07 sep 2017 04:00

07 sep 2017 04:00

När blickarna riktas mot Norge

LINUS HELLMAN

Norge är ett av världens rikaste länder och en viktig svensk handelspartner. Vi har rika och omfattande förbindelser med landet. De historiska och kulturella banden är många och vi har ett bra och nära samarbete. Norge är även tilldragande på många sätt och har flertalet härliga städer som har mycket att erbjuda. I dessa dagar riktas blickarna mot vårt östra grannland. Om bara fyra dagar går det norska folket till valurnorna och det ser onekligen ut att bli ett spännande val till Stortinget.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag har besökt Norge flera gånger genom åren. Det är ett land som är lätt att tycka om. 2014 bevistade jag huvudstaden Oslo vid några tillfällen såväl på sommaren som vintern. Även om jag självfallet föredrar Oslo i sommarskrud vilar det något charmigt och idylliskt över den norska huvudstaden som har fängslat mig redan från den första stunden jag kom dit. Det är en storstad och småstad i samma mening. Utsikten ifrån Holmenkollen över Oslo är onekligen läcker och väcker många tankar till liv.

Att spankulera längs paradgatan Karl Johan erbjuder det mesta och maktdelningen kunde inte ha varit mer uppenbar. Stortinget och slottet står och stirrar rakt emot varandra. Makten är sedan länge koncentrerad till parlamentet. Norge fick parlamentarism före Sverige.

På måndag är det val i Norge. Dit är det endast fyra dagar kvar. Valet till Stortinget har gått ganska obemärkt förbi här hemma även om Norges migrationsminister Sylvi Listhaugs besök i Sverige rönte debatt häromveckan.

Listhaug från Fremskrittspartiet, ett parti som beskrivs som högerpopulistiskt, anklagades för att bedriva valrörelse i Sverige och sprida en felaktig och missvisande bild av svensk integrationspolitik. Det fick den svenske ministern Heléne Fritzon att ställa in ett möte med sin norske motsvarighet. Att ställa in möten regeringsledamöter emellan är vare sig konstruktivt eller etikettmässigt. Ministrar ska träffas och tala med varandra även om man har olika inställning.

Sedan valet för fyra år sedan styrs Norge av en koalition mellan Höyre med statsminister Erna Solberg i spetsen och just Fremskrittspartiet med dess ledare Siv Jensen som innehar finansministerposten. Minoritetsregeringen säkrar sin majoritet med två andra borgerliga stödpartier i Stortinget.

Det är en intressant konstellation och sätt att formera ett regeringsunderlag på. Liksom i Danmark och Finland har Norge en borgerlig regering vars maktställning bygger på stöd ifrån partier som får betecknas som högerpopulistiska. I Sverige däremot har vi paradoxallt nog en vänsterregering trots att det finns en tydlig högermajoritet i riksdagen.

Det går inte att jämföra partierna i de olika nordiska länderna rakt av men det finns trots allt betydande likheter. Dessa belyses på ett utmärkt sätt i journalisten Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd”. Han beskriver partiernas olika utveckling. Det är svårt att sätta en gemensam etikett på dem eftersom de uppträder i olika kontexter men partierna är helt klart besläktade.

Opinionsmätningar i Norge har länge visat att det kommer att bli ett regeringsskifte men opinionen har svängt under de senaste månaderna. Socialdemokraterna under ledning av Jens Stoltenbergs efterträdare Jonas Gahr Störe och vänsteroppositionen har haft ett övertag men enligt flera opinionsmätningar den senaste veckan har högerregeringen med sina stödpartier gått förbi.

Samarbetet mellan regeringspartierna och stödpartierna är ingalunda fläckfritt och statsminister Solberg står inför betydande utmaningar i händelse av en valseger. I vintras gick splittringen tydligt att skönjas när regeringen hade problem med att få igenom sin budget och en regeringskris var förestående.

