01 jun 2017 06:00

01 jun 2017 06:00

När redan svårt blir än mer besvärligt

KRÖNIKA

Hur nästa regering ska se ut är något som aktualiseras ju närmare vi kommer nästa års riksdagsval. Frågan är särskilt relevant när vi redan idag har en svag minoritetsregering och när opinionssiffrorna pekar på ett än mer komplicerat parlamentariskt läge efter nästa val. Två jämnstora block som i princip inte går att skilja står emot varandra och sedan Sverigedemokraterna som ökar och befäster sin ställning. Det politiska landskapet har aldrig tidigare varit så här splittrat och det riskerar att fortsatt försvaga regeringsmakten.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det parlamentariska läget i riksdagen är invecklat och det ser ut att vara något som vi får vänja oss vid de närmaste åren. Flera partier balansera på fyraprocentsspärren, de traditionellt statsbärande partierna går bakåt och det ser ut att bli mycket krångligt att skapa någon form av regering efter nästa val.

Ett redan stökigt läge riskerar då att bli än mer besvärligt om man får tro opinionsmätningarna. Enligt Ekots senaste sammanvägning av svensk väljaropinion från i maj får de tre rödgröna partierna och Alliansen i princip lika stort stöd med omkring 40 procent medan Sverigedemokraterna har förstärkt sin ställning och får någonstans under 20 procent. Det är alltså helt jämnt mellan blocken och det skapar med rätta frågor om hur nästa regering ska formas.

Dessutom balanserar tre partier kring fyraprocentsspärren. Både Kristdemokraterna och Miljöpartiet kan åka ur riksdagen. Dessutom är det osäkert om Feministiskt initiativ kommer över spärren. Vi kan alltså stå inför en situation där tre partier inte kommer in och flera hundratusen väljare står utan representation i riksdagen. Det får också konsekvenser för mandatfördelningen för de andra partierna.

Ett omvänt scenario är ju att vi efter nästa val har hela nio partier i riksdagen och om det redan idag är svårt att styra Sverige så blir det ju inte lättare med en än större röstsplittring. Det kan bli riktigt besvärligt. Det finns åtskilliga exempel ute i Europa på vad splittrade parlament leder till och det är inget eftersträvansvärt.

Vi ser ett politiskt landskap i förändring med allt rörligare väljare i tider när höger och vänster tycks betyda allt mindre. Då krävs det nya lösningar. Om de traditionella partierna fortsatt vill isolera SD så måste de också vara beredda att pröva nya konstellationer, ty det går inte längre att bara fortsätta som vanligt och låtsas som om SD inte existerar.

Svensk politik står onekligen inför ett vägval. Inget block kommer att få egen majoritet och både Socialdemokraterna och Moderaterna backar, främst de senare. S går mot sitt sämsta valresultat sedan rösträttens införande i Sverige för 100 år sedan och M är tillbaka nere på Bo Lundgrens katastrofsiffror från 2002.

Regeringsmakten är central i politiken. De senaste åren har dock visat hur den urholkas när en regering saknar förankring i riksdagen. Utan egen majoritet har oppositionen kunnat rösta ned många förslag. Splittringen i valmanskåren förblir stor och de starka regeringarnas tid synes vara förbi. Istället har de svaga regeringarnas tid tagit vid. Stabilitet har istället blivit mer osäkerhet.

Den försvagande regeringsmakten kommer vi att få betala ett pris för i framtiden. En regering som inte har något tydligt program eller något starkt mandat från väljarna och inte heller vet vart den är på väg får inget bestående gjort. Den situationen kan inte heller en ny svag minoritetsregering göra något åt.

Idag offentliggör SCB sin stora väljarbarometer som presenteras två gånger om året. Den är mer omfattande än andra opinionsmätningar och brukar därför få större uppmärksamhet. Det är flera partier som har anledning att hålla för andan inför dess resultat.

Men riksdagsvalet 2018 ligger trots allt över ett år framåt i tiden. Till dess ska landet regeras och den nuvarande regeringen får fortsätta hanka sig fram med sitt luddiga begrepp samhällsbygget och med ett arbetslöshetsmål som är ouppnåeligt.

