06 apr 2017 06:00

06 apr 2017 06:00

När oppositionen tuffar till sig

LINUS HELLMAN

Det politiska spelet är inte obetydligt men det har tagit alldeles för stor plats de senaste åren, ty den viktiga idédebatten är för frånvarande. När Alliansen nu äntligen har vaknat till liv och är berett att föra en aktiv oppositionspolitik för att stoppa helar eller delar av regeringens ekonomiska politik kanske vi kan få mer debatt om sakfrågorna. Det känns faktiskt befriande med en klassisk ideologisk strid kring skatterna även om oppositionens agerande framstår som motsägelsefullt.

´Alliansen är överens om att flera av regeringens aviserade skattehöjningar är skadliga men de är inte överens om hur de ska göra för att stoppa dem. Alliansens inkonsekventa oppositionspolitik sedan förra valet gör att det nu inte spelar någon roll vad de gör. Om de inte stoppar regeringens politik framstår deras högljuda retorik bara som hyckleri och om de stoppar regeringens politik förefaller deras agerande som desperat. Alliansen måste nu vara redo att göra verklighet av sina hot, ty annars ger den sken av att fortsatt enbart spela luftgitarr.

Det är som att de parlamentariska realiteterna inte har sjunkit in hos aktörerna. ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”, står det i regeringsformen och tydligare än så kan inte grundlagen vara kring styrkeförhållandet mellan regering och riksdag.

Att försöka genomdriva sin egen politik, antingen genom att lägga fram förslag eller rösta emot förslag man inte tycker om, är en del av parlamentarismens principer. Det är inte oppositionens uppgift att få igenom en minoritetsregerings politik. Oppositionen har hittills varit rädd för att deras förslag ska gå igenom och gjort det mesta för att så inte ska ske. Det är unikt att en opposition inte vill fälla en regering.

Det lyfter inte för Alliansen trots en historiskt svag rödgrön regering som har haft betydande problem under de här två och ett halvt åren. Det är ett kraftigt underbetyg till den traditionella oppositionen och då är det en klen tröst att situationen är lika dyster bland de rödgröna. Det är bara Sverigedemokraterna som har anledning att vara nöjda om dagens opinionssiffror skulle omvandlas till valresultat.

Regeringen har fått igenom två av sina tre budgetar så här långt men när den ska lägga sin sista före nästa val har oppositionen vaknat upp ur sin dvala. De tycker att måttet är rågat med de senaste aviserade skattehöjningarna på jobb och företagande. Det är förvisso en helt korrekt analys men varför har man då släppt igenom tidigare skadliga skattehöjningar som de facto har varit större än de här?

Vidare haltar det när det kommer till tillvägagångssättet.

Moderaterna och Kristdemokraterna vill att Alliansen lägger en gemensam budgetmotion som kan ställas mot regeringens budgetproposition och vinna ifall SD stödjer den.

Centerpartiet vill i budgetprocessen ändra i utgifts- och inkomstposterna för att ta tillbaka skattehöjningar och stoppa reformer.

Liberalerna vill att riksdagen tillkännager för regeringen att en majoritet inte vill ha dessa skattehöjningar och inte heller tänker acceptera dem genom att hota med misstroendeförklaringar mot ansvariga statsråd.

Det är fyra partier men tre olika alternativ. Alla tre utspelen har dock det gemensamt att det krävs stöd från SD för att de ska kunna genomdrivas. Det som för bara några månader sedan var en helt orimlig tanke är nu helt plötsligt möjligt.

När man väl kan tänkas ta stöd av SD är ju frågan varför man inte lägger en Alliansbudget? Är det ansvarlöst eller trovärdigt att bara stoppa delar av en budget när man har möjlighet att få igenom all sin politik? Varför blir det kaos om man gör det ena men inte det andra? Inkonsekvensen lyser igenom och Alliansen måste bestämma sig.

Sent ska syndaren vakna. Nästa val närmar sig och oppositionen tuffar till sig.

