30 jun 2017 08:15

30 jun 2017 08:15

Efter 25 år är Twin Peaks äntligen tillbaka

KRÖNIKA

Måndagar har plötsligt blivit en riktig findag att se fram emot vad avser mina kulturella vanor. Efter 25 år är Twin Peaks tillbaka och nytt avsnitt släpps på HBO varje måndag.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag pratar alltså om den berömda, mystiska serien skapad av David Lynch och Mark Frost där ett inplastat lik blev startskottet för en rad mystiska, oförklarliga händelser. Laura Palmers öde trollband fansen på 90-talet och jag var verkligen en av dem. Invånarna i den lilla byn Twin Peaks var precis så skruvade, dubbelbottnade och särskilda som jag tror att de flesta människor är när en skrapar lite på fasaden. Bortom de vardagliga aktiviteterna som att äta körsbärspaj och dricka kaffe fick FBI-agent Dale Cooper upptäcka att allt verkligen inte är som det ser ut att vara. Karaktärerna är svåra att glömma. The Log Lady, damen med ett vedträ i famnen vilket levererade ledtrådar till agent Cooper i jämn takt. Den vedervärdige Ben Horne, affärsmannen och bordellägaren som inte drog sig för något ont. Laura Palmers föräldrar som i sin förtvivlan drogs alltmer ner i djupet. Och naturligtvis snygg-James med motorcykeln. Mixen av övernaturlighet, deckare och skräck gjorde att många av oss var helt sålda på serien.

Tjugofem år senare är en del av karaktärerna och mycket av stämningen tillbaka. I agent Coopers gestalt finns såväl ondskan som vanmakten personifierad. Det urskillningslösa våldet finns mer tydligt än tidigare. De nya avsnitten har fått mycket kritik av expertisen: det är alltför skruvat, alltför surrealistiskt, alltför mystiskt, nästan parodiskt med talande hjärnor i vandrande träd och en Cooper som inlåst i en värld med svartvitt mönstrat golv och röda draperier träffar folk från förr som byter identiteter med varandra, byter skepnader och talar baklängesspråk framlänges. Next time you see me, it won´t be me, är en typisk replik.

Alltför konstigt och svårt att hänga med i allt - men jag fascineras! Det hämningslösa våldet mot kvinnor (en typisk scen är när en kortväxt man hackar sig igenom en förvånad och skräckslagen kvinna med en ishacka) är i sig inte så fascinerande men det är så verkligheten ser ut. När ett barn blir överkört av en knarkare i lastbil (en av de starkaste scenerna hittills) är det kanske för mycket för en del att ta in, men så ser verkligheten ut.

Det är svårt att ta in berättelsen. Det är inte lättsmält. En undrar om agent Cooper någonsin kommer att bli kvitt sina demoner och om Shelley verkligen blev lycklig. Karaktärer kommer och går, i Twin Peaks som i verkliga livet. Själv lutar jag mig tillbaka och njuter av det faktum att det alltid finns mer att upptäcka i varje karaktxroch att det alltid går att dra sig tillbaka, till det där rasande vackra vattenfallet, till de snöklädda bergstopparna och till skogen med dess hämningslösa kombination av paradis och möjlig brottsplats. The owls are not what they seem. Och det är skräckblandat, och förtjusande.

 

Hiss: När mystiken tätnar

Diss: Mord i verkligheten

 

Jag pratar alltså om den berömda, mystiska serien skapad av David Lynch och Mark Frost där ett inplastat lik blev startskottet för en rad mystiska, oförklarliga händelser. Laura Palmers öde trollband fansen på 90-talet och jag var verkligen en av dem. Invånarna i den lilla byn Twin Peaks var precis så skruvade, dubbelbottnade och särskilda som jag tror att de flesta människor är när en skrapar lite på fasaden. Bortom de vardagliga aktiviteterna som att äta körsbärspaj och dricka kaffe fick FBI-agent Dale Cooper upptäcka att allt verkligen inte är som det ser ut att vara. Karaktärerna är svåra att glömma. The Log Lady, damen med ett vedträ i famnen vilket levererade ledtrådar till agent Cooper i jämn takt. Den vedervärdige Ben Horne, affärsmannen och bordellägaren som inte drog sig för något ont. Laura Palmers föräldrar som i sin förtvivlan drogs alltmer ner i djupet. Och naturligtvis snygg-James med motorcykeln. Mixen av övernaturlighet, deckare och skräck gjorde att många av oss var helt sålda på serien.

Tjugofem år senare är en del av karaktärerna och mycket av stämningen tillbaka. I agent Coopers gestalt finns såväl ondskan som vanmakten personifierad. Det urskillningslösa våldet finns mer tydligt än tidigare. De nya avsnitten har fått mycket kritik av expertisen: det är alltför skruvat, alltför surrealistiskt, alltför mystiskt, nästan parodiskt med talande hjärnor i vandrande träd och en Cooper som inlåst i en värld med svartvitt mönstrat golv och röda draperier träffar folk från förr som byter identiteter med varandra, byter skepnader och talar baklängesspråk framlänges. Next time you see me, it won´t be me, är en typisk replik.

Alltför konstigt och svårt att hänga med i allt - men jag fascineras! Det hämningslösa våldet mot kvinnor (en typisk scen är när en kortväxt man hackar sig igenom en förvånad och skräckslagen kvinna med en ishacka) är i sig inte så fascinerande men det är så verkligheten ser ut. När ett barn blir överkört av en knarkare i lastbil (en av de starkaste scenerna hittills) är det kanske för mycket för en del att ta in, men så ser verkligheten ut.

Det är svårt att ta in berättelsen. Det är inte lättsmält. En undrar om agent Cooper någonsin kommer att bli kvitt sina demoner och om Shelley verkligen blev lycklig. Karaktärer kommer och går, i Twin Peaks som i verkliga livet. Själv lutar jag mig tillbaka och njuter av det faktum att det alltid finns mer att upptäcka i varje karaktxroch att det alltid går att dra sig tillbaka, till det där rasande vackra vattenfallet, till de snöklädda bergstopparna och till skogen med dess hämningslösa kombination av paradis och möjlig brottsplats. The owls are not what they seem. Och det är skräckblandat, och förtjusande.

 

Hiss: När mystiken tätnar

Diss: Mord i verkligheten

 

  • Karin Långström

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.