18 jul 2017 06:00

18 jul 2017 06:00

Tänk när det var full rulle och gyllene tider

ALF EHN

I fredags spelade profilen Per Gessle i Töreboda. Jag var inte där men har ändå fått en nostalgitripp sedan det blev klart att hallänningen skulle spela i Skaraborg igen. Enligt de som var där gjorde Gessle, som fyller 58 senare i år, ingen besviken.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Han och, inte minst bandet Gyllene Tider, betydde mycket för mig då jag var ung. Musiken var rak och okomplicerad, texterna fyndiga och låtarna nitade sig fast i mitt sinne. Jag föll för dem direkt när bandet blev känt, främst via radio och tv. Då fanns det ju inget internet. Om någon hade pratat om Youtube hade personen blivit betraktad som en dåre.

I bästa fall.

Ingen lär glömma ”Flickorna på TV 2” som är en pricksäker beskrivning av många hormonstinnas suktande av några av tjejerna som förekom i tv-rutan. Låten spelades flitigt. Bandet i kassettspelaren som vi, numera äldre farbröder, hade i bilen blev utslitet men efter att ha rett ut bandtrasslet så var det bara att peta in en ny kassett och köra vidare.

Låtarna ”Billy” och ”När alla vännerna gått hem” var pålitliga låtar på dansställena, som kallades diskotek på den tiden, strax innan stängningsdags. Många kramar och kyssar delades ut på överfyllda och trånga dansgolv till tonerna av de låtarna.

Låtlistan kan köras lång. Gessles solokarriär och den tillsammans med Marie Fredriksson (Roxette) bjöd också på massor av sköna låtar.

Jag såg Gyllene Tider flera gånger, men en kaotisk tillställning i spelhallen på Axevalla travbana bjöd på något extra. Det var början av 80-talet, och förutom att lyssna på det populära Halmstadsbandet så gick det att hyra rullskridskor.

Sen lördagskväll, förfriskade (några av oss i alla fall) konsertbesökare och rullskridskor var ingen bra kombination. Jag hyrde ett par, åkte någon minut och insåg att jag lekte med min hälsa. Fler lekte med den. När jag hade lämnat tillbaka åkdonen och pustade ut, kom en överförfriskad man vinglande på sina hyrda fotfordon och körde rakt in i min rygg.

Han, som jag aldrig sett tidigare, bad inte om ursäkt. I stället var det mitt fel och jag skulle minsann få stryk för att jag stått i vägen. Jag insåg att jag, för första gången i mitt liv hamnat i ett slagsmål. Han måttade ett slag, vevade med handen men missade med en meter.

Slagskämpen försökte med en spark, men det var en omöjlig uppgift med tanke på vad han hade på fötterna.

Jag, som innerst inne avskyr våld, ledsnade och slog till honom en gång.

Min antagonist betedde sig som en fågelskrämma i storm, vinglade till och blev en blandning av ben, rullskridskor och fäktande armar på golvet.

Jag vände på klacken, och har aldrig sett karln sedan dess. Mitt första slagsmål blev kort.

Strax efter rullade konserten med Gyllene Tider i gång. Ingen blev besviken.

 

Hiss:

Gyllene tider.

 

Diss:

Rullskridskor.

 

Han och, inte minst bandet Gyllene Tider, betydde mycket för mig då jag var ung. Musiken var rak och okomplicerad, texterna fyndiga och låtarna nitade sig fast i mitt sinne. Jag föll för dem direkt när bandet blev känt, främst via radio och tv. Då fanns det ju inget internet. Om någon hade pratat om Youtube hade personen blivit betraktad som en dåre.

I bästa fall.

Ingen lär glömma ”Flickorna på TV 2” som är en pricksäker beskrivning av många hormonstinnas suktande av några av tjejerna som förekom i tv-rutan. Låten spelades flitigt. Bandet i kassettspelaren som vi, numera äldre farbröder, hade i bilen blev utslitet men efter att ha rett ut bandtrasslet så var det bara att peta in en ny kassett och köra vidare.

Låtarna ”Billy” och ”När alla vännerna gått hem” var pålitliga låtar på dansställena, som kallades diskotek på den tiden, strax innan stängningsdags. Många kramar och kyssar delades ut på överfyllda och trånga dansgolv till tonerna av de låtarna.

Låtlistan kan köras lång. Gessles solokarriär och den tillsammans med Marie Fredriksson (Roxette) bjöd också på massor av sköna låtar.

Jag såg Gyllene Tider flera gånger, men en kaotisk tillställning i spelhallen på Axevalla travbana bjöd på något extra. Det var början av 80-talet, och förutom att lyssna på det populära Halmstadsbandet så gick det att hyra rullskridskor.

Sen lördagskväll, förfriskade (några av oss i alla fall) konsertbesökare och rullskridskor var ingen bra kombination. Jag hyrde ett par, åkte någon minut och insåg att jag lekte med min hälsa. Fler lekte med den. När jag hade lämnat tillbaka åkdonen och pustade ut, kom en överförfriskad man vinglande på sina hyrda fotfordon och körde rakt in i min rygg.

Han, som jag aldrig sett tidigare, bad inte om ursäkt. I stället var det mitt fel och jag skulle minsann få stryk för att jag stått i vägen. Jag insåg att jag, för första gången i mitt liv hamnat i ett slagsmål. Han måttade ett slag, vevade med handen men missade med en meter.

Slagskämpen försökte med en spark, men det var en omöjlig uppgift med tanke på vad han hade på fötterna.

Jag, som innerst inne avskyr våld, ledsnade och slog till honom en gång.

Min antagonist betedde sig som en fågelskrämma i storm, vinglade till och blev en blandning av ben, rullskridskor och fäktande armar på golvet.

Jag vände på klacken, och har aldrig sett karln sedan dess. Mitt första slagsmål blev kort.

Strax efter rullade konserten med Gyllene Tider i gång. Ingen blev besviken.

 

Hiss:

Gyllene tider.

 

Diss:

Rullskridskor.

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.