Det är således upplagt för en rafflande valrysare på många sätt men det finns en god tradition av samarbete i Norge. Det finns ingen möjlighet att upplösa Stortinget utan det mandat som väljarna har gett politikerna måste de förvalta i fyra år. Där krävs det att de tar ansvar även om tiderna är svåra och vad jag vet har Norge en stark demokrati som har tjänat dess medborgare väl. Det tål att tänkas på när vi i dessa dagar bevittnar den parlamentariska röran i riksdagen.

Jag har besökt Norge flera gånger genom åren. Det är ett land som är lätt att tycka om. 2014 bevistade jag huvudstaden Oslo vid några tillfällen såväl på sommaren som vintern. Även om jag självfallet föredrar Oslo i sommarskrud vilar det något charmigt och idylliskt över den norska huvudstaden som har fängslat mig redan från den första stunden jag kom dit. Det är en storstad och småstad i samma mening. Utsikten ifrån Holmenkollen över Oslo är onekligen läcker och väcker många tankar till liv.

Att spankulera längs paradgatan Karl Johan erbjuder det mesta och maktdelningen kunde inte ha varit mer uppenbar. Stortinget och slottet står och stirrar rakt emot varandra. Makten är sedan länge koncentrerad till parlamentet. Norge fick parlamentarism före Sverige.

På måndag är det val i Norge. Dit är det endast fyra dagar kvar. Valet till Stortinget har gått ganska obemärkt förbi här hemma även om Norges migrationsminister Sylvi Listhaugs besök i Sverige rönte debatt häromveckan.

Listhaug från Fremskrittspartiet, ett parti som beskrivs som högerpopulistiskt, anklagades för att bedriva valrörelse i Sverige och sprida en felaktig och missvisande bild av svensk integrationspolitik. Det fick den svenske ministern Heléne Fritzon att ställa in ett möte med sin norske motsvarighet. Att ställa in möten regeringsledamöter emellan är vare sig konstruktivt eller etikettmässigt. Ministrar ska träffas och tala med varandra även om man har olika inställning.

Sedan valet för fyra år sedan styrs Norge av en koalition mellan Höyre med statsminister Erna Solberg i spetsen och just Fremskrittspartiet med dess ledare Siv Jensen som innehar finansministerposten. Minoritetsregeringen säkrar sin majoritet med två andra borgerliga stödpartier i Stortinget.

Det är en intressant konstellation och sätt att formera ett regeringsunderlag på. Liksom i Danmark och Finland har Norge en borgerlig regering vars maktställning bygger på stöd ifrån partier som får betecknas som högerpopulistiska. I Sverige däremot har vi paradoxallt nog en vänsterregering trots att det finns en tydlig högermajoritet i riksdagen.

Det går inte att jämföra partierna i de olika nordiska länderna rakt av men det finns trots allt betydande likheter. Dessa belyses på ett utmärkt sätt i journalisten Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd”. Han beskriver partiernas olika utveckling. Det är svårt att sätta en gemensam etikett på dem eftersom de uppträder i olika kontexter men partierna är helt klart besläktade.

Opinionsmätningar i Norge har länge visat att det kommer att bli ett regeringsskifte men opinionen har svängt under de senaste månaderna. Socialdemokraterna under ledning av Jens Stoltenbergs efterträdare Jonas Gahr Störe och vänsteroppositionen har haft ett övertag men enligt flera opinionsmätningar den senaste veckan har högerregeringen med sina stödpartier gått förbi.

Samarbetet mellan regeringspartierna och stödpartierna är ingalunda fläckfritt och statsminister Solberg står inför betydande utmaningar i händelse av en valseger. I vintras gick splittringen tydligt att skönjas när regeringen hade problem med att få igenom sin budget och en regeringskris var förestående.

Det är således upplagt för en rafflande valrysare på många sätt men det finns en god tradition av samarbete i Norge. Det finns ingen möjlighet att upplösa Stortinget utan det mandat som väljarna har gett politikerna måste de förvalta i fyra år. Där krävs det att de tar ansvar även om tiderna är svåra och vad jag vet har Norge en stark demokrati som har tjänat dess medborgare väl. Det tål att tänkas på när vi i dessa dagar bevittnar den parlamentariska röran i riksdagen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.