31 aug 2017 04:00

31 aug 2017 04:00

När tydlighet och konsekvens är ledorden

KRÖNIKA

Anna Kinberg Batra kastade in handduken i slutet av förra veckan. Nu ska Moderaterna välja en ny partiledare i början av oktober med mindre än ett år kvar till valet. Flera personer känner sig kallade men bara en kan komma ifråga. Den nya partiledaren står inför stora utmaningar men det gäller också för partiet att se möjligheterna. Det här kan bli en nystart och trots det prekära läget för M finns det fortsatt förutsättningar för Alliansen att bli större än de rödgröna.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det interna trycket blev till slut för stort på Anna Kinberg Batra, AKB, som i fredags valde att avgå som partiledare för Moderaterna. Partiet befinner sig i en nedåtgående opinionsmässig trend (M har omkring 16 procent i de sammanvägda mätningarna och är mindre än Sverigedemokraterna) och partifolkets tålamod hade tagit slut. M:s problem kan inte endast härledas till partiledaren utan är givetvis större än så. Samtidigt har AKB inte haft någon lätt resa som M-ledare.

Fredrik Reinfeldts abrupta sorti när han avgick på valdagen och sedan gick under jorden mitt under den mest turbulenta parlamentariska situation på många år framstår i efterhand som ytterst märklig. Det tvingade AKB att ta ett stor ansvar som gruppledare i riksdagen. Sedan ärvde hon decemberöverenskommelsen, ett demokratiskt haveri som åsidosatte parlamentarismens principer, som hon sedan tvingades försvara. Istället för att försöka få igenom sin politik har man hemfallit åt taktiserande och ett intrikat maktspel. När uppgörelsen väl föll fortsatte den ändå att tillämpas eftersom det inte fanns någon enighet inom Alliansen att försöka få till en förändring.

M bytte sedan helt plötsligt position i början av 2017 och ville att Alliansen skulle gå fram med en gemensam budget. När AKB också öppnade upp för att samtala med SD i sakfrågor var beskedet för otydligt och det blev inledningen på partiets stora ras i opinionen.

Alliansen i sin helhet abdikerade ifrån oppositionsrollen efter valet och passiviteten blev förödande för det största partiet. Den svaga rödgröna regeringen har först under det här året mött riktigt motstånd. Det har resulterat i att regeringen påmints om sin svaga ställning och dragit tillbaka skadliga skattehöjningar på jobb och företagande.

Det borde inte vara svårt att utgöra opposition till Stefan Löfvens minoritetsregering som haft betydande svårigheter under mandatperioden men det har inte lyft för Alliansen och M i synnerhet som har haft svårt att hitta sin väg.

De har inte ens kunnat profitera på regeringens tillkortakommande med IT-skandalen på Transportstyrelsen. Att kräva ministrars avgångar efter säkerhetsläckan var fullt logiskt. Däremot kändes det överilat och illa genomtänkt att hota med misstroendevotum mot enskilda statsråd i samband med budgetprocessen. Alliansen har nu tvingat regeringen att backa från dåliga skatteförslag men har även satt ett farligt prejudikat inför framtiden där Alliansen i händelse av en valseger kan råka ut för samma sak. En regering med förankring i riksdagen behöver inte vara orolig för misstroendeförklaringar men det mest sannolika är ju att vi kommer att få leva med nya minoritetsregeringar i framtiden. Grundproblemet med tre block som inte är i närheten av egen majoritet finns det ännu ingen lösning på.

Att byta partiledare bara ett år före ett val är självklart inget eftersträvansvärt men det är för tidigt att redan nu döma ut möjligheterna för M att komma igen. Det är jämnt mellan blocken och Alliansen kan mycket väl bli större än de rödgröna.

Låt den tidigare M-ledaren Yngve Holmbergs ord från partistämman i november 1970 efter att ha förlorat striden om partiledarskapet mot Gösta Bohman bli vägvisande när nu partiet ska göra sitt val.

”Det krävs att vi kan låta bli, eller kan låta det vara glömt, som sagts under de senaste veckorna och att vi åter kan arbeta sida vid sida för gemensamma mål och för Moderata Samlingspartiet”.

