05 apr 2017 04:00

05 apr 2017 04:00

Tack vare solen slapp vi tårar

KRÖNIKA

Förra veckan startade med helt fantastiskt väder men sen ville nog inte vädergudarna skämma bort oss alltför mycket och växlade helt enkelt om. Jag är en person som säkert som många andra påverkas av vädret rätt mycket, en dag när solen skiner finns det inget som tar emot till att ge sig ut på en rejäl promenad eller att man till exempel skulle behöva tvätta fönstren.

Allt känns så mycket lättare och roligare när det är ljust och varmt ute. Förra veckan försökte jag verkligen att ta vara på de härliga timmarna som vi fick med vår stora gula vän och lite extra glad var jag nog för att jag faktiskt var helt ledig både måndag och tisdag, annars så brukar jag vara bra på att pricka in de där soliga dagarna med att sitta i en bil på väg till en spelning eller med att vara i en replokal eller stå i en studio, nog för att det också är väldigt trevligt men det hade ju inte vart helt fel med att gör allt det där utomhus istället.

På tisdagen vaknade jag av att solens strålar letade sig in i sovrummet och redan då kunde man känna hur energin laddades på, det kändes som att inget kunde gå fel en dag som denna. Jag hade bestämt med min vän Åsa att vi skulle ses för att gå en långpromenad. Vi messade till varandra lite på morgonen för att bestämma tid och plats. Vi sa att vi skulle mötas på halva vägen mellan varandra och utgå därifrån. Jag hoppade i mina träningskläder och knöt på mig skorna, sen traskade jag iväg. När jag var halvvägs till henne så fick jag ett mess, jag har tappat bort mina nycklar men jag skyndar mig med att leta. Ingen fara svarade jag och fortsatte i hennes riktning. Till slut var jag framme vid hennes hus och satte mig ner på parkeringen för att vänta, hon messade att hon fortfarande inte hittat dem men skulle skynda sig ännu mer. Hade det nu varit kallt, blåsigt eller rent av regnat hade denna väntan utanför tagit emot rejält och jag hade förmodligen gått in till henne och satt mig i hallen istället, men nu var väntan på henne bara ett plus då jag fick en stund sittandes lugnt och stilla i solen. Till slut kom en stressad och smått irriterad Åsa utspringandes ifrån huset med nycklarna i högsta hugg. Sedan blev det en härlig promenad på över två timmar och letandet efter nycklarna var då redan bortglömt. Efter att vi sagt hej då fick jag ett nytt mess ifrån min kära granne Josephine, hon ville ta en kaffe på balkongen. Givetvis tackade jag inte nej. Min kaffebryggare som mer eller mindre liknar ett rymdskepp indikerade något som jag inte riktigt kände igen så handboken åkte fram, det var dags att tömma sumpen stod det. Jossan tog tag i saken och slängd det i papperskorgen, när hon reser sig upp står en skåpslucka öppen som hon givetvis slår huvudet i. Pang. Det blev en rejäl smäll och jag kastade mig till frysen och fick fram ett paket med räkor som hon fick lägga på sin bula som bara blev större och större. Det var inte så långt ifrån tårar men vi blåste lite på den och när hon fick en stor kopp kaffe så kändes det genast mycket bättre. Klockan drog iväg och jag hade en tid att passa. Vi reste oss ifrån den soliga balkongen och precis när jag skulle ställa tillbaka stolarna så utbryter jag i världens vrål. Aj, aj. Jag tittar ner på foten som fort färgats röd. Jag har tydligen fått in en glasbit och hoppandes på ett ben landar jag i solstolen. Jag gillar inte blod och känner hur kallsvettig jag blir. Jossan agerar snabbt med båda handsprit och pincett. Nu var det min tur att nästan bli gråtfärdig. Men efter att ha fått det både tvättat och omplåstrat så kunde jag skratta åt det istället. Vilken dag, borttappade nycklar, en stor blå bula i huvudet och en blodig fot. Alla tre kände nog att det var tur att solen sken, för som sagt allt känns så oerhört mycket lättare då.

