12 apr 2017 04:00

12 apr 2017 04:00

I fredags förlorade vi alla en medmänniska

JOHANNA BEIJBOM

14:53. Idag vill inte jag skriva om något annat än det fruktansvärda som skett i Stockholm.

Vi ser det överallt, i tidningar, på nyheterna, på våra sociala medier och framförallt pratar vi alla om det. Ingen är oberörd. Jag befann mig i ett soligt Göteborg i fredags. Vi hade tidigare suttit och njutit på en uteservering mitt i hjärtat av staden, det var fullt med människor i rörelse och man fick riktigt trängas ihop för att få en plats vid ett bord i solen. Man kände av fredagskänslan hos de som satt runt omkring, det pratades högt och skrattades om vartannat.

Efter detta gick vi en sväng i butikerna för att fördriva tiden. Det plingar plötsligt till i min mobil, ett mess från mamma. Jag öppnar och läser, Attentat i Stockholm vid Åhléns, var försiktiga och uppmärksamma. Jag läser det om och om igen. Jag klickar genast in mig på en av nyhetssidorna på nätet för att se om det verkligen stämmer. Till min fasa är det som mamma skriver helt korrekt. Jag tittar mig runt omkring och märker hur allt fler människor stannat upp i sitt handlande och blickar istället ner i sina mobiler. Jag kommer på att jag måste svara mamma. Skickar att det är helt fruktansvärt och även att vi är ok där vi är. Jag får en enorm klump i magen och hjärnan går på högvarv, jag har många vänner i Stockholm och mina tankar går genast till dem. Jag plockar upp mobilen ur fickan igen och skickar ut ett sms till alla de som jag känner i huvudstaden, är ni ok? Jag får genast massa svar tillbaka. Jag står bara helt still på samma plats i flera minuter, det är som att jag inte vet vart jag ska gå eller vad jag ska göra. Jag känner mig helt maktlös. Vi bestämmer i alla fall att gå hem mot hotellet som vi ska bo på. Vart man än tittar så står folk med sina mobiler och man hör hur alla har börjat prata högt om det som har inträffat. Vi går över Drottningtorget som alltid annars är fullt av folk, många har nu dragit sig undan. Jag hör bredvid mig några tjejer som säger att de inte längre vill vara kvar inne i stan utan vill åka hem. Jag messar samtidigt med en god vän vars man är inom polisen i Stockholm, hon berättar att han redan är på plats på Drottninggatan för att hjälpa till. Det är en sådan overklig känsla som infinner sig och jag känner hur ögonen tåras. Väl tillbaka på hotellet så sätter jag mig ner och blundar. Det finns inga andra tankar än på det som nyligen skett. Ledsamhet och frustration är känslan.

Det finns nog ingen människa i detta land just nu som inte är berörd av detta. I fredags klockan 14:53 förändrades mångas liv. Då förlorade någon en vän, en arbetskamrat, en kärlek, en släkting, ett barn, i fredags förlorade vi alla en medmänniska. Mina tankar går till alla de oskyldiga som drabbas i alla världens hörn och kanter. Jag erkänner att jag är rädd, jag är rädd för ondska och vad ondska kan göra, men den ska aldrig någonsin få vinna, aldrig! Och det gör den inte så länge vi aldrig förlorar hoppet om mänskligheten.

 

Hiss: Våra hjältar inom polisen och sjukvården.

Diss: Ondska

 

Vi ser det överallt, i tidningar, på nyheterna, på våra sociala medier och framförallt pratar vi alla om det. Ingen är oberörd. Jag befann mig i ett soligt Göteborg i fredags. Vi hade tidigare suttit och njutit på en uteservering mitt i hjärtat av staden, det var fullt med människor i rörelse och man fick riktigt trängas ihop för att få en plats vid ett bord i solen. Man kände av fredagskänslan hos de som satt runt omkring, det pratades högt och skrattades om vartannat.

Efter detta gick vi en sväng i butikerna för att fördriva tiden. Det plingar plötsligt till i min mobil, ett mess från mamma. Jag öppnar och läser, Attentat i Stockholm vid Åhléns, var försiktiga och uppmärksamma. Jag läser det om och om igen. Jag klickar genast in mig på en av nyhetssidorna på nätet för att se om det verkligen stämmer. Till min fasa är det som mamma skriver helt korrekt. Jag tittar mig runt omkring och märker hur allt fler människor stannat upp i sitt handlande och blickar istället ner i sina mobiler. Jag kommer på att jag måste svara mamma. Skickar att det är helt fruktansvärt och även att vi är ok där vi är. Jag får en enorm klump i magen och hjärnan går på högvarv, jag har många vänner i Stockholm och mina tankar går genast till dem. Jag plockar upp mobilen ur fickan igen och skickar ut ett sms till alla de som jag känner i huvudstaden, är ni ok? Jag får genast massa svar tillbaka. Jag står bara helt still på samma plats i flera minuter, det är som att jag inte vet vart jag ska gå eller vad jag ska göra. Jag känner mig helt maktlös. Vi bestämmer i alla fall att gå hem mot hotellet som vi ska bo på. Vart man än tittar så står folk med sina mobiler och man hör hur alla har börjat prata högt om det som har inträffat. Vi går över Drottningtorget som alltid annars är fullt av folk, många har nu dragit sig undan. Jag hör bredvid mig några tjejer som säger att de inte längre vill vara kvar inne i stan utan vill åka hem. Jag messar samtidigt med en god vän vars man är inom polisen i Stockholm, hon berättar att han redan är på plats på Drottninggatan för att hjälpa till. Det är en sådan overklig känsla som infinner sig och jag känner hur ögonen tåras. Väl tillbaka på hotellet så sätter jag mig ner och blundar. Det finns inga andra tankar än på det som nyligen skett. Ledsamhet och frustration är känslan.

Det finns nog ingen människa i detta land just nu som inte är berörd av detta. I fredags klockan 14:53 förändrades mångas liv. Då förlorade någon en vän, en arbetskamrat, en kärlek, en släkting, ett barn, i fredags förlorade vi alla en medmänniska. Mina tankar går till alla de oskyldiga som drabbas i alla världens hörn och kanter. Jag erkänner att jag är rädd, jag är rädd för ondska och vad ondska kan göra, men den ska aldrig någonsin få vinna, aldrig! Och det gör den inte så länge vi aldrig förlorar hoppet om mänskligheten.

 

Hiss: Våra hjältar inom polisen och sjukvården.

Diss: Ondska

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.