20 jul 2017 04:00

20 jul 2017 04:00

När inget längre är som det brukar

KRÖNIKA

Med drygt ett år kvar till valet är det inte främst den sittande regering som har anledning att känna oro inför nästa års valrörelse. Istället hopar sig problemen på den borgerliga kanten. Det vill inte lyfta för Alliansen trots en historiskt svag regering som har haft betydande bekymmer under den gångna mandatperioden. Det är givetvis ett kraftigt underbetyg att inte kunna profitera på missnöjet med regeringen Löfven.

Normalt sett brukar oppositionen vara som starkast under tiden mellan valen. Då kan de surfa på ett missnöje med regeringens politik och behöver inte själva ta något eget ansvar med gemensamma svar på olika politiska områden. Oppositionens övertag brukar sedan minska ju närmare valdagen vi kommer i takt med att regeringen stärker sin position. Så har det länge sett ut men nu är inget längre som det brukar. Det går dåligt för såväl vänstern, de tre rödgröna partierna, som för Alliansen, de fyra borgerliga partierna, och det är endast Sverigedemokraterna som firar framgångar i opinionen.

Den rödgröna minoritetsregeringens tid är redan utmätt. Efter valet 2018 kommer något annat istället. Under det dryga år som är kvar lär det inte hända särskilt mycket utan positionerna förblir låsta. Tilltron till att regeringen ska kunna lösa framtidens utmaningar blir också allt mindre. Den saknar inte bara majoritet för sina förslag i riksdagen utan den saknar också idéer för framtiden.

Istället hamnar fokus på vad som ska ske efter nästa val och hur nästa regering ska utformas. Statsminister Stefan Löfven upprepar flera gånger att Socialdemokratin står i mitten av svensk politik men regeringen står verkligen inte i mitten av svensk politik. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har fått ett stort inflytande på politiken som inte står i proportion till det väljarstöd de fick i förra valet. MP och V drar regeringspolitiken till vänster på ett sådant sätt att det inte går att tala om någon mittenpolitik. Då framstår det som en aning magstarkt av S att vädja till Centerpartiet och Liberalerna när man för en företagar- och jobbfientlig politik med ständigt höjda skatter.

En av de stora frågorna under den här mandatperioden är den om vinster i välfärden där allt kretsar kring förbud istället för kvalitet. Ilmar Reepalus välfärdsutredning är ett haveri, i realiteten ett beställningsjobb för att tillgodose V, och som tack och lov aldrig kommer att genomföras.

Det svåra är inte att bilda regering utan det svåra är att sedan få något gjort i regeringsställning. Det är bara att titta på regeringen Löfven som hankar sig fram utan någon tydlig idé förutom viljan att höja skatter på allt och alla. 2014 talade partiet om att Sverige gick sönder. Tre år senare och med en Alliansbudget som gällde för 2015 är allt helt plötsligt frid och fröjd. Det är inte trovärdigt.

Ingen vill ha SD i en regering men under den här mandatperioden har båda blocken hoppats på partiets stöd i olika frågor för att deras förslag ska få en majoritet. På det sättet har en samlad opposition lyckats stoppa alltför vänsterdrivna och direkt socialistiska förslag.

Löfven talar återkommande om behovet av blocköverskridande samarbete. Det är inte bara i landets intresse som han gör det utan även utifrån rent partiegoistiska skäl. Alliansen, en samlad borgerlighet, utgör ett hot mot S och deras möjligheter att inneha regeringsmakten. Kan Löfven splittra Alliansen underlättar det för ett fortsatt maktinnehav.

Löfven talar aldrig om att ett ännu mer komplicerat parlamentariskt läge efter valet kan innebära att S agerar stödparti till en Alliansregering eller att Löfven till och med ingår i en stabil majoritetsregering fast inte som statsminister. Det skulle vara ett annat sätt för S att mena allvar om att det är viktigt för landet med uppgörelser över blockgränsen. S-ledarens förhållningssätt understryker bilden av S som ett maktparti som bara vill samarbeta med andra om de själva styr.

