30 maj 2017 06:00

30 maj 2017 06:00

Jag blev förälskad i en man för 20 år sedan

KRÖNIKA

Fotbollsspelaren Francesco Totti gjorde sin sista match för Roma i söndags. Som jag tolkar världen är det många av er som inte bryr er det minsta om det. Som jag tolkar världen är det också fullkomligt obegripligt.

Precis som för Rom så är det för mig en kärlekssaga som är över. Totti har varit en konstant en annars oerhört ombytlig fotbollsvärld. Han debuterade i Serie A för Roma som 16-åring 1992, ungefär samtidigt som jag själv började spela fotboll organiserat. För mig har han därför under så många år varit bilden för hur fotboll kan och ska se ut.

Men att ha Francesco Totti som förebild och mall har väl inte varit helt oproblematiskt. Fotboll är visserligen ett spel där två lag med elva spelare i varje möter varandra både i Rom och i Mariestad där jag växte upp. Det är bara det att allt annat var, och fortfarande ofta är, annorlunda. För mig var Totti den som kunde lära mig något, inte alla de tränare jag hade. Så jag tog åt mig av allt, oavsett om det var spelet eller gesterna och frisyren.

Har man på typiskt italienskt manér viftat och försökt föra sig på skaraborgska planer där benknäckande och konformitet är de stora dygderna och tekniska färdigheter är en överdriven excess vet man att det inte är särskilt uppskattat. Då spelar det sen mindre roll vad du gör, du är placerad i ett fack där det blir en självuppfyllande profetia att vara just på det sättet.

Det hände rätt många gånger att jag blev kallad just ”Totti”. Det som var min dröm. Problemet var bara att för de som kallade mig det var det snarast ett skällsord.

Jag älskade det ändå.

Jag hoppas och till viss del vet att det är annorlunda nu. Inte så att det är så många unga killar som vill vara Totti men världen har blivit lite mindre. Italien och övriga fotbolls-Europa är mer vardag än exotism. Och framför allt, Zlatan Ibrahimovic har tagit en stor jävla spade och grävt upp den svenska myllan och förändrat oss i grunden. Hans segrar och mål kommer vi minnas, men det är hans sätt att förändra synen på hur man får vara som blir hans stora arv.

Men för mig gjorde ju Totti det där redan några år tidigare. Det var han som öppnade mina ögon för det vackra och för det vackra i det som inte alltid är vackert. För att det finns andra sätt att vara och verka på, oavsett om det är på planen eller utanför.

Det har sedan länge funnits en föreställning runt om i världen om att Francesco Totti är en lat diva som spottar på sina motspelare.

Men i Rom är och förblir han älskad. Och i en del nu vuxna unga pojkars och flickors hjärta finns han alltid kvar.

Det finns något oändligt vackert i det.

Men nu är det alltså slutspelat. Åtminstone på Olimpico.

Grazie capitano!

Precis som för Rom så är det för mig en kärlekssaga som är över. Totti har varit en konstant en annars oerhört ombytlig fotbollsvärld. Han debuterade i Serie A för Roma som 16-åring 1992, ungefär samtidigt som jag själv började spela fotboll organiserat. För mig har han därför under så många år varit bilden för hur fotboll kan och ska se ut.

Men att ha Francesco Totti som förebild och mall har väl inte varit helt oproblematiskt. Fotboll är visserligen ett spel där två lag med elva spelare i varje möter varandra både i Rom och i Mariestad där jag växte upp. Det är bara det att allt annat var, och fortfarande ofta är, annorlunda. För mig var Totti den som kunde lära mig något, inte alla de tränare jag hade. Så jag tog åt mig av allt, oavsett om det var spelet eller gesterna och frisyren.

Har man på typiskt italienskt manér viftat och försökt föra sig på skaraborgska planer där benknäckande och konformitet är de stora dygderna och tekniska färdigheter är en överdriven excess vet man att det inte är särskilt uppskattat. Då spelar det sen mindre roll vad du gör, du är placerad i ett fack där det blir en självuppfyllande profetia att vara just på det sättet.

Det hände rätt många gånger att jag blev kallad just ”Totti”. Det som var min dröm. Problemet var bara att för de som kallade mig det var det snarast ett skällsord.

Jag älskade det ändå.

Jag hoppas och till viss del vet att det är annorlunda nu. Inte så att det är så många unga killar som vill vara Totti men världen har blivit lite mindre. Italien och övriga fotbolls-Europa är mer vardag än exotism. Och framför allt, Zlatan Ibrahimovic har tagit en stor jävla spade och grävt upp den svenska myllan och förändrat oss i grunden. Hans segrar och mål kommer vi minnas, men det är hans sätt att förändra synen på hur man får vara som blir hans stora arv.

Men för mig gjorde ju Totti det där redan några år tidigare. Det var han som öppnade mina ögon för det vackra och för det vackra i det som inte alltid är vackert. För att det finns andra sätt att vara och verka på, oavsett om det är på planen eller utanför.

Det har sedan länge funnits en föreställning runt om i världen om att Francesco Totti är en lat diva som spottar på sina motspelare.

Men i Rom är och förblir han älskad. Och i en del nu vuxna unga pojkars och flickors hjärta finns han alltid kvar.

Det finns något oändligt vackert i det.

Men nu är det alltså slutspelat. Åtminstone på Olimpico.

Grazie capitano!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.