29 jun 2017 04:00

29 jun 2017 04:00

Det som händer i Almedalen stannar där

KRÖNIKOR

Almedalsveckan står för dörren. Då samlas återigen det politiska och mediala etablissemanget på Gotland under några dagar men landets högste politiker kommer inte dit. Stefan Löfven är inte den ende statsministern som inte närvarar i Visby under ett mellanvalsår men förklaringen att han istället ska ägna en vecka åt att träffa människor runt om i landet andas populism. Men det lär ändå bli gott om utspel och det ska bli intressant att se om det finns en lika röd tråd genom talen som förra året när alla partiledare helt plötsligt blev nationalister för en vecka.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

På söndag inleds årets politikervecka i Almedalen när det är Vänsterpartiets dag med tal av partiledaren Jonas Sjöstedt. På onsdag är det sedan Socialdemokraternas tur att stå i centrum men kvällens tal kommer inte att hållas av Stefan Löfven utan av finansminister Magdalena Andersson.

Statsministern nobbar Almedalen i år. Det är i sig inget ovanligt. Det har flera av hans företrädare som statsminister såsom Göran Persson och Fredrik Reinfeldt också gjort under ett mellanvalsår. Däremot framstår det som populistiskt när Löfven väljer att avstå för att istället ägna samma vecka åt att resa ut i landet och träffa folk som kanske aldrig skulle ha besökt en politikervecka, som statsministern uttryckte det tidigare i vintras när det här blev känt. Mot den bakgrunden kunde Löfven gott ha bemödat sig med att tillbringa en eller två dagar på Gotland mitt under den brinnande politikerveckan. Men att statsministrar inte dyker upp i Almedalen är som sagt inte något nytt fenomen.

Almedalsveckan är och förblir en vecka som väcker känslor. Den kritiseras och förminskas inte sällan genom att kallas cirkus, tivoli och spektakel. För mig är det en vecka i demokratins tecken även om det tenderar att bli väl inskränkt emellanåt. Almedalen är trots allt en plats där olika opinioner kan mötas och där det går att föra seriösa diskussioner. Alla dessa seminarier av olika slag erbjuder ett forum som både är öppet för alla och som är gratis.

Under en hel vecka kommer nu den mediala solen sväva över Almedalen och runt den kommer partierna, politikerna och alla dessa utspel kretsa. Vi som inte är där behöver inte vara oroliga. Det kommer att rapporteras för fullt i medierna och tv:s morgonsoffor kommer att sända direkt ifrån Visby.

Almedalen är också en plats för nya trender i politiken. Förra året präglades veckan av talet om svenska värderingar. Det var en enda lång uppvisning i nationell självgodhet. Partiledarna tävlade närmast med varandra i ämnet. Vilka dessa svenska värderingar var som utmanades och som måste lyftas fram var mera oklart. Det fanns nästan inte någon gräns för hur mycket politikerna berömde vårt land.

Jag gissar att det inte kommer att vara lika samstämmigt den här gången. Regering och opposition har av lätt insedda skäl anledning att ha vitt skilda åsikter på tillståndet i vårt land. Trots högkonjunktur är arbetslösheten hög i Sverige och vi står inför stora utmaningar såsom med säkerhet, kriminalitet, bostadsbyggande och integration. Där händer det alldeles för lite. Det finns också en pessimism ute i samhället över tillståndet. Tidigare i år publicerade opinionsinstitutet Ipsos en undersökning där varannan väljare ansåg att utvecklingen i vårt land gick åt fel håll. Ingen av de här utmaningarna eller problemen kommer att få någon lösning i Almedalen även om det säkert kommer att bjudas på en del överraskningar.

Nyligen läste jag den tidigare chefsstrategen för Moderaterna, Per Schlingmanns, nya bok ”I maktens öga”. Det är en politisk thriller som innehåller det mesta såsom maktstrider, kvinnoaffärer, mutbrott, en statsministeravgång och dessutom ett journalistmord.

Verkligheten är tack och lov inte lika spännande och några bestående avtryck från årets Almedalen ska vi inte vänta oss. Sedan är det ju också ett drygt år kvar till nästa val. Det som sker i Almedalen är sällan avgörande och det lär inte ha någon betydelse för utgången av valet 2018.

