01 sep 2017 04:00

01 sep 2017 04:00

Nya grusvägar dyker upp utan förvarning

FLEMMING MOURITSEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Nittonhundrafemtiosex kom min familj till Sverige. Svenska Stenhus behövde en konstruktör och på den tiden hade tydligen danska konstruktörer ett väldigt gott rykte, så min pappa fick jobbet och flyttlasset gick.

Det var självklart mycket som var nytt för den lilla familjen, men en sak som min mor reagerade på och som hon nämnt många gånger sedan dess var att det var så mycket grusvägar.

Danmark hade vid den tiden nästan bara asfaltvägar, såväl inne i städer och byar som ute på landsbygden. Dessutom fanns där några vägar som tyskarna anlagt under ockupationen men de var av betong och lät dunk-dunk, dunk-dunk när man åkte på dem.

Visst hade danskarna grusvägar också men då fick man ge sig ut på landet och hitta småvägar mellan gårdar. Vägar som nästan uteslutande trafikerades av traktorer.

I Sverige var det fortfarande många grusvägar. Norrgatan i Skultorp där jag växte upp var grusväg till omkring nittonhundrasextioåtta liksom de flesta vägarna däromkring. Och när vi åkte från Skövde till Göteborg för att ta färjan till Danmark när jag var liten var många av sträckorna fortfarande grusväg.

Men tiden gick och Sverige kom ikapp Danmark när det gällde asfaltvägar och hade det bara fortsatt på det sättet så hade jag inte haft någon orsak alls att skriva denna text. Men tiderna förändras.

För nu börjar man anlägga grusvägar igen.

På massor av ställen runtom i Skövde har det anlagts grussträckor och jag misstänker att det inte är ett fenomen som bara återfinns här. Det är dessutom dåligt underhållna och gropiga sträckor med grusväg som man stöter på snart sagt överallt.

Men det märkliga är att de är så korta.

Jag uppskattar att de grusade vägsträckningarna vanligen är sådär en fyrtio centimeter långa, sedan tar asfalten vid igen. De dyker upp utan förvarning på massor av smågator inne i stan. Ja, på vissa gator finns de med tjugo till trettio meters mellanrum; asfalt, grus, asfalt, grus och så vidare.

Det är mycket märkligt.

Är det månne kommunens gatukontor som vill att vi skall minnas tillbaka till den tiden då grusvägarna var vanliga i landet och känna tacksamhet för att de flesta vägarna numera är asfalterade? Ungefär som SJ som tycker att vi skall känna tacksamhet när tågen trots allt når sin destination till slut, eller varför inte Postnord som vill att vi skall se det som ett Herrans under var gång en försändelse landar i vår brevlåda. Om den dessutom kommer inom utlovad tid förväntas vi snart falla gråtande på våra knän av tacksamhet.

Eller är det bara så att fiberinstallatörerna uteslutande är intresserade av den del av arbetet som gör att de kan fakturera sina kunder?


Hiss:
Trots allt elände media rapporterar tror jag att världen långsamt blir bättre.

Diss: Donald Trump och Kim Jong Un, må de aldrig bli osams på riktigt.

 

Nittonhundrafemtiosex kom min familj till Sverige. Svenska Stenhus behövde en konstruktör och på den tiden hade tydligen danska konstruktörer ett väldigt gott rykte, så min pappa fick jobbet och flyttlasset gick.

Det var självklart mycket som var nytt för den lilla familjen, men en sak som min mor reagerade på och som hon nämnt många gånger sedan dess var att det var så mycket grusvägar.

Danmark hade vid den tiden nästan bara asfaltvägar, såväl inne i städer och byar som ute på landsbygden. Dessutom fanns där några vägar som tyskarna anlagt under ockupationen men de var av betong och lät dunk-dunk, dunk-dunk när man åkte på dem.

Visst hade danskarna grusvägar också men då fick man ge sig ut på landet och hitta småvägar mellan gårdar. Vägar som nästan uteslutande trafikerades av traktorer.

I Sverige var det fortfarande många grusvägar. Norrgatan i Skultorp där jag växte upp var grusväg till omkring nittonhundrasextioåtta liksom de flesta vägarna däromkring. Och när vi åkte från Skövde till Göteborg för att ta färjan till Danmark när jag var liten var många av sträckorna fortfarande grusväg.

Men tiden gick och Sverige kom ikapp Danmark när det gällde asfaltvägar och hade det bara fortsatt på det sättet så hade jag inte haft någon orsak alls att skriva denna text. Men tiderna förändras.

För nu börjar man anlägga grusvägar igen.

På massor av ställen runtom i Skövde har det anlagts grussträckor och jag misstänker att det inte är ett fenomen som bara återfinns här. Det är dessutom dåligt underhållna och gropiga sträckor med grusväg som man stöter på snart sagt överallt.

Men det märkliga är att de är så korta.

Jag uppskattar att de grusade vägsträckningarna vanligen är sådär en fyrtio centimeter långa, sedan tar asfalten vid igen. De dyker upp utan förvarning på massor av smågator inne i stan. Ja, på vissa gator finns de med tjugo till trettio meters mellanrum; asfalt, grus, asfalt, grus och så vidare.

Det är mycket märkligt.

Är det månne kommunens gatukontor som vill att vi skall minnas tillbaka till den tiden då grusvägarna var vanliga i landet och känna tacksamhet för att de flesta vägarna numera är asfalterade? Ungefär som SJ som tycker att vi skall känna tacksamhet när tågen trots allt når sin destination till slut, eller varför inte Postnord som vill att vi skall se det som ett Herrans under var gång en försändelse landar i vår brevlåda. Om den dessutom kommer inom utlovad tid förväntas vi snart falla gråtande på våra knän av tacksamhet.

Eller är det bara så att fiberinstallatörerna uteslutande är intresserade av den del av arbetet som gör att de kan fakturera sina kunder?


Hiss:
Trots allt elände media rapporterar tror jag att världen långsamt blir bättre.

Diss: Donald Trump och Kim Jong Un, må de aldrig bli osams på riktigt.

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.