15 sep 2017 04:00

15 sep 2017 04:00

Jag har drabbats av strumpkorvning

FLEMMING MOURITSEN

Jag har en strumpa som driver mig till vansinne. Den ser precis ut som alla de andra strumporna i strumplådan och när jag drar på den känner jag ingen skillnad. Sen när jag fått på mig skorna så dröjer det såpass länge innan det händer något att jag inte ids återvända hem för att byta.

Men medan jag går börjar den lömska lilla tygbiten sakta korva ner sig runt hälen och efter ett tag sitter det en hopveckad klump i mitt fotvalv. Jag får vackert stanna upp, dra av mig skon och hala upp strumpan på sin plats igen innan jag går vidare och hela processen börjar om från början. Det är mycket irriterande, men om det hade varit en engångsföreteelse så hade det väl gått an.

Nu är det ingen engångsföreteelse. Varje gång det sker så lovar jag mig själv att så snart jag kommer hem skall den förhatliga strumpan hamna i sophinken, men väl hemma kommer annat i vägen och utan skor på foten korvar den sig inte och på kvällen har jag glömt bort alltihop och strumpan hamnar i tvättkorgen istället.

Jag har vid några tillfällen erinrat mig strumpkorvningen några dagar senare och rivit runt bland smutstvätten för att sortera ut det lilla aset, men den ser tydligen precis likadan ut som alla de andra strumporna och jag vågar inte riskera att av misstag slänga en utmärkt fungerande strumpa. Så den tvättas och hamnar i strumplådan där den ligger som en tickande bomb redo att stöka till min dag igen vid något annat tillfälle.

Jag har flera gånger funderat på vad det är för konstruktionsfel som gör att just den beter sig på det viset, men jag varken ser något konstigt eller känner något avvikande när jag drar på den. Och det är verkligen bara en. Det borde väl i rimlighetens namn vara två likadana, men nej, den är ensam om att jäklas.

Senaste gången det hände var i helgen som var och det följde precis det mönster som jag beskrivit här ovan och nu när det var dags för mig att skriva veckans text så tänkte jag att jag kanske kunde ha någon nytta av den irriterande lilla tygtuben i alla fall och dra några paralleller mellan den och irriterande mänskliga beteenden.

Jag försökte formulera att vissa människor, trots att de ser fullkomligt normala ut, är oerhört irriterande när man utsätts för dem över tid. Men hur jag än vände och vred på orden fick jag inte till det på ett tillfredsställande och trovärdigt sätt. Det blev bara krystat och löjligt så jag släppte hela tanken. Människor är inte som strumpor, hur kul idén än var.

Jag kom bara till en slutsats:

Om en strumpa som korvar sig runt foten kan upplevas som ett stort bekymmer så har jag det nog i grunden så pass bra att jag egentligen inte borde gnälla alls.

Hiss: När en katt spontant hoppar upp i ens knä, lägger sig tillrätta och börjar spinna.

Diss: Regn (som vi längtade efter under sommaren)... lite väl mycket nu.

Jag har en strumpa som driver mig till vansinne. Den ser precis ut som alla de andra strumporna i strumplådan och när jag drar på den känner jag ingen skillnad. Sen när jag fått på mig skorna så dröjer det såpass länge innan det händer något att jag inte ids återvända hem för att byta.

Men medan jag går börjar den lömska lilla tygbiten sakta korva ner sig runt hälen och efter ett tag sitter det en hopveckad klump i mitt fotvalv. Jag får vackert stanna upp, dra av mig skon och hala upp strumpan på sin plats igen innan jag går vidare och hela processen börjar om från början. Det är mycket irriterande, men om det hade varit en engångsföreteelse så hade det väl gått an.

Nu är det ingen engångsföreteelse. Varje gång det sker så lovar jag mig själv att så snart jag kommer hem skall den förhatliga strumpan hamna i sophinken, men väl hemma kommer annat i vägen och utan skor på foten korvar den sig inte och på kvällen har jag glömt bort alltihop och strumpan hamnar i tvättkorgen istället.

Jag har vid några tillfällen erinrat mig strumpkorvningen några dagar senare och rivit runt bland smutstvätten för att sortera ut det lilla aset, men den ser tydligen precis likadan ut som alla de andra strumporna och jag vågar inte riskera att av misstag slänga en utmärkt fungerande strumpa. Så den tvättas och hamnar i strumplådan där den ligger som en tickande bomb redo att stöka till min dag igen vid något annat tillfälle.

Jag har flera gånger funderat på vad det är för konstruktionsfel som gör att just den beter sig på det viset, men jag varken ser något konstigt eller känner något avvikande när jag drar på den. Och det är verkligen bara en. Det borde väl i rimlighetens namn vara två likadana, men nej, den är ensam om att jäklas.

Senaste gången det hände var i helgen som var och det följde precis det mönster som jag beskrivit här ovan och nu när det var dags för mig att skriva veckans text så tänkte jag att jag kanske kunde ha någon nytta av den irriterande lilla tygtuben i alla fall och dra några paralleller mellan den och irriterande mänskliga beteenden.

Jag försökte formulera att vissa människor, trots att de ser fullkomligt normala ut, är oerhört irriterande när man utsätts för dem över tid. Men hur jag än vände och vred på orden fick jag inte till det på ett tillfredsställande och trovärdigt sätt. Det blev bara krystat och löjligt så jag släppte hela tanken. Människor är inte som strumpor, hur kul idén än var.

Jag kom bara till en slutsats:

Om en strumpa som korvar sig runt foten kan upplevas som ett stort bekymmer så har jag det nog i grunden så pass bra att jag egentligen inte borde gnälla alls.

Hiss: När en katt spontant hoppar upp i ens knä, lägger sig tillrätta och börjar spinna.

Diss: Regn (som vi längtade efter under sommaren)... lite väl mycket nu.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.