22 jun 2017 04:00

22 jun 2017 04:00

När oppositionen talar klarspråk

KRÖNIKA

I flera år har Alliansen abdikerat ifrån sin oppositionsroll men drygt ett år före valet har de äntligen vaknat till liv. Förra veckan kom beskedet att de inte längre tänker tolerera fler skattehöjningar på jobb och företagande. Om regeringen inte lyssnar på riksdagens majoritet hotar de med misstroendeförklaringar mot ministrar. Det är ett kraftfullt vapen som borde få alla regeringar att darra på manschetterna. Men eftersom Alliansen omedelbart efter sitt utspel blottlade sin oenighet när Centerpartiet villkorade att det inte var aktuellt att fälla finansministern är det oklart om utspelet i realiteten betyder så mycket.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Budskapet var enkelt från Alliansens företrädare när de lade fram sitt särskilda yttrande i finansutskottet förra veckan och som Sverigedemokraterna omedelbart backade upp: Lägg inte fram förslag om höjd skatt för småföretag, inför inte en flygskatt och tvinga inte fler löntagare att betala statlig skatt. Alliansen har varit emot de här förslagen sedan tidigare i våras men nu sattes det på pränt. Sedan lyftes även ett varningens finger till regeringen om de inte respekterar riksdagens majoritet: Om ni ändå lägger fram de här förslagen riskerar ni misstroendeförklaringar.

Det var ett gemensamt och tydligt ställningstagande från Alliansen för en gångs skull, eller? Det här skulle ju vara dagen när Alliansen lämnade sin dvala och började bedriva en aktiv oppositionspolitik. Men budskapet hann ju knappt sjunka in förrän splittringen ånyo visade sig.

Annie Lööf meddelade snart att någon misstroendeförklaring mot finansministern inte var aktuellt för C. Den ytterst ansvariga ministern för budgeten skulle därmed fredas och i stället skulle Alliansen i så fall bara hota med att avsätta statsråd i största allmänhet.

Alliansens försök att visa handlingskraft, enighet och tydlighet var därmed endast en chimär och utspelet skapade snarare nya frågor. Alliansen har dock bara sig självt att skylla för sina problem. Det har varit alldeles för lite gemensamma besked och alldeles för mycket soloutspel. Sedan har det var för många positionsförflyttningar, i synnerhet när det gäller Moderaterna. Att det inte lyfter för Alliansen i opinionen har därför sina logiska förklaringar.

Att Alliansen nu åtminstone försöker använda sin oppositionsroll på riktigt är givetvis positivt. Det borde de ha gjort redan från början efter regeringens tillträdde.

Grundlagen är dessutom tydlig när det gäller styrkeförhållandena i parlamentet. ”Regering styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”.

En regering utan förankring i riksdagen kan inte förvänta sig att få igenom alla sina förslag.

Alliansens besked förra torsdagen är välkommet men det skymmer inte de senaste årens misslyckanden. Så här i efterhand borde aldrig den rödgröna regeringen ha släppts fram utan tydliga villkor från Alliansen om vad de tolererade och decemberöverenskommelsen var ett demokratiskt haveri som åsidosatte parlamentarismens principer.

Alliansen skulle ha fört en konsekvent oppositionspolitik från dag ett. Om de inte tror på regeringens förslag borde de lägga fram egna motförslag och stå upp för sin politik. De senaste åren har de snarare varit rädda för att deras politik ska realiseras. Det skapar bara förvirring och frågor kring om de verkligen tror på sin politik?

Det är dock intressant att se upprördheten från regeringen. Finansminister Magdalena Andersson var givetvis kritisk mot oppositionens agerande men lite självrannsakan hade varit på sin plats. Det var ju Andersson tillsammans med V och MP som med hjälp av SD bröt ut delar av regeringen Reinfeldts budget hösten 2013. Det vore därför klädsamt om Andersson inte blundade för historien där det var hon som var först med att bryta mot de budgetregler som hon nu tycker är så viktiga. Snacka om att kasta sten i glashus.

