24 maj 2017 06:00

24 maj 2017 06:00

Våra kära guldgossar

KRÖNIKA

Wow, fantastiskt Sverige, vilka VM-hjältar. Jag ska dock erkänna att jag tyvärr inte är någon direkt sportfantast, men sådana här matcher kan inte ens jag med mitt bristande intresse missa. Att det skulle bli en sådan nervkittlande final var jag inte direkt beredd på, fick verkligen hålla mig ifrån att bita sönder mina naglar. Tror att hela Sverige skrek i samma sekund i söndags, vilken glädje, vilken lycka!
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Dagen efter ringde jag mamma på morgonen för att säga hej. Hon frågade direkt om jag sett matchen, vilket jag hade. Mamma och pappa hade följt hela matchen ifrån sängen. Katten hade legat lugnt och stilla på mammas mage och sovit tills första målet kom, då hade pappa bara vrålat ut så både mamma och katten flög minst en meter upp i luften. Mamma förstod givetvis pappas glädje men bad honom att inte gapa så högt då hon var nära inpå en hjärtinfarkt. Katten vågade sig tillbaka upp i sängen och kröp ihop som till en liten boll mitt emellan husse och matte. När det sedan blev förlängning och skulle avgöras med straffar insåg mamma att nu kan det bli högljutt. Hon förvarnade pappa att om han ska gapa så får han göra det rakt in i en kudde om det var tvunget till ett glädjetjut, pappa lovade. Men sen när det stod klart att Sverige tog hem hela VM så fanns det inget i världen som kunde stoppa pappas lycka och jubel, han själv flög upp ur sängen och gjorde någon form av segerdans. Katten hade som skjuten ur en kanon flugit upp ännu en gång och hundarna skällde som tokar. Mamma hade inte blivit direkt förvånad då vi alla i familjen vet om pappas otroliga sportintresse och hans enorma inlevelse i alla matcher han ser. Han coachar, kommenterar och peppar spelarna ifrån tv-soffan hemma, en sann sporttok med andra ord.

Lillebror ärvde givetvis hans intresse och till pappas lycka så ville Jocke både bli fotbollsproffs, hockeyproffs, golfproffs och handbollsproffs. För mig och mamma var det bara hästar i huvudet så vi tillbringade varje ledig tid i stallet medan pappa och lillebror flängde runt mellan alla olika träningar. Men när det vankades matcher så satt både jag och mamma och resten av släkten i publiken och hejade. Det var dock först när de kom upp lite i ålder som det blev lite mer spänning i matcherna. Jag älskade när han spelade handboll, då var det fart hela tiden och mycket mål vilket var kul då man fick jubla flera gånger om. Ända sedan vi var små har pappa dragit med hela familjen på hockeymatcher i Scandinavium i Göteborg, där snackar vi stämning. Jag var mest fascinerad över den som sjöng nationalsången och hela hejarklacken, jag klappade alltid med och försökte lära mig alla ramsor så jag kunde hänga med i supportandet. Så för mig var det kanske inte själva matchen i sig som lockade utan stämningen och all musik runtomkring. Men i söndags var till och med jag helt inne i matchen, dock hade jag mer än gärna bytt bort soffan mot en ståplats i arenan i Köln och det tror jag inte att jag är ensam om. För den stämningen som infann sig där är nog svårslagen. Stort grattis Sverige, vi är stolta över Er.

 

Hiss: VM-guld

Diss: När supporterjublet skrämmer livet ur både en själv och katten

 

Dagen efter ringde jag mamma på morgonen för att säga hej. Hon frågade direkt om jag sett matchen, vilket jag hade. Mamma och pappa hade följt hela matchen ifrån sängen. Katten hade legat lugnt och stilla på mammas mage och sovit tills första målet kom, då hade pappa bara vrålat ut så både mamma och katten flög minst en meter upp i luften. Mamma förstod givetvis pappas glädje men bad honom att inte gapa så högt då hon var nära inpå en hjärtinfarkt. Katten vågade sig tillbaka upp i sängen och kröp ihop som till en liten boll mitt emellan husse och matte. När det sedan blev förlängning och skulle avgöras med straffar insåg mamma att nu kan det bli högljutt. Hon förvarnade pappa att om han ska gapa så får han göra det rakt in i en kudde om det var tvunget till ett glädjetjut, pappa lovade. Men sen när det stod klart att Sverige tog hem hela VM så fanns det inget i världen som kunde stoppa pappas lycka och jubel, han själv flög upp ur sängen och gjorde någon form av segerdans. Katten hade som skjuten ur en kanon flugit upp ännu en gång och hundarna skällde som tokar. Mamma hade inte blivit direkt förvånad då vi alla i familjen vet om pappas otroliga sportintresse och hans enorma inlevelse i alla matcher han ser. Han coachar, kommenterar och peppar spelarna ifrån tv-soffan hemma, en sann sporttok med andra ord.

Lillebror ärvde givetvis hans intresse och till pappas lycka så ville Jocke både bli fotbollsproffs, hockeyproffs, golfproffs och handbollsproffs. För mig och mamma var det bara hästar i huvudet så vi tillbringade varje ledig tid i stallet medan pappa och lillebror flängde runt mellan alla olika träningar. Men när det vankades matcher så satt både jag och mamma och resten av släkten i publiken och hejade. Det var dock först när de kom upp lite i ålder som det blev lite mer spänning i matcherna. Jag älskade när han spelade handboll, då var det fart hela tiden och mycket mål vilket var kul då man fick jubla flera gånger om. Ända sedan vi var små har pappa dragit med hela familjen på hockeymatcher i Scandinavium i Göteborg, där snackar vi stämning. Jag var mest fascinerad över den som sjöng nationalsången och hela hejarklacken, jag klappade alltid med och försökte lära mig alla ramsor så jag kunde hänga med i supportandet. Så för mig var det kanske inte själva matchen i sig som lockade utan stämningen och all musik runtomkring. Men i söndags var till och med jag helt inne i matchen, dock hade jag mer än gärna bytt bort soffan mot en ståplats i arenan i Köln och det tror jag inte att jag är ensam om. För den stämningen som infann sig där är nog svårslagen. Stort grattis Sverige, vi är stolta över Er.

 

Hiss: VM-guld

Diss: När supporterjublet skrämmer livet ur både en själv och katten

 

  • JOHANNA BEIJBOM

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.