19 jun 2017 04:00

19 jun 2017 04:00

I ett virrvarr av skrivmaskiner och glass

PETRA LUNDGREN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Vad mycket skräp och bråte man samlar på sig om man bor på ett och samma ställe för länge. Jag har tydligen saker sparade även i mina föräldrars gömmor. Men nu har i alla fall två saker flyttat hemifrån. Närmare bestämt två skrivmaskiner.

När min vän Maja lade ut att hon sökte en fungerande och gärna mekanisk skrivmaskin var jag inte sen med att hojta att jag hade en gammal robust grå fingerbrytar-skrivmaskin på mammas vind och den (maskinen alltså) skulle hon mer än gärna bli glad över att slippa.

– Den kan du få! sa jag

– Vill du inte ha något för den? frågade hon.

– Den är gratis, sa jag och tillade att jag ju inte sade nej till en glass.

När jag berättade det här för pappa så sa han:

– Du har en skrivmaskin här också!

– Jaså, sa jag, farfars gamla reseskrivmaskin trodde jag stod i mitt förråd.

Men den stod som sagt uppe hos pappa. Jag gillade att kladda friskt på saker i min ungdom. Både penna och klistermärken hade gått hårt åt fodralet. ”Petras skrivmaskin” stod det med stora röda bokstäver över hela locket. Varför? undrar jag. Skulle någon sno den ur min garderob, och i så fall vem? Kanske min klåfingrige lillebror som i sin barndom inte kladdade ner saker utan hellre skruvade i sär dem för att sedan aldrig mer få ihop dem. (Hälsningar då tonårig ägare till drabbad bandspelare)

I alla fall. Nu hade pappa både en magisk svamp som kunde radera tusch (imponerande och säkert mycket giftig) och någon slags bensin som kunde ta bort gammalt lim efter klistermärken (inte fullt lika imponerande för det hade jag kunnat löst med suddgummi). Så bortsett från ett Skaraborgsbanken-klistermärke, som jag behöll för att det var retro och satt hyfsat rakt, så blev reseskrivmaskinen lika ren som den var när farfar köpte den 1960-talet. Fungerar gör den också, även om färgbandet sett sina bästa dagar efter att inte varit utbytt på minst 40 år.

– Jag kanske skulle skriva en bok på den här! sa jag och kom på att det skulle krävas att orden vägdes på våg (inte min grej) eller mycket tippex (kladdigt).

En gång skrev jag en krönika om att vilja ta med mig skrivmaskinen på tåget och se hur folk reagerar då. Det har jag inte gjort, men jag är ännu mer sugen på det nu sedan jag fått tillbaka den. Extra kul vore det om man var två skrivmaskinister på samma tåg som skickade maskinskrivna meddelanden till varandra med hjälp av de andra i kupén. Men då behöver jag nog hitta någon mer med reseskrivmaskin. Jag är rädd att den Maja fått är lite otymplig. Å andra sidan kan hon ju ha den på ett bord med hjul, gärna med underrede så hon kan ta med sig riktigt med glass!

Hiss

Varmt sommarregn, det är rätt så skönt faktiskt!

Diss

Mygg, knott och flugor får finnas, men tycker de kan låta bli att surra kring mig i skogen.

Vad mycket skräp och bråte man samlar på sig om man bor på ett och samma ställe för länge. Jag har tydligen saker sparade även i mina föräldrars gömmor. Men nu har i alla fall två saker flyttat hemifrån. Närmare bestämt två skrivmaskiner.

När min vän Maja lade ut att hon sökte en fungerande och gärna mekanisk skrivmaskin var jag inte sen med att hojta att jag hade en gammal robust grå fingerbrytar-skrivmaskin på mammas vind och den (maskinen alltså) skulle hon mer än gärna bli glad över att slippa.

– Den kan du få! sa jag

– Vill du inte ha något för den? frågade hon.

– Den är gratis, sa jag och tillade att jag ju inte sade nej till en glass.

När jag berättade det här för pappa så sa han:

– Du har en skrivmaskin här också!

– Jaså, sa jag, farfars gamla reseskrivmaskin trodde jag stod i mitt förråd.

Men den stod som sagt uppe hos pappa. Jag gillade att kladda friskt på saker i min ungdom. Både penna och klistermärken hade gått hårt åt fodralet. ”Petras skrivmaskin” stod det med stora röda bokstäver över hela locket. Varför? undrar jag. Skulle någon sno den ur min garderob, och i så fall vem? Kanske min klåfingrige lillebror som i sin barndom inte kladdade ner saker utan hellre skruvade i sär dem för att sedan aldrig mer få ihop dem. (Hälsningar då tonårig ägare till drabbad bandspelare)

I alla fall. Nu hade pappa både en magisk svamp som kunde radera tusch (imponerande och säkert mycket giftig) och någon slags bensin som kunde ta bort gammalt lim efter klistermärken (inte fullt lika imponerande för det hade jag kunnat löst med suddgummi). Så bortsett från ett Skaraborgsbanken-klistermärke, som jag behöll för att det var retro och satt hyfsat rakt, så blev reseskrivmaskinen lika ren som den var när farfar köpte den 1960-talet. Fungerar gör den också, även om färgbandet sett sina bästa dagar efter att inte varit utbytt på minst 40 år.

– Jag kanske skulle skriva en bok på den här! sa jag och kom på att det skulle krävas att orden vägdes på våg (inte min grej) eller mycket tippex (kladdigt).

En gång skrev jag en krönika om att vilja ta med mig skrivmaskinen på tåget och se hur folk reagerar då. Det har jag inte gjort, men jag är ännu mer sugen på det nu sedan jag fått tillbaka den. Extra kul vore det om man var två skrivmaskinister på samma tåg som skickade maskinskrivna meddelanden till varandra med hjälp av de andra i kupén. Men då behöver jag nog hitta någon mer med reseskrivmaskin. Jag är rädd att den Maja fått är lite otymplig. Å andra sidan kan hon ju ha den på ett bord med hjul, gärna med underrede så hon kan ta med sig riktigt med glass!

Hiss

Varmt sommarregn, det är rätt så skönt faktiskt!

Diss

Mygg, knott och flugor får finnas, men tycker de kan låta bli att surra kring mig i skogen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.