Detta oavsett med eller utan statsministern på plats i Visby.

För att parafrasera ett känt uttryck från en annan stad.

Vad som händer i Almedalen, det stannar i Almedalen.

På söndag inleds årets politikervecka i Almedalen när det är Vänsterpartiets dag med tal av partiledaren Jonas Sjöstedt. På onsdag är det sedan Socialdemokraternas tur att stå i centrum men kvällens tal kommer inte att hållas av Stefan Löfven utan av finansminister Magdalena Andersson.

Statsministern nobbar Almedalen i år. Det är i sig inget ovanligt. Det har flera av hans företrädare som statsminister såsom Göran Persson och Fredrik Reinfeldt också gjort under ett mellanvalsår. Däremot framstår det som populistiskt när Löfven väljer att avstå för att istället ägna samma vecka åt att resa ut i landet och träffa folk som kanske aldrig skulle ha besökt en politikervecka, som statsministern uttryckte det tidigare i vintras när det här blev känt. Mot den bakgrunden kunde Löfven gott ha bemödat sig med att tillbringa en eller två dagar på Gotland mitt under den brinnande politikerveckan. Men att statsministrar inte dyker upp i Almedalen är som sagt inte något nytt fenomen.

Almedalsveckan är och förblir en vecka som väcker känslor. Den kritiseras och förminskas inte sällan genom att kallas cirkus, tivoli och spektakel. För mig är det en vecka i demokratins tecken även om det tenderar att bli väl inskränkt emellanåt. Almedalen är trots allt en plats där olika opinioner kan mötas och där det går att föra seriösa diskussioner. Alla dessa seminarier av olika slag erbjuder ett forum som både är öppet för alla och som är gratis.

Under en hel vecka kommer nu den mediala solen sväva över Almedalen och runt den kommer partierna, politikerna och alla dessa utspel kretsa. Vi som inte är där behöver inte vara oroliga. Det kommer att rapporteras för fullt i medierna och tv:s morgonsoffor kommer att sända direkt ifrån Visby.

Almedalen är också en plats för nya trender i politiken. Förra året präglades veckan av talet om svenska värderingar. Det var en enda lång uppvisning i nationell självgodhet. Partiledarna tävlade närmast med varandra i ämnet. Vilka dessa svenska värderingar var som utmanades och som måste lyftas fram var mera oklart. Det fanns nästan inte någon gräns för hur mycket politikerna berömde vårt land.

Jag gissar att det inte kommer att vara lika samstämmigt den här gången. Regering och opposition har av lätt insedda skäl anledning att ha vitt skilda åsikter på tillståndet i vårt land. Trots högkonjunktur är arbetslösheten hög i Sverige och vi står inför stora utmaningar såsom med säkerhet, kriminalitet, bostadsbyggande och integration. Där händer det alldeles för lite. Det finns också en pessimism ute i samhället över tillståndet. Tidigare i år publicerade opinionsinstitutet Ipsos en undersökning där varannan väljare ansåg att utvecklingen i vårt land gick åt fel håll. Ingen av de här utmaningarna eller problemen kommer att få någon lösning i Almedalen även om det säkert kommer att bjudas på en del överraskningar.

Nyligen läste jag den tidigare chefsstrategen för Moderaterna, Per Schlingmanns, nya bok ”I maktens öga”. Det är en politisk thriller som innehåller det mesta såsom maktstrider, kvinnoaffärer, mutbrott, en statsministeravgång och dessutom ett journalistmord.

Verkligheten är tack och lov inte lika spännande och några bestående avtryck från årets Almedalen ska vi inte vänta oss. Sedan är det ju också ett drygt år kvar till nästa val. Det som sker i Almedalen är sällan avgörande och det lär inte ha någon betydelse för utgången av valet 2018.

Detta oavsett med eller utan statsministern på plats i Visby.

För att parafrasera ett känt uttryck från en annan stad.

Vad som händer i Almedalen, det stannar i Almedalen.

  • LINUS HELLMAN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.