16 jun 2017 04:00

16 jun 2017 04:00

Jag tog det som ett tecken från ovan

KRÖNIKA

Det händer ibland att döda ting talar till mig. Nu menar jag inte den nyligen levande, fast numera döda, steken som ligger på tallriken framför mig och ropar:
– Ät mig, ät mig!
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Nä, jag menar saker som definitivt alltid varit döda och som för det mesta håller tyst, men som ibland väldigt tydligt har ett meddelande till mig. Till exempel så stod jag för ett tag sedan nere i vårt badrum, nyduschad och stirrade dystert in i spegeln, spegeln på väggen där. Det var ingen upplyftande syn och motvilligt tänkte jag att det nog var dags kliva upp på vågen för första gången på länge. Så jag släpade ut vår digitala våg på golvet, där den uppenbart skräckslaget tittade upp på mig där jag tornade upp mig över den med ena foten lyft för att ta det avgörande klivet. Då talade vågen:

– Aldrig i livet! sa den och vägrade fungera.

Batteriet var nog slut.

Jag tog det som ett tecken från ovan och beslöt mig för att det nog inte var meningen att jag skulle drabbas av en onödig depression. Jag brukar ändå inte bada så ofta på sommaren och de bulor och veck som jag såg i spegeln lär inte allmänheten behöva förfasa sig över ändå. Så jag puttade vågen tillbaka in i hörnet och har i skrivande stund ännu inte bytt batterier. Så pass respekterar jag badrumsvågens desperata utrop.

I helgen som var talade ett annat av våra föremål till mig, men den här gången var jag ovillig att lyssna så den fick säga till på skarpen en andra gång innan jag fattade att den menade allvar.

Vår inglasade altan (populärt kallad: pensionärskuvös) ligger åt öster så vi har ingen glädje av kvällssolen där och därför sjunker temperaturen rätt fort där ute när kvällarna är kyliga. Men vi har två (mycket gamla) infravärmeaggregat uppe i taket som kan förlänga kvällarna.

Dessa slog jag på framåt kvällen då det började bli kyligt så vi skulle slippa få in våra gäster i huset. Men det var då den ena värmaren talade och sa:

– Jag vill inte!

Detta märkte jag inte förrän fästmön frågade om det var meningen att bordslampan skulle slockna när vi slog på infravärmen? Det var det inte så jag slog av kontakten till värmarna, gick ner i källaren och slog på jordfelsbrytaren som hade löst ut och gick upp för att testa värmarna igen.

Det var då den ena tog i på skarpen och sa:

– Din dumskalle! Jag vill verkligen inte! Är det så svårt att fatta?

Det hördes en skarp smäll, gnistor flög ut ur värmaren och lyset slocknade igen. Den här gången var det en gammaldags säkring som gått och då jag inte hittade några nya avslutade vi kvällen med levande ljus och filtar.

Den tjuriga infravärmaren är numera pensionerad och urkopplad.

Det gäller att lyssna när ens prylar talar till en.

 

Hiss: Man skall även lyssna på sin kropp. Min kropp vill ofta ha choklad.

Diss: I huset måste det finnas många paket med säkringar där en är tagen. Var?

 

Nä, jag menar saker som definitivt alltid varit döda och som för det mesta håller tyst, men som ibland väldigt tydligt har ett meddelande till mig. Till exempel så stod jag för ett tag sedan nere i vårt badrum, nyduschad och stirrade dystert in i spegeln, spegeln på väggen där. Det var ingen upplyftande syn och motvilligt tänkte jag att det nog var dags kliva upp på vågen för första gången på länge. Så jag släpade ut vår digitala våg på golvet, där den uppenbart skräckslaget tittade upp på mig där jag tornade upp mig över den med ena foten lyft för att ta det avgörande klivet. Då talade vågen:

– Aldrig i livet! sa den och vägrade fungera.

Batteriet var nog slut.

Jag tog det som ett tecken från ovan och beslöt mig för att det nog inte var meningen att jag skulle drabbas av en onödig depression. Jag brukar ändå inte bada så ofta på sommaren och de bulor och veck som jag såg i spegeln lär inte allmänheten behöva förfasa sig över ändå. Så jag puttade vågen tillbaka in i hörnet och har i skrivande stund ännu inte bytt batterier. Så pass respekterar jag badrumsvågens desperata utrop.

I helgen som var talade ett annat av våra föremål till mig, men den här gången var jag ovillig att lyssna så den fick säga till på skarpen en andra gång innan jag fattade att den menade allvar.

Vår inglasade altan (populärt kallad: pensionärskuvös) ligger åt öster så vi har ingen glädje av kvällssolen där och därför sjunker temperaturen rätt fort där ute när kvällarna är kyliga. Men vi har två (mycket gamla) infravärmeaggregat uppe i taket som kan förlänga kvällarna.

Dessa slog jag på framåt kvällen då det började bli kyligt så vi skulle slippa få in våra gäster i huset. Men det var då den ena värmaren talade och sa:

– Jag vill inte!

Detta märkte jag inte förrän fästmön frågade om det var meningen att bordslampan skulle slockna när vi slog på infravärmen? Det var det inte så jag slog av kontakten till värmarna, gick ner i källaren och slog på jordfelsbrytaren som hade löst ut och gick upp för att testa värmarna igen.

Det var då den ena tog i på skarpen och sa:

– Din dumskalle! Jag vill verkligen inte! Är det så svårt att fatta?

Det hördes en skarp smäll, gnistor flög ut ur värmaren och lyset slocknade igen. Den här gången var det en gammaldags säkring som gått och då jag inte hittade några nya avslutade vi kvällen med levande ljus och filtar.

Den tjuriga infravärmaren är numera pensionerad och urkopplad.

Det gäller att lyssna när ens prylar talar till en.

 

Hiss: Man skall även lyssna på sin kropp. Min kropp vill ofta ha choklad.

Diss: I huset måste det finnas många paket med säkringar där en är tagen. Var?

 

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.