27 mar 2017 04:00

27 mar 2017 04:00

Det kunde ha varit sant ... Eller?

PETRA LUNDGREN

Precis när jag skulle ta en selfie i djurparken med åsnorna i bakgrunden så skuttade den yngsta åsnan fram till mig och gav mig en blöt lurvig puss på kinden.

Jag fick till en kanonbild, lade ut den på sociala medier och den blev verkligen en viral succé. Bilden spred sig som en löpeld. Alla gillar ju bilder på gulliga djur som överraskar i vår vardag. Visst?

Om det nu hade varit sant. Nu var det bara fantasier i en längtan efter att något spännande skulle hända. Jag livade helt enkelt upp mig själv med att hitta på. Det gjorde dessutom att det gick mycket lättare att gå uppför backen till Mössebergs djurpark på min lediga dag och med min envisa förkylning som enda sällskap. Jag hade så tråkigt att jag till och med gjorde intervjuer med mig själv.

Efter ett tag gjorde jag om historien. Jag fick ingen puss på kinden. Nej, den käcka lilla åsnan fick tag i tofsen på mössan och drog av den. Jag skrattade jättemycket på den bilden.

– Den där mössan är lite som en katt, den har nio liv. Den försvinner hela tiden, men kommer alltid tillbaka. I Trysil försvann den, men då hittade jag den under ett bord (sant). Men den här gången vet jag inte om jag vill ha den tillbaka, sade jag i min självintervju och tillade att den nu både trampats och tuggats på.

Det här hittepåandet födde en annan tanke. Hur vet man att det man läser och ser är sant? Hur mycket har hänt på riktigt? Hur mycket har hittats på? Min åsnestory hade ju lätt kunnat vara påhittad om jag hade en åsna som kunde sådana konster.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag själv kritiskt tänker ”hmmmm?!” när något verkar alltför osannolikt. Man måste ju dubbelkolla. Inte bara gå på saker.

När jag närmade mig åsnorna (på riktigt) så var det nästan så att jag hoppades att jag sanntänkt. Tänk om jag tog en selfie och åsnan faktiskt pussade mig på kinden eller drog av mig mössan?

Men det sket sig kan man säga. I hagen där åsnorna brukar gå var det tomt. De var i hägnet bredvid.

De brukar stå tätt ihop, åsnorna. Den yngsta åsnan brukar alltid komma fram och vilja bil klappad.

Nu stod åsnorna i stället en bit från varandra och väldigt långt från mig. Yngsta åsnan kom inte fram, inte ens när jag ropade. När jag tog upp mobilen för att åtminstone ta ett kort på den så vände den bakdelen mot mig och tittade in ett träd i stället. Jag kallade bilden för måndagskänsla. Den fick 20 likes och ett haha på Instagram samt tolv diverse olika likes på Facebook. Ingen viral succé, men alltid något.

Hiss

Årets första glass utomhus, inget är som den. Jo, kanske den andra och den tredje ...

Diss

När det säger klaffs när man är i skogen och hela skon blir fylld med geggigt vatten.

Precis när jag skulle ta en selfie i djurparken med åsnorna i bakgrunden så skuttade den yngsta åsnan fram till mig och gav mig en blöt lurvig puss på kinden.

Jag fick till en kanonbild, lade ut den på sociala medier och den blev verkligen en viral succé. Bilden spred sig som en löpeld. Alla gillar ju bilder på gulliga djur som överraskar i vår vardag. Visst?

Om det nu hade varit sant. Nu var det bara fantasier i en längtan efter att något spännande skulle hända. Jag livade helt enkelt upp mig själv med att hitta på. Det gjorde dessutom att det gick mycket lättare att gå uppför backen till Mössebergs djurpark på min lediga dag och med min envisa förkylning som enda sällskap. Jag hade så tråkigt att jag till och med gjorde intervjuer med mig själv.

Efter ett tag gjorde jag om historien. Jag fick ingen puss på kinden. Nej, den käcka lilla åsnan fick tag i tofsen på mössan och drog av den. Jag skrattade jättemycket på den bilden.

– Den där mössan är lite som en katt, den har nio liv. Den försvinner hela tiden, men kommer alltid tillbaka. I Trysil försvann den, men då hittade jag den under ett bord (sant). Men den här gången vet jag inte om jag vill ha den tillbaka, sade jag i min självintervju och tillade att den nu både trampats och tuggats på.

Det här hittepåandet födde en annan tanke. Hur vet man att det man läser och ser är sant? Hur mycket har hänt på riktigt? Hur mycket har hittats på? Min åsnestory hade ju lätt kunnat vara påhittad om jag hade en åsna som kunde sådana konster.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag själv kritiskt tänker ”hmmmm?!” när något verkar alltför osannolikt. Man måste ju dubbelkolla. Inte bara gå på saker.

När jag närmade mig åsnorna (på riktigt) så var det nästan så att jag hoppades att jag sanntänkt. Tänk om jag tog en selfie och åsnan faktiskt pussade mig på kinden eller drog av mig mössan?

Men det sket sig kan man säga. I hagen där åsnorna brukar gå var det tomt. De var i hägnet bredvid.

De brukar stå tätt ihop, åsnorna. Den yngsta åsnan brukar alltid komma fram och vilja bil klappad.

Nu stod åsnorna i stället en bit från varandra och väldigt långt från mig. Yngsta åsnan kom inte fram, inte ens när jag ropade. När jag tog upp mobilen för att åtminstone ta ett kort på den så vände den bakdelen mot mig och tittade in ett träd i stället. Jag kallade bilden för måndagskänsla. Den fick 20 likes och ett haha på Instagram samt tolv diverse olika likes på Facebook. Ingen viral succé, men alltid något.

Hiss

Årets första glass utomhus, inget är som den. Jo, kanske den andra och den tredje ...

Diss

När det säger klaffs när man är i skogen och hela skon blir fylld med geggigt vatten.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.