03 aug 2017 04:00

03 aug 2017 04:00

När oppositionen utkräver ansvar

KRÖNIKA

Statsministern lyckades skaffa sig andrum genom att sparka två av sina tre ministrar som oppositionen ville avsätta efter IT-skandalen på Transportstyrelsen. Peter Hultqvist riskerar fortsatt att fällas genom en misstroendeförklaring när Stefan Löfven tänker trotsa riksdagens majoritet och ta strid för sin försvarsminister. Därför kan vi snart stå inför en ny regeringskris. Att oppositionen utkräver ansvar för säkerhetsläckan är fullt logiskt, att den rödgröna minoritetsregeringen fortsatt hankar sig fram trots alla nederlag är lika ologiskt.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Den senaste tiden har en regeringskris hängt i luften i efterdyningarna till säkerhetsläckan på Transportstyrelsen. Oppositionen krävde att tre ministrar skulle avgå annars skulle de väcka misstroendeförklaringar och tvinga bort dem.

På presskonferensen i förra veckan, där statsministern gjorde sig av med Anders Ygeman och Anna Johansson men behöll Peter Hultqvist, fanns det inte ett uns av självkritik från Stefan Löfven utan det blev bara en attack på oppositionen. Regeringen tycks inte vilja inse allvaret i situationen.

Att granska regeringen är en av riksdagens viktigaste uppgifter. Misstroendeförklaring är en del av riksdagens kontrollmakt och ett sätt att utkräva ansvar. Grundlagen är också fullständigt tydlig på styrkeförhållandena i parlamentet: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”.

Regeringens agerande eller snarare bristen på agerande efter den uppdagade IT-skandalen på Transportsstyrelsen ska de med rätta kritiseras över och politiskt ansvar behöver också utkrävas. Därför är det fullt logiskt att Alliansen använder sig av de parlamentariska verktyg som föreskrivs i konstitutionen. Att beskriva det som en politisk lekstuga eller för att ställa till kaos är löjeväckande. Det går förvisso att diskutera enskilda misstroendeförklaringar såsom nu sker gällande försvarsministern men att ministrar måste ställas till svars i samband med den här affären är alldeles uppenbart.

Den uppkomna situationen sätter också fingret på det stora problemet med att regeringen saknar förankring i riksdagen. Regeringsunderlaget består enbart av 159 ledamöter medan oppositionen har 190 mandat.

Misstroendeförklaringar är inget nytt i svensk politik men att de nu får så stor uppmärksamhet beror ju på att oppositionen har majoritet och möjlighet att fälla enskilda statsråd. Tidigare har regeringar i de flesta fall haft en majoritet bakom sig och inte behövt oroa sig för att en misstroendeförklaring ska röstas igenom.

Det är i realiteten en paradox att regeringen Löfven fortsatt sitter kvar trots alla sina nederlag i riksdagen. Under den här mandatperioden har regeringen hamnat i bestämd motsatsställning till riksdagens majoritet i flera viktiga frågor, allra mest personifierat av att oppositionen sänkte regeringens budget efter bara två månader.

Att regeringen överhuvudtaget kan styra beror enbart på oppositionens oförenlighet men efter tre år tänker Alliansen inte längre tolerera ytterligare skattehöjningar på jobb och företagande utan hotar med nya misstroendeförklaringar i samband med budgeten.

Löfven har endast temporärt avröjt en regeringskris, ty nya stridsmoln tornar upp sig på den politiska himlen där alltså nästa konflikt står kring försvarsministern.

Utfallet i förra valet gav riksdagen stor makt och det har tydligt illustrerats under den här mandatperioden där regeringen haft betydande bekymmer att genomdriva sin politik. Det är en olycklig försvagning av regeringsmakten som inte kan fortsätta i det långa loppet.

Om inte den politiska viljan finns att samarbeta får man istället överväga konstitutionella förändringar. Det finns flera möjligheter. Att ändra valsystem är en men förmodligen alltför drastisk. Enklare vore istället att införa positiv parlamentarism och tvinga partier att ge sitt aktiva stöd när en regering tillkommer så att de inte som i dag bara kan lägga ner rösterna.