Samling och uppslutning i leden är ordet. Sedan är tydlighet och konsekvens lika viktigt för att kunna återbygga förtroendet för den egna politiken.

Partiet behöver hitta tillbaka till grunderna, tala politik på allvar och bli relevanta för väljarna.

Det interna trycket blev till slut för stort på Anna Kinberg Batra, AKB, som i fredags valde att avgå som partiledare för Moderaterna. Partiet befinner sig i en nedåtgående opinionsmässig trend (M har omkring 16 procent i de sammanvägda mätningarna och är mindre än Sverigedemokraterna) och partifolkets tålamod hade tagit slut. M:s problem kan inte endast härledas till partiledaren utan är givetvis större än så. Samtidigt har AKB inte haft någon lätt resa som M-ledare.

Fredrik Reinfeldts abrupta sorti när han avgick på valdagen och sedan gick under jorden mitt under den mest turbulenta parlamentariska situation på många år framstår i efterhand som ytterst märklig. Det tvingade AKB att ta ett stor ansvar som gruppledare i riksdagen. Sedan ärvde hon decemberöverenskommelsen, ett demokratiskt haveri som åsidosatte parlamentarismens principer, som hon sedan tvingades försvara. Istället för att försöka få igenom sin politik har man hemfallit åt taktiserande och ett intrikat maktspel. När uppgörelsen väl föll fortsatte den ändå att tillämpas eftersom det inte fanns någon enighet inom Alliansen att försöka få till en förändring.

M bytte sedan helt plötsligt position i början av 2017 och ville att Alliansen skulle gå fram med en gemensam budget. När AKB också öppnade upp för att samtala med SD i sakfrågor var beskedet för otydligt och det blev inledningen på partiets stora ras i opinionen.

Alliansen i sin helhet abdikerade ifrån oppositionsrollen efter valet och passiviteten blev förödande för det största partiet. Den svaga rödgröna regeringen har först under det här året mött riktigt motstånd. Det har resulterat i att regeringen påmints om sin svaga ställning och dragit tillbaka skadliga skattehöjningar på jobb och företagande.

Det borde inte vara svårt att utgöra opposition till Stefan Löfvens minoritetsregering som haft betydande svårigheter under mandatperioden men det har inte lyft för Alliansen och M i synnerhet som har haft svårt att hitta sin väg.

De har inte ens kunnat profitera på regeringens tillkortakommande med IT-skandalen på Transportstyrelsen. Att kräva ministrars avgångar efter säkerhetsläckan var fullt logiskt. Däremot kändes det överilat och illa genomtänkt att hota med misstroendevotum mot enskilda statsråd i samband med budgetprocessen. Alliansen har nu tvingat regeringen att backa från dåliga skatteförslag men har även satt ett farligt prejudikat inför framtiden där Alliansen i händelse av en valseger kan råka ut för samma sak. En regering med förankring i riksdagen behöver inte vara orolig för misstroendeförklaringar men det mest sannolika är ju att vi kommer att få leva med nya minoritetsregeringar i framtiden. Grundproblemet med tre block som inte är i närheten av egen majoritet finns det ännu ingen lösning på.

Att byta partiledare bara ett år före ett val är självklart inget eftersträvansvärt men det är för tidigt att redan nu döma ut möjligheterna för M att komma igen. Det är jämnt mellan blocken och Alliansen kan mycket väl bli större än de rödgröna.

Låt den tidigare M-ledaren Yngve Holmbergs ord från partistämman i november 1970 efter att ha förlorat striden om partiledarskapet mot Gösta Bohman bli vägvisande när nu partiet ska göra sitt val.

”Det krävs att vi kan låta bli, eller kan låta det vara glömt, som sagts under de senaste veckorna och att vi åter kan arbeta sida vid sida för gemensamma mål och för Moderata Samlingspartiet”.

Samling och uppslutning i leden är ordet. Sedan är tydlighet och konsekvens lika viktigt för att kunna återbygga förtroendet för den egna politiken.

Partiet behöver hitta tillbaka till grunderna, tala politik på allvar och bli relevanta för väljarna.

  • LINUS HELLMAN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.