21 mar 2017 06:00

21 mar 2017 06:00

Därför vill jag inte dö för mitt fosterland

KRÖNIKA

Tack för den fina responsen på förra veckans krönika!
Eller fin och fin, det går att diskutera. Men jag är faktiskt genuint tacksam för att så många tog sig tid att kommentera på Facebook.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Att jag där var en tönt, fjant, syltrygg och så vidare är vad det är. Det är vad ni tycker. Att bara skriva fjant kan jag personligen tycka är mindre intressant än att utveckla sin syn på saken men jag blir glad av att ni skriver någonting. Skriver ni inget finns inget utbyte alls.

Värnplikt och militära insatser är helt uppenbart något som engagerar. Jag kunde i tisdags plocka fram popcornskålen och bänka mig framför flödet på Facebook och twitter. Moderaterna var arga. Sverigedemokraterna var arga. Men argast av dem alla var... ja, det är svårt att säga. Alla var egentligen arga. En del så till den milda grad att de använde en ledsen smiley.


Jag höll mig under korkeken och gav mig inte in i diskussionen där. Men eftersom jag slagit fast att det är mer intressant att de som skriver utvecklar sin syn på saken ska jag kort göra just det.

Min utgångspunkt var att jag inte vill dö för mitt fosterland. Det vill säga att jag har inget större intresse av att döda eller dö för själva nationalstaten Sverige. Men givetvis är jag beredd att försvara människor som bor i Sverige, och andra länder, och värderingar och principer som mänskliga rättigheter och demokrati.

Men en övertro på och ett upphöjande av nationalstaten – i det här fallet Sverige – har jag oerhört svårt för. Det tangerar en övertygelse om att just den egna nationen är bättre än andra och där alla andra blir ”fiender”. Det innebär också ofta en oförståelse för att människor vill slåss för andra övertygelser när det egentligen handlar om precis samma mekanismer. En som vill ”försvara Sverige till sista blodsdroppen” som det har hetat i kommentarsfältet resonerar på samma sätt som en självmordsbombare för frälsningsarmén, en kolonialist eller en som reser ner för att slåss för IS. Jag säger inte att nationalstaten Sverige och IS är samma sak – men övertygelsen om att sina egna värderingar och existensberättigande är viktigare än andras är densamma.

Det är den oförståelsen och intoleransen som i mångt och mycket ligger till grund för alla länders och organisationers välgödda försvarsbudgetar.


Så nej, jag vill inte dö för mitt fosterland. Men det handlar inte om egoism som många av er annars påpekat. Att vägra försvara en nationalstat som till exempel stoppar flyktingar från krig som vill ha en frizon är för mig inte egoism. Att tro att man själv och sin egen kultur är viktigare och högre ställd än andra är däremot både egoistiskt och farligt.

Det här har inte varit någon ursäkt eller något försvarstal. Det här är hur jag ser det. Jag hoppas att ni läser även den här uppföljningen. Och inte minst – fortsätt att kommentera och diskutera. Det är så vi kommer framåt.

Att jag där var en tönt, fjant, syltrygg och så vidare är vad det är. Det är vad ni tycker. Att bara skriva fjant kan jag personligen tycka är mindre intressant än att utveckla sin syn på saken men jag blir glad av att ni skriver någonting. Skriver ni inget finns inget utbyte alls.

Värnplikt och militära insatser är helt uppenbart något som engagerar. Jag kunde i tisdags plocka fram popcornskålen och bänka mig framför flödet på Facebook och twitter. Moderaterna var arga. Sverigedemokraterna var arga. Men argast av dem alla var... ja, det är svårt att säga. Alla var egentligen arga. En del så till den milda grad att de använde en ledsen smiley.


Jag höll mig under korkeken och gav mig inte in i diskussionen där. Men eftersom jag slagit fast att det är mer intressant att de som skriver utvecklar sin syn på saken ska jag kort göra just det.

Min utgångspunkt var att jag inte vill dö för mitt fosterland. Det vill säga att jag har inget större intresse av att döda eller dö för själva nationalstaten Sverige. Men givetvis är jag beredd att försvara människor som bor i Sverige, och andra länder, och värderingar och principer som mänskliga rättigheter och demokrati.

Men en övertro på och ett upphöjande av nationalstaten – i det här fallet Sverige – har jag oerhört svårt för. Det tangerar en övertygelse om att just den egna nationen är bättre än andra och där alla andra blir ”fiender”. Det innebär också ofta en oförståelse för att människor vill slåss för andra övertygelser när det egentligen handlar om precis samma mekanismer. En som vill ”försvara Sverige till sista blodsdroppen” som det har hetat i kommentarsfältet resonerar på samma sätt som en självmordsbombare för frälsningsarmén, en kolonialist eller en som reser ner för att slåss för IS. Jag säger inte att nationalstaten Sverige och IS är samma sak – men övertygelsen om att sina egna värderingar och existensberättigande är viktigare än andras är densamma.

Det är den oförståelsen och intoleransen som i mångt och mycket ligger till grund för alla länders och organisationers välgödda försvarsbudgetar.


Så nej, jag vill inte dö för mitt fosterland. Men det handlar inte om egoism som många av er annars påpekat. Att vägra försvara en nationalstat som till exempel stoppar flyktingar från krig som vill ha en frizon är för mig inte egoism. Att tro att man själv och sin egen kultur är viktigare och högre ställd än andra är däremot både egoistiskt och farligt.

Det här har inte varit någon ursäkt eller något försvarstal. Det här är hur jag ser det. Jag hoppas att ni läser även den här uppföljningen. Och inte minst – fortsätt att kommentera och diskutera. Det är så vi kommer framåt.

  • Rickard Eriksson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.