15 apr 2017 04:00

15 apr 2017 04:00

Jag lär mig tydligen inte av erfarenheter

FLEMMING MOURITSEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Erfarenheter är alltid intressanta. Att vi lär oss av våra misstag. Jag inbillade mig i rätt många år att jag själv hade kommit på uttrycket: Vi lär oss av historien att vi inte lär oss av historien. Men för några år sedan fick jag lära mig att det hade jag inte alls.

Dessutom är jag precis lika oförmögen att lära mig av historien som de jag menade med detta (tänkta) bevingade ord. För jag lär mig tydligen inte av erfarenheter ens om de ligger så nära i tiden att de får skavsår mot varandra.

Fästmön och jag har ett litet fusk som vi ibland tar till när ingen av oss ids laga mat på kvällen men mackor känns lite torftigt. Vi köper frysta tvåpack med mozarellapizzor som är en lagom kvällsmat för oss. Dessutom delar vi på dem så vi kan äta samtidigt och när den första pizzan är uppäten är ofta nummer två precis färdig.

Men de skall ju ut ur den väldigt varma ugnen också och då bör man ju inte bete sig så fullständigt klumpigt och bakvänt att man fumlar in plåten mot nederkanten av biceps... kan man tycka.

Det gjorde rätt ont och jag sa fula sanningar om mig själv medan vi åt våra pizzahalvor, men jag sa dem tyst så fästmön inte skulle höra. Hon skulle ju kunna bli inspirerad.

Tolv minuter senare, ungefär när Rapport hade övergått till vädret ringde äggklockan och det var dags för pizza nummer två. Inte gör man väl då om samma klumpiga misstag? Näe, svarar läsaren av denna krönika och skakar menande på huvudet.

Jodå... jag gjorde.

Denna gång höll pizzan på att fara ner på golvet då jag gjorde en överhalning med plåten på vägen ut och när jag kompenserade och fångade upp den igen lade jag plåtkanten emot övre delen av underarmen... och ja, det gjorde lika ont igen. Fast inte lika ont som det gjorde några timmar senare.

Så nu har jag två klarröda linjer på vänster arm som tydligt talar om för hela världen att jag inte är klok nog att lära mig av mina misstag. Det är lite tungt att erkänna sådant för sig själv, men det går. Speciellt om man är påhejad av en rått skrattande fästmö som noggrant påpekar att hon hade svårt att förstå att jag alls lyckades klanta till det så... första gången.

Så nä, grundat på egen erfarenhet så lär vi oss nog inte av historien. Och det kan kanske delvis förklara varför vi människor envisas med att ställa till det för oss om och om igen. Nu kanske det känns lite överdrivet att jag kopplar mina egna klantigheter i mitt eget hem till världshistorien och världspolitiken, men vi är människor allihop och i det lilla hittar man ibland förklaringar till det stora.

Undrar vad som han hända när jag kokar påskägg?

Hiss: Vanligt folk i Stockholm som ställde upp för varandra förra fredagen.

Diss: Dåren som körde lastbilen. Ingen kan förlåta det, absolut ingen gud.

Erfarenheter är alltid intressanta. Att vi lär oss av våra misstag. Jag inbillade mig i rätt många år att jag själv hade kommit på uttrycket: Vi lär oss av historien att vi inte lär oss av historien. Men för några år sedan fick jag lära mig att det hade jag inte alls.

Dessutom är jag precis lika oförmögen att lära mig av historien som de jag menade med detta (tänkta) bevingade ord. För jag lär mig tydligen inte av erfarenheter ens om de ligger så nära i tiden att de får skavsår mot varandra.

Fästmön och jag har ett litet fusk som vi ibland tar till när ingen av oss ids laga mat på kvällen men mackor känns lite torftigt. Vi köper frysta tvåpack med mozarellapizzor som är en lagom kvällsmat för oss. Dessutom delar vi på dem så vi kan äta samtidigt och när den första pizzan är uppäten är ofta nummer två precis färdig.

Men de skall ju ut ur den väldigt varma ugnen också och då bör man ju inte bete sig så fullständigt klumpigt och bakvänt att man fumlar in plåten mot nederkanten av biceps... kan man tycka.

Det gjorde rätt ont och jag sa fula sanningar om mig själv medan vi åt våra pizzahalvor, men jag sa dem tyst så fästmön inte skulle höra. Hon skulle ju kunna bli inspirerad.

Tolv minuter senare, ungefär när Rapport hade övergått till vädret ringde äggklockan och det var dags för pizza nummer två. Inte gör man väl då om samma klumpiga misstag? Näe, svarar läsaren av denna krönika och skakar menande på huvudet.

Jodå... jag gjorde.

Denna gång höll pizzan på att fara ner på golvet då jag gjorde en överhalning med plåten på vägen ut och när jag kompenserade och fångade upp den igen lade jag plåtkanten emot övre delen av underarmen... och ja, det gjorde lika ont igen. Fast inte lika ont som det gjorde några timmar senare.

Så nu har jag två klarröda linjer på vänster arm som tydligt talar om för hela världen att jag inte är klok nog att lära mig av mina misstag. Det är lite tungt att erkänna sådant för sig själv, men det går. Speciellt om man är påhejad av en rått skrattande fästmö som noggrant påpekar att hon hade svårt att förstå att jag alls lyckades klanta till det så... första gången.

Så nä, grundat på egen erfarenhet så lär vi oss nog inte av historien. Och det kan kanske delvis förklara varför vi människor envisas med att ställa till det för oss om och om igen. Nu kanske det känns lite överdrivet att jag kopplar mina egna klantigheter i mitt eget hem till världshistorien och världspolitiken, men vi är människor allihop och i det lilla hittar man ibland förklaringar till det stora.

Undrar vad som han hända när jag kokar påskägg?

Hiss: Vanligt folk i Stockholm som ställde upp för varandra förra fredagen.

Diss: Dåren som körde lastbilen. Ingen kan förlåta det, absolut ingen gud.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.