 

Hiss: Tack solen för att du finns

Diss: Att det gör så ont att göra sig illa

 

Allt känns så mycket lättare och roligare när det är ljust och varmt ute. Förra veckan försökte jag verkligen att ta vara på de härliga timmarna som vi fick med vår stora gula vän och lite extra glad var jag nog för att jag faktiskt var helt ledig både måndag och tisdag, annars så brukar jag vara bra på att pricka in de där soliga dagarna med att sitta i en bil på väg till en spelning eller med att vara i en replokal eller stå i en studio, nog för att det också är väldigt trevligt men det hade ju inte vart helt fel med att gör allt det där utomhus istället.

På tisdagen vaknade jag av att solens strålar letade sig in i sovrummet och redan då kunde man känna hur energin laddades på, det kändes som att inget kunde gå fel en dag som denna. Jag hade bestämt med min vän Åsa att vi skulle ses för att gå en långpromenad. Vi messade till varandra lite på morgonen för att bestämma tid och plats. Vi sa att vi skulle mötas på halva vägen mellan varandra och utgå därifrån. Jag hoppade i mina träningskläder och knöt på mig skorna, sen traskade jag iväg. När jag var halvvägs till henne så fick jag ett mess, jag har tappat bort mina nycklar men jag skyndar mig med att leta. Ingen fara svarade jag och fortsatte i hennes riktning. Till slut var jag framme vid hennes hus och satte mig ner på parkeringen för att vänta, hon messade att hon fortfarande inte hittat dem men skulle skynda sig ännu mer. Hade det nu varit kallt, blåsigt eller rent av regnat hade denna väntan utanför tagit emot rejält och jag hade förmodligen gått in till henne och satt mig i hallen istället, men nu var väntan på henne bara ett plus då jag fick en stund sittandes lugnt och stilla i solen. Till slut kom en stressad och smått irriterad Åsa utspringandes ifrån huset med nycklarna i högsta hugg. Sedan blev det en härlig promenad på över två timmar och letandet efter nycklarna var då redan bortglömt. Efter att vi sagt hej då fick jag ett nytt mess ifrån min kära granne Josephine, hon ville ta en kaffe på balkongen. Givetvis tackade jag inte nej. Min kaffebryggare som mer eller mindre liknar ett rymdskepp indikerade något som jag inte riktigt kände igen så handboken åkte fram, det var dags att tömma sumpen stod det. Jossan tog tag i saken och slängd det i papperskorgen, när hon reser sig upp står en skåpslucka öppen som hon givetvis slår huvudet i. Pang. Det blev en rejäl smäll och jag kastade mig till frysen och fick fram ett paket med räkor som hon fick lägga på sin bula som bara blev större och större. Det var inte så långt ifrån tårar men vi blåste lite på den och när hon fick en stor kopp kaffe så kändes det genast mycket bättre. Klockan drog iväg och jag hade en tid att passa. Vi reste oss ifrån den soliga balkongen och precis när jag skulle ställa tillbaka stolarna så utbryter jag i världens vrål. Aj, aj. Jag tittar ner på foten som fort färgats röd. Jag har tydligen fått in en glasbit och hoppandes på ett ben landar jag i solstolen. Jag gillar inte blod och känner hur kallsvettig jag blir. Jossan agerar snabbt med båda handsprit och pincett. Nu var det min tur att nästan bli gråtfärdig. Men efter att ha fått det både tvättat och omplåstrat så kunde jag skratta åt det istället. Vilken dag, borttappade nycklar, en stor blå bula i huvudet och en blodig fot. Alla tre kände nog att det var tur att solen sken, för som sagt allt känns så oerhört mycket lättare då.

 

Hiss: Tack solen för att du finns

Diss: Att det gör så ont att göra sig illa

 

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.