10 aug 2017 04:00

10 aug 2017 04:00

När den fria rörligheten står på spel

KRÖNIKA

Tidigare i somras bevistade jag Dubrovnik i Kroatien. Landet är sedan sommaren 2013 med i EU men under en övergångsperiod är denna nya medlemsstat vid Medelhavet undantagen ifrån Schengensamarbetet. Om det var en aning omständligt att ta sig in i Kroatien så var det ändå inget emot grannen i söder när jag besökte Montenegro. Där krävs det en omfattande procedur för att komma in. Den fria rörligheten inom EU tillhör det bästa med unionen men den tas ofta för självklar. Den ställs nu också på sin spets för Storbritannien i utträdesförhandlingarna.

Denna episod skulle kunna ha utspelat sig gentemot vilket gränsland som helst till den Europeiska unionen.

Jag kom att tänka på min egen resa på Balkan i början av den här sommaren när jag för en dag bytte Kroatien mot Montenegro. Där och då blev det så tydligt. Två länder så nära varandra men ändå så långt ifrån varandra.

Kroatien är snart en fullvärdig EU-medlem medan Montenegro är ett kandidatland som vill komma med men som måste uppfylla flera krav för att väl ta steget in. Det är inget konstigt och en dag kan förhoppningsvis även de inkluderas i gemenskapen.

Jag har skrivit det tidigare i den här spalten men jag gör det gärna igen för det råkar vara viktigt. Den fria rörligheten för medborgare i EU är en stor framgång men den har tagits för given. De fyra friheterna för människor, varor, tjänster och kapital utgör själva hörnstenen i den Europeiska unionen. Schengenavtalet som berör människors rätt att resa fritt över gränserna inom EU är centralt och tillhör det bästa med unionen.

Det är alldeles utmärkt att unionen utvidgas med fler länder och att länderna i det forna Jugoslavien såsom Kroatien kan komma med.

Det senaste året har tyvärr istället handlat om Storbritanniens förestående skilsmässa med EU som är i full gång. Den ser ut att bli mer komplicerad än vad de båda parterna vill göra gällande.

Tidigare i år aktiverade premiärminister Theresa May artikel 50 i Lissabonfördraget som stadgar om utträde för ett land. Den två år långa processen ska vara klar först i mars 2019.

Nyligen framkom det uppgifter om att Storbritannien kommer att stänga sina gränser för EU:s fria rörlighet 2019. Att så sker är fullt logiskt även om det ställer till bekymmer och är djupt problematiskt för Europa.

Just kontrollen av de egna gränserna var ju ett centralt tema i valrörelsen förra året som utmynnade i att britterna röstade för att lämna EU i folkomröstningen.

Jag tillhör ju dem som beklagar Storbritanniens brytning med EU men det brittiska folket har sagt sitt och folkviljan måste respekteras. Det gjordes också tydligt klart när Mays olycksalige företrädare David Cameron utlyste folkomröstningen med ambitionen att få bort frågan från dagordningen. Nu står vi istället inför en lång process som leds av en skadeskjuten May som förlorade sin majoritet i nyvalet till parlamentet i juni.

Det måste vara upp till Storbritannien att bestämma hur den framtida relationen med EU ska se ut och vilka regelverk de vill tillämpa, alldeles oavsett hur dåliga de är för inte minst britterna själva. Det är skillnad på att vara med i ett samarbete och att stå utanför. Därför kommer det ställas helt andra krav på EU-medborgare som vill bo och vistas i landet och britter som vill göra det omvända inom EU.

Det råder många frågetecken och processen är långtifrån färdig. Det talas om en mjuk eller en hård Brexit och resultatet vet vi inget om än. Det är viktigt att EU och Storbritannien behåller ett fortsatt gott samarbete. Storbritannien är inget dussinland och ligger fortsatt där det alltid har legat. Båda parter förblir beroende av varandra.

Brytningen tenderar att leda till ett alltmer stängt Storbritannien och ett steg bort från den fria rörlighet som har betytt så mycket för Europas utveckling under de senaste decennierna.

