26 maj 2017 06:00

26 maj 2017 06:00

"Så fick jag syn på en röd lampa uppe i taket..."

KRÖNIKA: FLEMMING MOURITSEN

Jag har gjort comeback framför filmkameran. Nu är det i och för sig ingen som har lagt märke till att jag hade varit borta från att agera framför kameran för jag har aldrig gjort något särskilt spektakulärt där, men det gör inget. Jag visste själv att jag gjorde comeback.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det var i och för sig inte något spektakulärt den här gången heller. Det var en provfilmning för en mycket liten roll i en tv-serie. Jag gjorde inte särskilt bra ifrån mig och då det är många om budet så är väl chansen att jag får rollen näst intill obefintlig. Men jag hade en kul stund och bara att bli kontaktad och ombedd att komma och provfilma känns roligt och smickrande.

Provfilmningen i sig motiverade mig inte till att skriva detta, men den fick mig att sätta mig i bilen och ge mig iväg mot Göteborg i tisdags. Och det var då det som detta ska handla om hände. Faktum är att det hände innan jag hunnit mer än trettio meter hemifrån.

När jag blinkade för att svänga ut på vägen så lät blinkersljudet jättekonstigt. Det gav liksom ifrån sig dubbelslag, fast i otakt med sig själv. Och när jag sedan slutade blinka så fortsatte ena delen av tickande febrilt ändå. Jag stannade och försökte förstå vad som hände. Blinkers på... dubbla ljud, blinkers av... bara det ena hysteriska tickandet.

Jag stängde av motorn och då slutade det, men började om när jag startade igen. Jag testade med att pilla på fläktreglagen men det hjälpte inte så då pillade jag på alla reglage jag kunde hitta på instrumentbrädan. Ingenting hjälpte och jag kunde för mitt liv inte räkna ut vad det var frågan om.

Nu började jag tveka på om jag verkligen skulle ge mig iväg på den relativt långa sträckan. Min gamla sunkiga Volvokombi kanske signalerade att det nu var dags för den att dö och då ville jag inte finna mig stående strandad mellan Jung och Vara och vilset titta ut över fälten medan jag undrade vad jag skulle ta mig till.

Men så fick jag syn på en röd lampa uppe i taket bredvid kupébelysningen som blinkade i takt med ljudet och insåg att det var säkerhetsbälteslarmet. Det upplyste mig om att jag borde ta på mig bältet.

Men vad f...? Jag sätter ju alltid på mig bältet i samband med att jag startar bilen, men här gången hade jag tydligen missat det och bilens påminnelse, som jag knappt hört innan, hade nästan fått mig att stanna hemma.

Tänk om jag hade missat min första provfilmning på länge bara för att jag inte begrep att bilen ville att jag skulle ta på mig bältet. Det hade varit svårt att förlika sig med.

Så jag idiotförklarade mig själv, satte på mig bältet och for ner mot Göteborg.


Hiss:
Farbror Blå i Hjo. Mysigt ställe där vår kör höll säsongsavslutning.

Diss: Nu hänger fästingarna som pärlhalsband på katterna. Äckligt!

Det var i och för sig inte något spektakulärt den här gången heller. Det var en provfilmning för en mycket liten roll i en tv-serie. Jag gjorde inte särskilt bra ifrån mig och då det är många om budet så är väl chansen att jag får rollen näst intill obefintlig. Men jag hade en kul stund och bara att bli kontaktad och ombedd att komma och provfilma känns roligt och smickrande.

Provfilmningen i sig motiverade mig inte till att skriva detta, men den fick mig att sätta mig i bilen och ge mig iväg mot Göteborg i tisdags. Och det var då det som detta ska handla om hände. Faktum är att det hände innan jag hunnit mer än trettio meter hemifrån.

När jag blinkade för att svänga ut på vägen så lät blinkersljudet jättekonstigt. Det gav liksom ifrån sig dubbelslag, fast i otakt med sig själv. Och när jag sedan slutade blinka så fortsatte ena delen av tickande febrilt ändå. Jag stannade och försökte förstå vad som hände. Blinkers på... dubbla ljud, blinkers av... bara det ena hysteriska tickandet.

Jag stängde av motorn och då slutade det, men började om när jag startade igen. Jag testade med att pilla på fläktreglagen men det hjälpte inte så då pillade jag på alla reglage jag kunde hitta på instrumentbrädan. Ingenting hjälpte och jag kunde för mitt liv inte räkna ut vad det var frågan om.

Nu började jag tveka på om jag verkligen skulle ge mig iväg på den relativt långa sträckan. Min gamla sunkiga Volvokombi kanske signalerade att det nu var dags för den att dö och då ville jag inte finna mig stående strandad mellan Jung och Vara och vilset titta ut över fälten medan jag undrade vad jag skulle ta mig till.

Men så fick jag syn på en röd lampa uppe i taket bredvid kupébelysningen som blinkade i takt med ljudet och insåg att det var säkerhetsbälteslarmet. Det upplyste mig om att jag borde ta på mig bältet.

Men vad f...? Jag sätter ju alltid på mig bältet i samband med att jag startar bilen, men här gången hade jag tydligen missat det och bilens påminnelse, som jag knappt hört innan, hade nästan fått mig att stanna hemma.

Tänk om jag hade missat min första provfilmning på länge bara för att jag inte begrep att bilen ville att jag skulle ta på mig bältet. Det hade varit svårt att förlika sig med.

Så jag idiotförklarade mig själv, satte på mig bältet och for ner mot Göteborg.


Hiss:
Farbror Blå i Hjo. Mysigt ställe där vår kör höll säsongsavslutning.

Diss: Nu hänger fästingarna som pärlhalsband på katterna. Äckligt!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.