29 mar 2017 04:00

29 mar 2017 04:00

Våffeldrottningen med sitt uråldriga järn

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

Vilket fullkomligt underbart väder vi har haft nu i helgen, jag har samlat på mig både d-vitamin och ännu mer fräknar på min lilla näsa. När jag var yngre gillade jag inte alls mina så kallade solprickar som dök upp men nu är vi riktiga kompisar och jag gillar när de kommer och semestrar på min solkyssta hud.

I lördags kväll var jag och sjöng i de småländska skogarna och på söndagen när jag vaknade upp på hotellet så sken solen så härligt in igenom fönstret, det var inga problem att gå upp där inte. Jag riktigt studsade ut till frukosten för att få i mig lite energi så att jag skulle orka köra hela vägen hem till Skövde. Resan gick helt smärtfritt, eller ja näst intill. Bensinmätaren började lysa någon gång under färden och när jag var i Skultorp så är jag nästan helt säker på att jag endast åkte på ångorna i tanken. Jag ville bara hem helt enkelt.


Men det fick bli ett litet stopp på bensinstationen inne i Skövde innan jag fortsatte ut på landet till mina föräldrar. Familjen satt sedan hela dagen utmed husväggen och njöt och då inkluderar jag givetvis även alla hundar och lille kissekatten. Man märker tydligt på djuren när våren är här, de blir precis som oss, glada och fyllda av ny energi.

Mitt i vår lilla lugna stund så kom jag på att vi hade missat våffeldagen, inte för att vi direkt har firat den förut men jag fick plötsligt ett enormt begär. Mamma for upp ur sin stol och sa glatt att hon hade både smet, grädde och sylt där inne. Nu skulle det minsann bli våffelmiddag. Det måste dock vara en herrans massa år sedan vi gjorde det hemma och för att döma av våffeljärnet så måste det ha vart i början av 70-talet, fast då var ju jag inte ens född men ni förstår hur gammalt det förmodligen var. Jag trodde inte mina ögon. Det hängde knappt ihop och sladden var tejpad flera gånger. Rent av livsfarligt.

Men det skulle absolut inte slängas och det var det bästa våffeljärnet genom tiderna. Jag var tveksam men lyssnade ändå på min mors ord. Eftersom det nu var så fint väder ute så skulle tillagningen ske utomhus och tur var väl det om man säger så. Mamma skulle kocka och hela familjen stod samlade runt omkring för att beskåda. Järent smörades in och sedan var det bara att fyllda det med smet. Det rann över alla kanter som fanns och det osade rejält.


Mamma såg lite bekymrad ut men väntade ändå en stund. Hon lyfte sedan på locket och inget som låg där i liknade i alla fall en våffla. Lite knaperstekta klumpar låg utspritt över det fantastiska järnet. Attans också. Men pappa la snabbt in att första våfflan blir alltid dålig, så vi gav inte upp. Samma procedur igen. Smör, smet och igen med locket.

Och se där, resten av våfflorna blev helt perfekta. Den behövde helt enkelt bara mjukas upp lite. Det blev en mysig liten middag i trädgården, alla åt och gottade sig. Hemmagjord blåbär och hallon sylt låg på toppen av de frasiga våfflorna tillsammans med en stor klick grädde. Mamma och hennes järn utsågs sedan till årets bästa våffelteam. Så på med lite mer eltejp runt sladden nu bara så hänger den med i minst tio år till.

Jag ångrade dock starkt att jag tog den där allra sista biten, för oj vad allt det söta sedan plågade min mage resten av dagen. Det kanske faktiskt är tur att det bara är våffeldagen en gång om året hur gott det än må vara.

 

Hiss: Hemmagjord sylt

Diss: Grädde och överkänslig mage är ingen bra kombo

 

Vilket fullkomligt underbart väder vi har haft nu i helgen, jag har samlat på mig både d-vitamin och ännu mer fräknar på min lilla näsa. När jag var yngre gillade jag inte alls mina så kallade solprickar som dök upp men nu är vi riktiga kompisar och jag gillar när de kommer och semestrar på min solkyssta hud.

I lördags kväll var jag och sjöng i de småländska skogarna och på söndagen när jag vaknade upp på hotellet så sken solen så härligt in igenom fönstret, det var inga problem att gå upp där inte. Jag riktigt studsade ut till frukosten för att få i mig lite energi så att jag skulle orka köra hela vägen hem till Skövde. Resan gick helt smärtfritt, eller ja näst intill. Bensinmätaren började lysa någon gång under färden och när jag var i Skultorp så är jag nästan helt säker på att jag endast åkte på ångorna i tanken. Jag ville bara hem helt enkelt.


Men det fick bli ett litet stopp på bensinstationen inne i Skövde innan jag fortsatte ut på landet till mina föräldrar. Familjen satt sedan hela dagen utmed husväggen och njöt och då inkluderar jag givetvis även alla hundar och lille kissekatten. Man märker tydligt på djuren när våren är här, de blir precis som oss, glada och fyllda av ny energi.

Mitt i vår lilla lugna stund så kom jag på att vi hade missat våffeldagen, inte för att vi direkt har firat den förut men jag fick plötsligt ett enormt begär. Mamma for upp ur sin stol och sa glatt att hon hade både smet, grädde och sylt där inne. Nu skulle det minsann bli våffelmiddag. Det måste dock vara en herrans massa år sedan vi gjorde det hemma och för att döma av våffeljärnet så måste det ha vart i början av 70-talet, fast då var ju jag inte ens född men ni förstår hur gammalt det förmodligen var. Jag trodde inte mina ögon. Det hängde knappt ihop och sladden var tejpad flera gånger. Rent av livsfarligt.

Men det skulle absolut inte slängas och det var det bästa våffeljärnet genom tiderna. Jag var tveksam men lyssnade ändå på min mors ord. Eftersom det nu var så fint väder ute så skulle tillagningen ske utomhus och tur var väl det om man säger så. Mamma skulle kocka och hela familjen stod samlade runt omkring för att beskåda. Järent smörades in och sedan var det bara att fyllda det med smet. Det rann över alla kanter som fanns och det osade rejält.


Mamma såg lite bekymrad ut men väntade ändå en stund. Hon lyfte sedan på locket och inget som låg där i liknade i alla fall en våffla. Lite knaperstekta klumpar låg utspritt över det fantastiska järnet. Attans också. Men pappa la snabbt in att första våfflan blir alltid dålig, så vi gav inte upp. Samma procedur igen. Smör, smet och igen med locket.

Och se där, resten av våfflorna blev helt perfekta. Den behövde helt enkelt bara mjukas upp lite. Det blev en mysig liten middag i trädgården, alla åt och gottade sig. Hemmagjord blåbär och hallon sylt låg på toppen av de frasiga våfflorna tillsammans med en stor klick grädde. Mamma och hennes järn utsågs sedan till årets bästa våffelteam. Så på med lite mer eltejp runt sladden nu bara så hänger den med i minst tio år till.

Jag ångrade dock starkt att jag tog den där allra sista biten, för oj vad allt det söta sedan plågade min mage resten av dagen. Det kanske faktiskt är tur att det bara är våffeldagen en gång om året hur gott det än må vara.

 

Hiss: Hemmagjord sylt

Diss: Grädde och överkänslig mage är ingen bra kombo

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.