Det är bra och fullt logiskt. Att vi dessutom får en skattedebatt ovanpå det känns befriande. Skatterna är viktiga och vitaliserar de ideologiska skillnaderna mellan höger och vänster.

Men själva grundproblemet kvarstår. Bristen på majoritetsregeringar förblir ett bekymmer i svensk politik.

´Alliansen är överens om att flera av regeringens aviserade skattehöjningar är skadliga men de är inte överens om hur de ska göra för att stoppa dem. Alliansens inkonsekventa oppositionspolitik sedan förra valet gör att det nu inte spelar någon roll vad de gör. Om de inte stoppar regeringens politik framstår deras högljuda retorik bara som hyckleri och om de stoppar regeringens politik förefaller deras agerande som desperat. Alliansen måste nu vara redo att göra verklighet av sina hot, ty annars ger den sken av att fortsatt enbart spela luftgitarr.

Det är som att de parlamentariska realiteterna inte har sjunkit in hos aktörerna. ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”, står det i regeringsformen och tydligare än så kan inte grundlagen vara kring styrkeförhållandet mellan regering och riksdag.

Att försöka genomdriva sin egen politik, antingen genom att lägga fram förslag eller rösta emot förslag man inte tycker om, är en del av parlamentarismens principer. Det är inte oppositionens uppgift att få igenom en minoritetsregerings politik. Oppositionen har hittills varit rädd för att deras förslag ska gå igenom och gjort det mesta för att så inte ska ske. Det är unikt att en opposition inte vill fälla en regering.

Det lyfter inte för Alliansen trots en historiskt svag rödgrön regering som har haft betydande problem under de här två och ett halvt åren. Det är ett kraftigt underbetyg till den traditionella oppositionen och då är det en klen tröst att situationen är lika dyster bland de rödgröna. Det är bara Sverigedemokraterna som har anledning att vara nöjda om dagens opinionssiffror skulle omvandlas till valresultat.

Regeringen har fått igenom två av sina tre budgetar så här långt men när den ska lägga sin sista före nästa val har oppositionen vaknat upp ur sin dvala. De tycker att måttet är rågat med de senaste aviserade skattehöjningarna på jobb och företagande. Det är förvisso en helt korrekt analys men varför har man då släppt igenom tidigare skadliga skattehöjningar som de facto har varit större än de här?

Vidare haltar det när det kommer till tillvägagångssättet.

Moderaterna och Kristdemokraterna vill att Alliansen lägger en gemensam budgetmotion som kan ställas mot regeringens budgetproposition och vinna ifall SD stödjer den.

Centerpartiet vill i budgetprocessen ändra i utgifts- och inkomstposterna för att ta tillbaka skattehöjningar och stoppa reformer.

Liberalerna vill att riksdagen tillkännager för regeringen att en majoritet inte vill ha dessa skattehöjningar och inte heller tänker acceptera dem genom att hota med misstroendeförklaringar mot ansvariga statsråd.

Det är fyra partier men tre olika alternativ. Alla tre utspelen har dock det gemensamt att det krävs stöd från SD för att de ska kunna genomdrivas. Det som för bara några månader sedan var en helt orimlig tanke är nu helt plötsligt möjligt.

När man väl kan tänkas ta stöd av SD är ju frågan varför man inte lägger en Alliansbudget? Är det ansvarlöst eller trovärdigt att bara stoppa delar av en budget när man har möjlighet att få igenom all sin politik? Varför blir det kaos om man gör det ena men inte det andra? Inkonsekvensen lyser igenom och Alliansen måste bestämma sig.

Sent ska syndaren vakna. Nästa val närmar sig och oppositionen tuffar till sig.

Det är bra och fullt logiskt. Att vi dessutom får en skattedebatt ovanpå det känns befriande. Skatterna är viktiga och vitaliserar de ideologiska skillnaderna mellan höger och vänster.

Men själva grundproblemet kvarstår. Bristen på majoritetsregeringar förblir ett bekymmer i svensk politik.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.