19 aug 2017 13:00

19 aug 2017 13:00

Magnus Ladulås behöver få vila i frid

KRÖNIKA: KARIN LÅNGSTRÖM

Efter en mycket trevlig guidning vid Näs borgruin belägen vid Visingsö södra udde där bland annat den arkeologiska forskningen med anledning av Magnus Ladulås kvarlevor aktualiserades, var det några kollegor som började fundera på det här med etiska perspektiv på arkeologi och utgrävningar.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer ooh i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?

Enkelt uttryckt handlar den lagligt stadfästa griftefriden om att avlidnas kvarlevor ska behandlas på ett respektfullt sätt. Enligt Brottsbalken är det ett brott mot griftefriden att obehörigen flytta, skada eller skymfligen behandla lik eller avlidens aska, öppna grav eller på annat sätt göra skada på kista, urna, grav eller något annat vilorum för de döda. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år.

Naturligtvis sker dagens utgrävningar med behöriga tillstånd. Och att ett stort intresse finns bland allmänheten visar inte minst besökssiffrorna från sommarens verksamhet på Kata Gård i Varnhem.

Det finns många anledningar att forskarna intresserar sig för gravfynd och det finns motiv och skäl till att rättfärdiga avsteg från griftefriden. Genom att studera mänskliga kvarlevor får vi svar på frågor om människors levnadsvillkor och samhällssystem i historisk tid. Att referensmaterialet hanteras varsamt och respektfullt finns idag ingen anledning att vara tveksam till, men alla de anatomiska samlingar som fortfarande finns kvar på statliga institutioner och museer får ändå många att fundera över etiken. Talar vi början på 1900-talet finns rasbiologerna som gav nazisterna pseudovetenskapliga argument för sina idéer. Studier av kroppsdelar har alltså en historisk brun ryggsäck som kan vara en anledning till att nutida utgrävningar och hantering av kranier och skelett får en del att instinktivt reagera negativt.

För min del ligger tveksamheterna åt det mer empatiska hållet och jag tänker att värnandet av kroppens integritet väger tyngre än jakten på historiska pusselbitar. Oavsett om en människa begravts i en äldre gravhög från järnåldern eller på havets botten eller under ett mäktigt gravmonument i Riddarholmskyrkan bekostat av Johan III, är det en människa som borde omfattas av en absolut griftefrid. För oss idag är den 30-åring som begravdes i Varnhem i mitten av 1000-talet och som enligt gravstenen hette Kata en anonym kvinna men återuppdiktad av Västergötlands museum, men vem av oss skulle om ytterligare tusen år vilja bli uppgrävd och analyserad? Vem har rätt att ge tillstånd till att forska i din tandstatus, dina förkalkningar i skelettet eller dina eventuella religiösa föreställningar baserat på vilka föremål du eller dina anhöriga valt att lägga med i din grav?

Magnus Ladulås behöver få vila i frid utan kol14-metoder och även de tre personer som begravts i hans gravmonument. Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vara ifred!

 

 

Hiss: Kroppslig integritet

Diss: Bilder på mänskliga kvarlevor i reklamsammanhang

 

Är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer ooh i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?

Enkelt uttryckt handlar den lagligt stadfästa griftefriden om att avlidnas kvarlevor ska behandlas på ett respektfullt sätt. Enligt Brottsbalken är det ett brott mot griftefriden att obehörigen flytta, skada eller skymfligen behandla lik eller avlidens aska, öppna grav eller på annat sätt göra skada på kista, urna, grav eller något annat vilorum för de döda. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år.

Naturligtvis sker dagens utgrävningar med behöriga tillstånd. Och att ett stort intresse finns bland allmänheten visar inte minst besökssiffrorna från sommarens verksamhet på Kata Gård i Varnhem.

Det finns många anledningar att forskarna intresserar sig för gravfynd och det finns motiv och skäl till att rättfärdiga avsteg från griftefriden. Genom att studera mänskliga kvarlevor får vi svar på frågor om människors levnadsvillkor och samhällssystem i historisk tid. Att referensmaterialet hanteras varsamt och respektfullt finns idag ingen anledning att vara tveksam till, men alla de anatomiska samlingar som fortfarande finns kvar på statliga institutioner och museer får ändå många att fundera över etiken. Talar vi början på 1900-talet finns rasbiologerna som gav nazisterna pseudovetenskapliga argument för sina idéer. Studier av kroppsdelar har alltså en historisk brun ryggsäck som kan vara en anledning till att nutida utgrävningar och hantering av kranier och skelett får en del att instinktivt reagera negativt.

För min del ligger tveksamheterna åt det mer empatiska hållet och jag tänker att värnandet av kroppens integritet väger tyngre än jakten på historiska pusselbitar. Oavsett om en människa begravts i en äldre gravhög från järnåldern eller på havets botten eller under ett mäktigt gravmonument i Riddarholmskyrkan bekostat av Johan III, är det en människa som borde omfattas av en absolut griftefrid. För oss idag är den 30-åring som begravdes i Varnhem i mitten av 1000-talet och som enligt gravstenen hette Kata en anonym kvinna men återuppdiktad av Västergötlands museum, men vem av oss skulle om ytterligare tusen år vilja bli uppgrävd och analyserad? Vem har rätt att ge tillstånd till att forska i din tandstatus, dina förkalkningar i skelettet eller dina eventuella religiösa föreställningar baserat på vilka föremål du eller dina anhöriga valt att lägga med i din grav?

Magnus Ladulås behöver få vila i frid utan kol14-metoder och även de tre personer som begravts i hans gravmonument. Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vara ifred!

 

 

Hiss: Kroppslig integritet

Diss: Bilder på mänskliga kvarlevor i reklamsammanhang

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.