20 mar 2017 04:00

20 mar 2017 04:00

Jag är egentligen inte höjdrädd ...

KRÖNIKA

Det är klart att det skulle trassla när jag för första gången i mitt liv skulle åka slalom någon annanstans än på Mösseberg i Falköping. Min tanke var att bli upphämtad i Vansbro på väg från Stafettvasan i Mora. Därifrån skulle det vara 16 mil till Trysil.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Nu sprack den planen. Den yngsta släktingen i den upplockande bilen blev sjuk så jag fick åka hem igen, sova och åka nästa dag i stället. Det vill säga typ 40 mil i bil plus tågresa från Skövde.

Eländigheterna fortsatte nästa dag. Resan Falköping via Alingsås (för att lämna en hund) till Trysil tog tio timmar eftersom det snöade och på grund av att vi hamnade i en lång bilkö efter en trafiklycka på E6:an. Men efter en omväg på 80 mil var jag i alla fall framme och fick vänta en natt till på att äntligen få kasta mig utför främmande backar.

Innan man kan åka ner måste man åka upp. Så först fick jag åka ankarlift och det har jag heller aldrig gjort. Knapplift och replift (finns det någonstans fortfarande?) är jag däremot rätt vass på. Det var med skakiga ben jag åkte uppför. Backarna är ju något längre i Trysil än i Falköping – och väldigt många fler. På något sätt trasslade jag mig ur ankarliften och susade nerför backen på slalomskidor för första gången på typ sex år. Det gick över förväntan. Jag kan tänka mig att det är lite som att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det.

Man kan åka två stycken på en ankarlift. Men det gjorde jag inte på hela veckan. Det är nog så svårt att ensam trassla sig ur en ankarlift, hur gör man då om man är två?

– Jag tycker det är lättare om man är två, sa brorsans tjej.

Sedan var det dags att åka stolslift. Det hade jag inte heller gjort någon gång. Jag tycker det är tjorvigt att ta sig ombord. Man måste sätta sig rätt, annars kan man fastna med byxor och stavar (det gjorde jag varje gång). Och så måste man lyfta upp skidorna på ett stöd. Svårt. Egentligen är jag inte höjdrädd. Men i den där liften blev jag det. Jag ville ta upp mobiltelefonen och fota hur fint det var att åka. Men jag satt och klamrade mig fast som om jag åkte berg- och dalbana (det gillar jag ännu mindre för då går det dessutom snabbt). Det kändes som om det var minst 30 meter ner till marken.

– Det är bara tio meter. Ramlar du så ramlar du mjukt, det är ju snö där nere, sa min bror och skrattade.

– Det är minst 40 meter, sa jag. Kanske 60.

Och precis då stannade lifteländet.

– Nu åker vi baklänges. VI kommer få firas ner, sa jag med skräck.

Det blev inte så illa. Liften kom i gång igen. Lite senare åkte jag med ett annat sällskap som funderade på saker som hur man satt ihop bitarna av vajern som stolsliften löper i. För egen del struntade jag i hur, bara de var väldigt väl hopsatta.

 

Hiss Fjälluft

Diss Förkylning

 

Nu sprack den planen. Den yngsta släktingen i den upplockande bilen blev sjuk så jag fick åka hem igen, sova och åka nästa dag i stället. Det vill säga typ 40 mil i bil plus tågresa från Skövde.

Eländigheterna fortsatte nästa dag. Resan Falköping via Alingsås (för att lämna en hund) till Trysil tog tio timmar eftersom det snöade och på grund av att vi hamnade i en lång bilkö efter en trafiklycka på E6:an. Men efter en omväg på 80 mil var jag i alla fall framme och fick vänta en natt till på att äntligen få kasta mig utför främmande backar.

Innan man kan åka ner måste man åka upp. Så först fick jag åka ankarlift och det har jag heller aldrig gjort. Knapplift och replift (finns det någonstans fortfarande?) är jag däremot rätt vass på. Det var med skakiga ben jag åkte uppför. Backarna är ju något längre i Trysil än i Falköping – och väldigt många fler. På något sätt trasslade jag mig ur ankarliften och susade nerför backen på slalomskidor för första gången på typ sex år. Det gick över förväntan. Jag kan tänka mig att det är lite som att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det.

Man kan åka två stycken på en ankarlift. Men det gjorde jag inte på hela veckan. Det är nog så svårt att ensam trassla sig ur en ankarlift, hur gör man då om man är två?

– Jag tycker det är lättare om man är två, sa brorsans tjej.

Sedan var det dags att åka stolslift. Det hade jag inte heller gjort någon gång. Jag tycker det är tjorvigt att ta sig ombord. Man måste sätta sig rätt, annars kan man fastna med byxor och stavar (det gjorde jag varje gång). Och så måste man lyfta upp skidorna på ett stöd. Svårt. Egentligen är jag inte höjdrädd. Men i den där liften blev jag det. Jag ville ta upp mobiltelefonen och fota hur fint det var att åka. Men jag satt och klamrade mig fast som om jag åkte berg- och dalbana (det gillar jag ännu mindre för då går det dessutom snabbt). Det kändes som om det var minst 30 meter ner till marken.

– Det är bara tio meter. Ramlar du så ramlar du mjukt, det är ju snö där nere, sa min bror och skrattade.

– Det är minst 40 meter, sa jag. Kanske 60.

Och precis då stannade lifteländet.

– Nu åker vi baklänges. VI kommer få firas ner, sa jag med skräck.

Det blev inte så illa. Liften kom i gång igen. Lite senare åkte jag med ett annat sällskap som funderade på saker som hur man satt ihop bitarna av vajern som stolsliften löper i. För egen del struntade jag i hur, bara de var väldigt väl hopsatta.

 

Hiss Fjälluft

Diss Förkylning

 

  • PETRA LUNDGREN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.