Svensk politik är idag fullt av låsningar. Politikerna behöver ett nytt mandat för att kunna övervinna dessa. Det går inte längre att fortsätta som idag men risken är uppenbar att även nästa regering blir en halvmesyr.

Det parlamentariska läget i riksdagen är invecklat och det ser ut att vara något som vi får vänja oss vid de närmaste åren. Flera partier balansera på fyraprocentsspärren, de traditionellt statsbärande partierna går bakåt och det ser ut att bli mycket krångligt att skapa någon form av regering efter nästa val.

Ett redan stökigt läge riskerar då att bli än mer besvärligt om man får tro opinionsmätningarna. Enligt Ekots senaste sammanvägning av svensk väljaropinion från i maj får de tre rödgröna partierna och Alliansen i princip lika stort stöd med omkring 40 procent medan Sverigedemokraterna har förstärkt sin ställning och får någonstans under 20 procent. Det är alltså helt jämnt mellan blocken och det skapar med rätta frågor om hur nästa regering ska formas.

Dessutom balanserar tre partier kring fyraprocentsspärren. Både Kristdemokraterna och Miljöpartiet kan åka ur riksdagen. Dessutom är det osäkert om Feministiskt initiativ kommer över spärren. Vi kan alltså stå inför en situation där tre partier inte kommer in och flera hundratusen väljare står utan representation i riksdagen. Det får också konsekvenser för mandatfördelningen för de andra partierna.

Ett omvänt scenario är ju att vi efter nästa val har hela nio partier i riksdagen och om det redan idag är svårt att styra Sverige så blir det ju inte lättare med en än större röstsplittring. Det kan bli riktigt besvärligt. Det finns åtskilliga exempel ute i Europa på vad splittrade parlament leder till och det är inget eftersträvansvärt.

Vi ser ett politiskt landskap i förändring med allt rörligare väljare i tider när höger och vänster tycks betyda allt mindre. Då krävs det nya lösningar. Om de traditionella partierna fortsatt vill isolera SD så måste de också vara beredda att pröva nya konstellationer, ty det går inte längre att bara fortsätta som vanligt och låtsas som om SD inte existerar.

Svensk politik står onekligen inför ett vägval. Inget block kommer att få egen majoritet och både Socialdemokraterna och Moderaterna backar, främst de senare. S går mot sitt sämsta valresultat sedan rösträttens införande i Sverige för 100 år sedan och M är tillbaka nere på Bo Lundgrens katastrofsiffror från 2002.

Regeringsmakten är central i politiken. De senaste åren har dock visat hur den urholkas när en regering saknar förankring i riksdagen. Utan egen majoritet har oppositionen kunnat rösta ned många förslag. Splittringen i valmanskåren förblir stor och de starka regeringarnas tid synes vara förbi. Istället har de svaga regeringarnas tid tagit vid. Stabilitet har istället blivit mer osäkerhet.

Den försvagande regeringsmakten kommer vi att få betala ett pris för i framtiden. En regering som inte har något tydligt program eller något starkt mandat från väljarna och inte heller vet vart den är på väg får inget bestående gjort. Den situationen kan inte heller en ny svag minoritetsregering göra något åt.

Idag offentliggör SCB sin stora väljarbarometer som presenteras två gånger om året. Den är mer omfattande än andra opinionsmätningar och brukar därför få större uppmärksamhet. Det är flera partier som har anledning att hålla för andan inför dess resultat.

Men riksdagsvalet 2018 ligger trots allt över ett år framåt i tiden. Till dess ska landet regeras och den nuvarande regeringen får fortsätta hanka sig fram med sitt luddiga begrepp samhällsbygget och med ett arbetslöshetsmål som är ouppnåeligt.

Svensk politik är idag fullt av låsningar. Politikerna behöver ett nytt mandat för att kunna övervinna dessa. Det går inte längre att fortsätta som idag men risken är uppenbar att även nästa regering blir en halvmesyr.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.