21 jul 2017 04:00

21 jul 2017 04:00

En nostalgitripp i vår herres hage

KRÖNIKA

Nu på sommaren står vår altandörr ofta öppen så att temperaturen där inne håller sig inom det uthärdliga när solen ligger på. Men ibland missar vi att hålla uppsikt och då händer det att våra katter blir outhärdliga när de bär in sina byten och inmundigar liken på mattan i pensionärskuvösen. Kvar blir då i bästa fall bara gallblåsan, men i värsta fall ligger där diverse kroppsdelar och alla tarmar. Och har vi extra otur så har diverse äckligt klet letat sig ner i mattan.
Just då är katterna billiga.

Vår kära galning Moses har dessutom andra hyss för sig. Nu har katten i och för sig slutat att kissa på golvet inne (ta i trä) men det betyder inte att han blivit normal. Om han råkar vara inomhus när vi gått och lagt oss för natten brukar han vänta till någon gång mellan fyra och fem innan han börjar gå runt och vråla för att få gå ut. Vaknar man då inte till tillräckligt snabbt så övergår övertalningen till en annan nivå.

Han har lärt sig hur man vräker ner samtliga böcker på nedre hyllplanet på bokhyllan i sovrummet. Sedan börjar han kloa entusiastiskt på en flätad korg som fästmön är rädd om och vid det laget brukar någon av oss ta sig ur sängen och kasta ut katten som glatt konstaterar att han fick precis som han ville.

Vid ett sådant tillfälle talade jag (högt) om för honom att om han inte skärpte sig så kunde jag ta med honom till ett slutgiltigt besök hos veterinären. Något jag absolut inte menade och jag skämdes som en hund efteråt (katter har inte förmågan att skämmas).

Detta oöverlagda uttalande gav en oväntad nostalgitripp som resultat. För fästmön hörde mig och det gjorde att hon började tänka på veterinärer i största allmänhet och om människor i vår ålder gör det så dröjer det inte länge förrän tankarna har irrat sig iväg till Yorkshire och den gamle veterinären James Herriot.

Ni som är tillräckligt gamla vet nu att jag pratar om tv-serien I Vår Herres Hage som spelades in mellan åren 1977 och 1990. De handlade om den unge veterinären James Herriot som fick sitt första jobb som assistent till Siegfried Farnum i en liten by i Yorkshire Dales.

När serien gick på svensk tv satt vi i familjen som klistrade och såg vartenda avsnitt. Något som stora delar av västvärlden delade med oss. Så även fästmöns familj, för hon fick något blankt i ögonen när hon nu började prata om den gamla serien.

Numera finns ju Youtube och där hittade jag alla avsnitt och för någon vecka sedan kopplade vi ihop datorn med tv-n och såg de två allra första avsnitten. Det var en nostalgitripp som hette duga och fästmön som sällan tycker om att se gamla filmer eller tv-serier satt med ett ljuvt leende på läpparna hela tiden.

Det var så mysigt att jag förlät Moses för hans bravader. Den här gången.

 

Hiss: En modern tv-serie som just dragit igång säsong sju: Game Of Thrones.

Diss: När inspirationen tryter, flödet tar slut och inget dyker upp. Som nu.

Vår kära galning Moses har dessutom andra hyss för sig. Nu har katten i och för sig slutat att kissa på golvet inne (ta i trä) men det betyder inte att han blivit normal. Om han råkar vara inomhus när vi gått och lagt oss för natten brukar han vänta till någon gång mellan fyra och fem innan han börjar gå runt och vråla för att få gå ut. Vaknar man då inte till tillräckligt snabbt så övergår övertalningen till en annan nivå.

Han har lärt sig hur man vräker ner samtliga böcker på nedre hyllplanet på bokhyllan i sovrummet. Sedan börjar han kloa entusiastiskt på en flätad korg som fästmön är rädd om och vid det laget brukar någon av oss ta sig ur sängen och kasta ut katten som glatt konstaterar att han fick precis som han ville.

Vid ett sådant tillfälle talade jag (högt) om för honom att om han inte skärpte sig så kunde jag ta med honom till ett slutgiltigt besök hos veterinären. Något jag absolut inte menade och jag skämdes som en hund efteråt (katter har inte förmågan att skämmas).

Detta oöverlagda uttalande gav en oväntad nostalgitripp som resultat. För fästmön hörde mig och det gjorde att hon började tänka på veterinärer i största allmänhet och om människor i vår ålder gör det så dröjer det inte länge förrän tankarna har irrat sig iväg till Yorkshire och den gamle veterinären James Herriot.

Ni som är tillräckligt gamla vet nu att jag pratar om tv-serien I Vår Herres Hage som spelades in mellan åren 1977 och 1990. De handlade om den unge veterinären James Herriot som fick sitt första jobb som assistent till Siegfried Farnum i en liten by i Yorkshire Dales.

När serien gick på svensk tv satt vi i familjen som klistrade och såg vartenda avsnitt. Något som stora delar av västvärlden delade med oss. Så även fästmöns familj, för hon fick något blankt i ögonen när hon nu började prata om den gamla serien.

Numera finns ju Youtube och där hittade jag alla avsnitt och för någon vecka sedan kopplade vi ihop datorn med tv-n och såg de två allra första avsnitten. Det var en nostalgitripp som hette duga och fästmön som sällan tycker om att se gamla filmer eller tv-serier satt med ett ljuvt leende på läpparna hela tiden.

Det var så mysigt att jag förlät Moses för hans bravader. Den här gången.

 

Hiss: En modern tv-serie som just dragit igång säsong sju: Game Of Thrones.

Diss: När inspirationen tryter, flödet tar slut och inget dyker upp. Som nu.

  • FLEMMING MOURITSEN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.