Det är nu oklart hur långt aktörerna vågar gå. Alliansen i sin helhet vill inte ha nyval men vill visa handlingskraft och inte minst stoppa nya skadliga skattehöjningar från en regering som har gjort det till sin dygd att ständigt höja skatter.

En regeringskris skapar inte automatiskt kaos. Om en sådan ledde till att MP sparkades ut ur regeringen och V krokades av skulle det kunna leda till något positivt.

Budskapet var enkelt från Alliansens företrädare när de lade fram sitt särskilda yttrande i finansutskottet förra veckan och som Sverigedemokraterna omedelbart backade upp: Lägg inte fram förslag om höjd skatt för småföretag, inför inte en flygskatt och tvinga inte fler löntagare att betala statlig skatt. Alliansen har varit emot de här förslagen sedan tidigare i våras men nu sattes det på pränt. Sedan lyftes även ett varningens finger till regeringen om de inte respekterar riksdagens majoritet: Om ni ändå lägger fram de här förslagen riskerar ni misstroendeförklaringar.

Det var ett gemensamt och tydligt ställningstagande från Alliansen för en gångs skull, eller? Det här skulle ju vara dagen när Alliansen lämnade sin dvala och började bedriva en aktiv oppositionspolitik. Men budskapet hann ju knappt sjunka in förrän splittringen ånyo visade sig.

Annie Lööf meddelade snart att någon misstroendeförklaring mot finansministern inte var aktuellt för C. Den ytterst ansvariga ministern för budgeten skulle därmed fredas och i stället skulle Alliansen i så fall bara hota med att avsätta statsråd i största allmänhet.

Alliansens försök att visa handlingskraft, enighet och tydlighet var därmed endast en chimär och utspelet skapade snarare nya frågor. Alliansen har dock bara sig självt att skylla för sina problem. Det har varit alldeles för lite gemensamma besked och alldeles för mycket soloutspel. Sedan har det var för många positionsförflyttningar, i synnerhet när det gäller Moderaterna. Att det inte lyfter för Alliansen i opinionen har därför sina logiska förklaringar.

Att Alliansen nu åtminstone försöker använda sin oppositionsroll på riktigt är givetvis positivt. Det borde de ha gjort redan från början efter regeringens tillträdde.

Grundlagen är dessutom tydlig när det gäller styrkeförhållandena i parlamentet. ”Regering styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”.

En regering utan förankring i riksdagen kan inte förvänta sig att få igenom alla sina förslag.

Alliansens besked förra torsdagen är välkommet men det skymmer inte de senaste årens misslyckanden. Så här i efterhand borde aldrig den rödgröna regeringen ha släppts fram utan tydliga villkor från Alliansen om vad de tolererade och decemberöverenskommelsen var ett demokratiskt haveri som åsidosatte parlamentarismens principer.

Alliansen skulle ha fört en konsekvent oppositionspolitik från dag ett. Om de inte tror på regeringens förslag borde de lägga fram egna motförslag och stå upp för sin politik. De senaste åren har de snarare varit rädda för att deras politik ska realiseras. Det skapar bara förvirring och frågor kring om de verkligen tror på sin politik?

Det är dock intressant att se upprördheten från regeringen. Finansminister Magdalena Andersson var givetvis kritisk mot oppositionens agerande men lite självrannsakan hade varit på sin plats. Det var ju Andersson tillsammans med V och MP som med hjälp av SD bröt ut delar av regeringen Reinfeldts budget hösten 2013. Det vore därför klädsamt om Andersson inte blundade för historien där det var hon som var först med att bryta mot de budgetregler som hon nu tycker är så viktiga. Snacka om att kasta sten i glashus.

Det är nu oklart hur långt aktörerna vågar gå. Alliansen i sin helhet vill inte ha nyval men vill visa handlingskraft och inte minst stoppa nya skadliga skattehöjningar från en regering som har gjort det till sin dygd att ständigt höja skatter.

En regeringskris skapar inte automatiskt kaos. Om en sådan ledde till att MP sparkades ut ur regeringen och V krokades av skulle det kunna leda till något positivt.

  • LINUS HELLMAN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.