Var förvissad om att Storbritannien kommer att få betala ett högt pris för att landet lämnar EU men det är också ett nationellt och demokratiskt beslut som de nu avser att realisera.

Lika säkert är att flera britter trots allt lär sakna flera av de fördelar som medlemskapet erbjuder men som sällan lyfts fram.

Man saknar som bekant inte kon förrän båset är tomt.

Denna episod skulle kunna ha utspelat sig gentemot vilket gränsland som helst till den Europeiska unionen.

Jag kom att tänka på min egen resa på Balkan i början av den här sommaren när jag för en dag bytte Kroatien mot Montenegro. Där och då blev det så tydligt. Två länder så nära varandra men ändå så långt ifrån varandra.

Kroatien är snart en fullvärdig EU-medlem medan Montenegro är ett kandidatland som vill komma med men som måste uppfylla flera krav för att väl ta steget in. Det är inget konstigt och en dag kan förhoppningsvis även de inkluderas i gemenskapen.

Jag har skrivit det tidigare i den här spalten men jag gör det gärna igen för det råkar vara viktigt. Den fria rörligheten för medborgare i EU är en stor framgång men den har tagits för given. De fyra friheterna för människor, varor, tjänster och kapital utgör själva hörnstenen i den Europeiska unionen. Schengenavtalet som berör människors rätt att resa fritt över gränserna inom EU är centralt och tillhör det bästa med unionen.

Det är alldeles utmärkt att unionen utvidgas med fler länder och att länderna i det forna Jugoslavien såsom Kroatien kan komma med.

Det senaste året har tyvärr istället handlat om Storbritanniens förestående skilsmässa med EU som är i full gång. Den ser ut att bli mer komplicerad än vad de båda parterna vill göra gällande.

Tidigare i år aktiverade premiärminister Theresa May artikel 50 i Lissabonfördraget som stadgar om utträde för ett land. Den två år långa processen ska vara klar först i mars 2019.

Nyligen framkom det uppgifter om att Storbritannien kommer att stänga sina gränser för EU:s fria rörlighet 2019. Att så sker är fullt logiskt även om det ställer till bekymmer och är djupt problematiskt för Europa.

Just kontrollen av de egna gränserna var ju ett centralt tema i valrörelsen förra året som utmynnade i att britterna röstade för att lämna EU i folkomröstningen.

Jag tillhör ju dem som beklagar Storbritanniens brytning med EU men det brittiska folket har sagt sitt och folkviljan måste respekteras. Det gjordes också tydligt klart när Mays olycksalige företrädare David Cameron utlyste folkomröstningen med ambitionen att få bort frågan från dagordningen. Nu står vi istället inför en lång process som leds av en skadeskjuten May som förlorade sin majoritet i nyvalet till parlamentet i juni.

Det måste vara upp till Storbritannien att bestämma hur den framtida relationen med EU ska se ut och vilka regelverk de vill tillämpa, alldeles oavsett hur dåliga de är för inte minst britterna själva. Det är skillnad på att vara med i ett samarbete och att stå utanför. Därför kommer det ställas helt andra krav på EU-medborgare som vill bo och vistas i landet och britter som vill göra det omvända inom EU.

Det råder många frågetecken och processen är långtifrån färdig. Det talas om en mjuk eller en hård Brexit och resultatet vet vi inget om än. Det är viktigt att EU och Storbritannien behåller ett fortsatt gott samarbete. Storbritannien är inget dussinland och ligger fortsatt där det alltid har legat. Båda parter förblir beroende av varandra.

Brytningen tenderar att leda till ett alltmer stängt Storbritannien och ett steg bort från den fria rörlighet som har betytt så mycket för Europas utveckling under de senaste decennierna.

Var förvissad om att Storbritannien kommer att få betala ett högt pris för att landet lämnar EU men det är också ett nationellt och demokratiskt beslut som de nu avser att realisera.

Lika säkert är att flera britter trots allt lär sakna flera av de fördelar som medlemskapet erbjuder men som sällan lyfts fram.

Man saknar som bekant inte kon förrän båset är tomt.

  • LINUS HELLMAN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.