten. Regissören Asghar Farhadi, som gjorde filmen som tog hem kategorin, bojkottade galan i protest mot den amerikanske presidentens inreseförbud. Även Hannes Holm och gänget hade talat om någon form av markering mot Trump. Precis som filmen är en sämre avbildning av boken hade den ”protesten” blivit en sämre kopia av Farhadi.

Hylla de som hyllas bör. Hylla Fredrik Backman. Hylla Asghar Farhadi.

Inte så att jag missunnar svensk filmindustri att prisas på något sätt egentligen. Men jag vill bara inte att den här filmen ska bli ihågkommen, och det tenderar ju Oscarsvinnande filmer att bli.

Hade jag varit internetaktivitst hade jag kallat det för Upproret #inteminOve.

Filmen bygger ju, som förhoppningsvis alla vet, på boken av Fredrik Backman med samma namn. Det är faktiskt en av de absolut bästa böcker jag läst. Det var roligare att säga det innan den så massivt slog igenom i de allra bredaste folklagren. Det är ju en riktigt löjlig känsla det där men den är svår att komma ifrån. Å andra sidan har jag varit nöjd att den har nått ut för det är den värd.

Men så är det ju det där med filmen. Att säga att en film inte är lika bra som boken är ju något som redan de gamla grekerna gjorde. Att det allt som oftast är sant gör det ju inte mindre tjatigt.

Men när det gäller ”En man som heter Ove” betyder filmatiseringen något mer för mig. Det handlar inte om att filmen är dålig, det är den inte. Det gick egentligen inte att misslyckas med storyn och jag kan avundas de som bara sett filmen, Ignorans är som bekant välsignad i många avseenden. Men när jag såg filmen var det bara tomhet och en känsla av att ha blivit blåst. Som att få bord på en Michelin-krog men bara få smaka på tandpetarna.

Backman är en mästare på att skriva vardaglig tankeverksamhet. För mig är det vad som gör alla hans böcker till en guldgruva av komik och känslodynamik. Tankebanor som är svåra att fånga på film.

Sen finns det såklart en handling och dialog i boken som man helt uppenbart kan göra film på. Och Backman kan skratta hela vägen till banken tack vare filmen, så det är ju inte synd om honom egentligen.

Men mig är det synd om. Eller nä, det är det ju givetvis inte. Men nu får jag åtminstone vara glad över att det inte blev någon Oscar och förhoppningsvis blir därmed boken mer ihågkommen än filmen. Den skadeglädjen får ni faktiskt låta mig ha.

Det finns dessutom en uppsida till med den uteblivna vinsten. Regissören Asghar Farhadi, som gjorde filmen som tog hem kategorin, bojkottade galan i protest mot den amerikanske presidentens inreseförbud. Även Hannes Holm och gänget hade talat om någon form av markering mot Trump. Precis som filmen är en sämre avbildning av boken hade den ”protesten” blivit en sämre kopia av Farhadi.

Hylla de som hyllas bör. Hylla Fredrik Backman. Hylla Asghar Farhadi.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.