13 mar 2017 04:00

13 mar 2017 04:00

I hårdträning för att bli bäst – på norska

PETRA LUNDGREN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag gillar att tävla. Och att vinna. Den här vintern har jag hittills vunnit två tävlingar. Den ena var en simtävling på Kanarieöarna. Tio meter bensprattel framåt och lika långt tillbaka på rygg. Det andra var en tävling där bara jag visste att det var en tävling. Jag var först av tåget, först uppför rulltrappan, först genom tuben, först nerför rulltrappan, först ut från Resecentrum och först över övergångsstället och först fram till Skövde kulturhus av dem som var med på tåget. Jag vann dag därpå också, men då var det inte lika roligt.

Den tredje tävlingen har jag inte vunnit än, men jag kommer att göra det. Min brorsa hittade på att jag, han och hans tjej ska tävla om vem som lär sig bäst norska på en vecka. Han har en fördel där, det måste jag medge. Han har nämligen jobbat i Norge och haft norskt personnummer. Han vet vad de köper till lunch: Smörgås, tidning och en cola. Han vet vad de norska byggstädarna skriker när de ber byggjobbarna dra för att de är i vägen.

Fast han har en stark motståndare i mig. Jag satt ju ändå och gjorde egna norska flaggor när jag var 14. Jag lyssnade mycket på A-ha som visserligen sjöng på engelska, men intervjuerna är på norska och jag kan dem utantill fortfarande. Jag har även haft en norsk tandläkare. Jag tittade mycket på serien Sju systrar. Jag känner en improvisatör från Norge och har en kollega som kan norska. Känn på den säger jag!

Men man kan inte leva på gamla meriter. Så nu har jag lagt mig i hårdträning. Jag måste antagligen plöja hela serien Skam (även om det är högst förvirrande när de pratar olika dialekter), se om Jorden runt med Line (det är bara roligt, henne gillar jag) och lyssna på norsk radio.

– Jag kan jättemycket norska nu, skrev jag till brorsan och hans tjej.

– Vad bra för dig! Vi pratar flytande norska nu, fick jag till svar.

– Tror jag inte ett ögonblick på, sa jag då.

Jag tror det står mellan mig och brorsan i den här tävlingen. Eller jag vet det. Brorsans tjej har många fina kvaliteter, norska är tyvärr inte en av dem. Så att hon skulle vinna är jag inte det minsta orolig för. Det är faktiskt helt omöjligt när man på allvar går på att banan heter guleböj på norska.

Så här i efterhand är det ju tråkigt att vi sa något om det. För tänk så kul det skulle vara att skicka henne till affären för att köpa bananer. Det är nästan så att hon skulle få vinna då!

Hiss

Sådana där små röda platta inplastade ostar. Väldigt goda! Men det är för få i påsen.

Diss

Att allt mitt tjat om reflexer inte ens går hem hos mig själv nu när det börjar bli ljusare på morgonen och kvällen. Helt plötsligt har jag dem inte med mig.

Jag gillar att tävla. Och att vinna. Den här vintern har jag hittills vunnit två tävlingar. Den ena var en simtävling på Kanarieöarna. Tio meter bensprattel framåt och lika långt tillbaka på rygg. Det andra var en tävling där bara jag visste att det var en tävling. Jag var först av tåget, först uppför rulltrappan, först genom tuben, först nerför rulltrappan, först ut från Resecentrum och först över övergångsstället och först fram till Skövde kulturhus av dem som var med på tåget. Jag vann dag därpå också, men då var det inte lika roligt.

Den tredje tävlingen har jag inte vunnit än, men jag kommer att göra det. Min brorsa hittade på att jag, han och hans tjej ska tävla om vem som lär sig bäst norska på en vecka. Han har en fördel där, det måste jag medge. Han har nämligen jobbat i Norge och haft norskt personnummer. Han vet vad de köper till lunch: Smörgås, tidning och en cola. Han vet vad de norska byggstädarna skriker när de ber byggjobbarna dra för att de är i vägen.

Fast han har en stark motståndare i mig. Jag satt ju ändå och gjorde egna norska flaggor när jag var 14. Jag lyssnade mycket på A-ha som visserligen sjöng på engelska, men intervjuerna är på norska och jag kan dem utantill fortfarande. Jag har även haft en norsk tandläkare. Jag tittade mycket på serien Sju systrar. Jag känner en improvisatör från Norge och har en kollega som kan norska. Känn på den säger jag!

Men man kan inte leva på gamla meriter. Så nu har jag lagt mig i hårdträning. Jag måste antagligen plöja hela serien Skam (även om det är högst förvirrande när de pratar olika dialekter), se om Jorden runt med Line (det är bara roligt, henne gillar jag) och lyssna på norsk radio.

– Jag kan jättemycket norska nu, skrev jag till brorsan och hans tjej.

– Vad bra för dig! Vi pratar flytande norska nu, fick jag till svar.

– Tror jag inte ett ögonblick på, sa jag då.

Jag tror det står mellan mig och brorsan i den här tävlingen. Eller jag vet det. Brorsans tjej har många fina kvaliteter, norska är tyvärr inte en av dem. Så att hon skulle vinna är jag inte det minsta orolig för. Det är faktiskt helt omöjligt när man på allvar går på att banan heter guleböj på norska.

Så här i efterhand är det ju tråkigt att vi sa något om det. För tänk så kul det skulle vara att skicka henne till affären för att köpa bananer. Det är nästan så att hon skulle få vinna då!

Hiss

Sådana där små röda platta inplastade ostar. Väldigt goda! Men det är för få i påsen.

Diss

Att allt mitt tjat om reflexer inte ens går hem hos mig själv nu när det börjar bli ljusare på morgonen och kvällen. Helt plötsligt har jag dem inte med mig.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.