Låt regeringen Löfven bli en historisk parantes, en övergångsregering, innan partierna verkligen tar ansvar efter nästa val och klargör majoritetsläget.

Till dess förblir osäkerheten stor och regeringskriser återkommande.

Den senaste tiden har en regeringskris hängt i luften i efterdyningarna till säkerhetsläckan på Transportstyrelsen. Oppositionen krävde att tre ministrar skulle avgå annars skulle de väcka misstroendeförklaringar och tvinga bort dem.

På presskonferensen i förra veckan, där statsministern gjorde sig av med Anders Ygeman och Anna Johansson men behöll Peter Hultqvist, fanns det inte ett uns av självkritik från Stefan Löfven utan det blev bara en attack på oppositionen. Regeringen tycks inte vilja inse allvaret i situationen.

Att granska regeringen är en av riksdagens viktigaste uppgifter. Misstroendeförklaring är en del av riksdagens kontrollmakt och ett sätt att utkräva ansvar. Grundlagen är också fullständigt tydlig på styrkeförhållandena i parlamentet: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”.

Regeringens agerande eller snarare bristen på agerande efter den uppdagade IT-skandalen på Transportsstyrelsen ska de med rätta kritiseras över och politiskt ansvar behöver också utkrävas. Därför är det fullt logiskt att Alliansen använder sig av de parlamentariska verktyg som föreskrivs i konstitutionen. Att beskriva det som en politisk lekstuga eller för att ställa till kaos är löjeväckande. Det går förvisso att diskutera enskilda misstroendeförklaringar såsom nu sker gällande försvarsministern men att ministrar måste ställas till svars i samband med den här affären är alldeles uppenbart.

Den uppkomna situationen sätter också fingret på det stora problemet med att regeringen saknar förankring i riksdagen. Regeringsunderlaget består enbart av 159 ledamöter medan oppositionen har 190 mandat.

Misstroendeförklaringar är inget nytt i svensk politik men att de nu får så stor uppmärksamhet beror ju på att oppositionen har majoritet och möjlighet att fälla enskilda statsråd. Tidigare har regeringar i de flesta fall haft en majoritet bakom sig och inte behövt oroa sig för att en misstroendeförklaring ska röstas igenom.

Det är i realiteten en paradox att regeringen Löfven fortsatt sitter kvar trots alla sina nederlag i riksdagen. Under den här mandatperioden har regeringen hamnat i bestämd motsatsställning till riksdagens majoritet i flera viktiga frågor, allra mest personifierat av att oppositionen sänkte regeringens budget efter bara två månader.

Att regeringen överhuvudtaget kan styra beror enbart på oppositionens oförenlighet men efter tre år tänker Alliansen inte längre tolerera ytterligare skattehöjningar på jobb och företagande utan hotar med nya misstroendeförklaringar i samband med budgeten.

Löfven har endast temporärt avröjt en regeringskris, ty nya stridsmoln tornar upp sig på den politiska himlen där alltså nästa konflikt står kring försvarsministern.

Utfallet i förra valet gav riksdagen stor makt och det har tydligt illustrerats under den här mandatperioden där regeringen haft betydande bekymmer att genomdriva sin politik. Det är en olycklig försvagning av regeringsmakten som inte kan fortsätta i det långa loppet.

Om inte den politiska viljan finns att samarbeta får man istället överväga konstitutionella förändringar. Det finns flera möjligheter. Att ändra valsystem är en men förmodligen alltför drastisk. Enklare vore istället att införa positiv parlamentarism och tvinga partier att ge sitt aktiva stöd när en regering tillkommer så att de inte som i dag bara kan lägga ner rösterna.

Låt regeringen Löfven bli en historisk parantes, en övergångsregering, innan partierna verkligen tar ansvar efter nästa val och klargör majoritetsläget.

Till dess förblir osäkerheten stor och regeringskriser återkommande.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.