10 mar 2017 04:00

10 mar 2017 04:00

Varningsklockorna ringde i mitt inre

FLEMMING MOURITSEN

I onsdags var det den internationella kvinnodagen och den firades som sig bör bland annat i Tidaholm, närmare bestämt i kyrkans hus. Jag tror i och för sig att dagen firades på fler ställen men jag upplevde evenemanget där. Arrangörerna tror jag var Svenska kyrkan, biblioteket och några studieförbund och dessutom hade elever från Hellidens folkhögskola bjudits in för att ordna en utställning på dagens tema.

Eftersom fästmön studerar på Helliden och hade med några keramiska pjäser på utställningen så fann jag det naturligt att infinna mig och heja på. Så jag tittade på utställningen, på tidaholmsbor och fikade för en väldans billig peng. Det hela var mycket trevligt och som grädde på moset skulle det hållas ett föredrag... av en man.

Föredragshållaren visade sig vara Musse Hasselvall som är tv-personlighet och före detta kampsportsprofil och han skulle prata om sina egna dilemman som en mansgris som försöker bättra sig.

Inledningen var lite trevande, mycket beroende på att han var ohyggligt hes i kombination med att arrangören försökte ställa in ljudanläggningen till en behaglig nivå allt medan Musse försökte prata. Men efterhand tog det sig och alla i den fullsatta salen fick sig en intressant samling funderingar till livs där Musse berättade om sina tillkortakommanden i den fortlöpande kampen för att vara en modern, upplyst och jämställd man.

Jag skall inte gå in i detalj på allt han hade att säga, mer än att det var ett mycket intressant föredrag, utan jag tänker istället i god manlig stil övergå till att ägna mig åt det som jag allra helst skriver om: mig själv, självklart.

För när jag satt där och lyssnade på Musses bekymmer med sig själv och sina attityder så märkte jag att jag satt och tänkte:

– Jamen såndär är minsann inte jag.

Eller:

– Ajaj, den fällan har jag aldrig gått i.

Så ett tag in i föredraget började självbelåtenhetens skorrande varningsklockor att ringa som besatta i mitt bakhuvud och jag sneglade mig oroligt omkring för att se om någon annan hade hört dem. Men de var tydligen bara för mina inre öron. Så jag började på allvar att försöka skärskåda mig själv i den kosmiska sanningsspegeln... utan några förskönande rosa glasögon.

Tyvärr måste jag väl då erkänna för mig själv att jag inte är en isolerad ö av upplysning utan en produkt av min tid och mina omgivningar och att även jag har mansplainat för mycket. Dessutom dras jag med fördomar mot vissa kvinnliga förmågor, som till exempel att läsa kartor... och annat. Så jag är inte ett skvatt bättre än andra män. Men jag tänker i alla fall försöka hålla ögonen på mig själv och om möjligt bättra mig. På ett manligt sätt.

Hiss: Kvinnojourer, att de finns.

Diss: Kvinnojourer, att de behövs.

I onsdags var det den internationella kvinnodagen och den firades som sig bör bland annat i Tidaholm, närmare bestämt i kyrkans hus. Jag tror i och för sig att dagen firades på fler ställen men jag upplevde evenemanget där. Arrangörerna tror jag var Svenska kyrkan, biblioteket och några studieförbund och dessutom hade elever från Hellidens folkhögskola bjudits in för att ordna en utställning på dagens tema.

Eftersom fästmön studerar på Helliden och hade med några keramiska pjäser på utställningen så fann jag det naturligt att infinna mig och heja på. Så jag tittade på utställningen, på tidaholmsbor och fikade för en väldans billig peng. Det hela var mycket trevligt och som grädde på moset skulle det hållas ett föredrag... av en man.

Föredragshållaren visade sig vara Musse Hasselvall som är tv-personlighet och före detta kampsportsprofil och han skulle prata om sina egna dilemman som en mansgris som försöker bättra sig.

Inledningen var lite trevande, mycket beroende på att han var ohyggligt hes i kombination med att arrangören försökte ställa in ljudanläggningen till en behaglig nivå allt medan Musse försökte prata. Men efterhand tog det sig och alla i den fullsatta salen fick sig en intressant samling funderingar till livs där Musse berättade om sina tillkortakommanden i den fortlöpande kampen för att vara en modern, upplyst och jämställd man.

Jag skall inte gå in i detalj på allt han hade att säga, mer än att det var ett mycket intressant föredrag, utan jag tänker istället i god manlig stil övergå till att ägna mig åt det som jag allra helst skriver om: mig själv, självklart.

För när jag satt där och lyssnade på Musses bekymmer med sig själv och sina attityder så märkte jag att jag satt och tänkte:

– Jamen såndär är minsann inte jag.

Eller:

– Ajaj, den fällan har jag aldrig gått i.

Så ett tag in i föredraget började självbelåtenhetens skorrande varningsklockor att ringa som besatta i mitt bakhuvud och jag sneglade mig oroligt omkring för att se om någon annan hade hört dem. Men de var tydligen bara för mina inre öron. Så jag började på allvar att försöka skärskåda mig själv i den kosmiska sanningsspegeln... utan några förskönande rosa glasögon.

Tyvärr måste jag väl då erkänna för mig själv att jag inte är en isolerad ö av upplysning utan en produkt av min tid och mina omgivningar och att även jag har mansplainat för mycket. Dessutom dras jag med fördomar mot vissa kvinnliga förmågor, som till exempel att läsa kartor... och annat. Så jag är inte ett skvatt bättre än andra män. Men jag tänker i alla fall försöka hålla ögonen på mig själv och om möjligt bättra mig. På ett manligt sätt.

Hiss: Kvinnojourer, att de finns.

Diss: Kvinnojourer, att de behövs.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.