Opinionsmätningarna visar med all önskvärd tydlighet på hur splittrat svenskt partiväsende är. De tydliga alternativen finns inte längre.

När folket går till valurnorna i september nästa år måste de göra flera avvägningar. Man vet vad man röstar på men man kan inte längre vara säker på vad man sedan får.

Normalt sett brukar oppositionen vara som starkast under tiden mellan valen. Då kan de surfa på ett missnöje med regeringens politik och behöver inte själva ta något eget ansvar med gemensamma svar på olika politiska områden. Oppositionens övertag brukar sedan minska ju närmare valdagen vi kommer i takt med att regeringen stärker sin position. Så har det länge sett ut men nu är inget längre som det brukar. Det går dåligt för såväl vänstern, de tre rödgröna partierna, som för Alliansen, de fyra borgerliga partierna, och det är endast Sverigedemokraterna som firar framgångar i opinionen.

Den rödgröna minoritetsregeringens tid är redan utmätt. Efter valet 2018 kommer något annat istället. Under det dryga år som är kvar lär det inte hända särskilt mycket utan positionerna förblir låsta. Tilltron till att regeringen ska kunna lösa framtidens utmaningar blir också allt mindre. Den saknar inte bara majoritet för sina förslag i riksdagen utan den saknar också idéer för framtiden.

Istället hamnar fokus på vad som ska ske efter nästa val och hur nästa regering ska utformas. Statsminister Stefan Löfven upprepar flera gånger att Socialdemokratin står i mitten av svensk politik men regeringen står verkligen inte i mitten av svensk politik. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har fått ett stort inflytande på politiken som inte står i proportion till det väljarstöd de fick i förra valet. MP och V drar regeringspolitiken till vänster på ett sådant sätt att det inte går att tala om någon mittenpolitik. Då framstår det som en aning magstarkt av S att vädja till Centerpartiet och Liberalerna när man för en företagar- och jobbfientlig politik med ständigt höjda skatter.

En av de stora frågorna under den här mandatperioden är den om vinster i välfärden där allt kretsar kring förbud istället för kvalitet. Ilmar Reepalus välfärdsutredning är ett haveri, i realiteten ett beställningsjobb för att tillgodose V, och som tack och lov aldrig kommer att genomföras.

Det svåra är inte att bilda regering utan det svåra är att sedan få något gjort i regeringsställning. Det är bara att titta på regeringen Löfven som hankar sig fram utan någon tydlig idé förutom viljan att höja skatter på allt och alla. 2014 talade partiet om att Sverige gick sönder. Tre år senare och med en Alliansbudget som gällde för 2015 är allt helt plötsligt frid och fröjd. Det är inte trovärdigt.

Ingen vill ha SD i en regering men under den här mandatperioden har båda blocken hoppats på partiets stöd i olika frågor för att deras förslag ska få en majoritet. På det sättet har en samlad opposition lyckats stoppa alltför vänsterdrivna och direkt socialistiska förslag.

Löfven talar återkommande om behovet av blocköverskridande samarbete. Det är inte bara i landets intresse som han gör det utan även utifrån rent partiegoistiska skäl. Alliansen, en samlad borgerlighet, utgör ett hot mot S och deras möjligheter att inneha regeringsmakten. Kan Löfven splittra Alliansen underlättar det för ett fortsatt maktinnehav.

Löfven talar aldrig om att ett ännu mer komplicerat parlamentariskt läge efter valet kan innebära att S agerar stödparti till en Alliansregering eller att Löfven till och med ingår i en stabil majoritetsregering fast inte som statsminister. Det skulle vara ett annat sätt för S att mena allvar om att det är viktigt för landet med uppgörelser över blockgränsen. S-ledarens förhållningssätt understryker bilden av S som ett maktparti som bara vill samarbeta med andra om de själva styr.

Opinionsmätningarna visar med all önskvärd tydlighet på hur splittrat svenskt partiväsende är. De tydliga alternativen finns inte längre.

När folket går till valurnorna i september nästa år måste de göra flera avvägningar. Man vet vad man röstar på men man kan inte längre vara säker på vad man sedan får.

  • LINUS HELLMAN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.