20 sep 2017 04:00

20 sep 2017 04:00

Nu har knackningarna i väggen tystnat

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

Jag är helt övertygad om att vissa människor kommer in i ens liv av en orsak. När jag precis hade fått min lägenhet så stötte jag på några vänner på stan där det även var med ett helt nytt ansikte med i gänget, en blond och väldigt pratglad tjej.

Jag var väldigt uppspelt över att få berätta nyheten om mitt nya boende och hon spärrade upp både ögon öron lite extra när jag sa på vilken adress det var. Men herregud, då blir ju vi grannar slängde hon ur sig och började skratta. Jaha, vi kommer alltså att bo i samma hus? Ja, till och med vägg i vägg, svarade hon glatt.


Tänk om jag där och då visste att hon skulle bli en av mina finaste vänner, då hade jag nog i samma sekund som hon sa att vi skulle bli grannar tackat ödet och slängt mig i famnen på henne för att krama hårt och länge och berättat hur fantastisk hon är.

Men det har hon istället nu fått veta i efterhand så det var väl kanske bra att jag inte skrämde iväg henne där vid första mötet.

Vi bestämde oss för att på kvällarna gå lite promenader ihop för att lära känna varandra lite bättre och då och då bjöd vi in varandra på en kopp kaffe.

Trots en åldersskillnad på sju år så passade vi ihop som handen i handsken. Det har väl bara någon gång blivit lite kommunikationssvårigheter när jag berättar om något roligt barnprogram och hon då tittar frågande på mig tillbaka och får mig att inse att hon inte ens var född då. Men annars så har vi funkat perfekt ihop.


Ibland när man har suttit och ätit frukost i soffan så kan man i väggen höra några knackningar som betyder god morgon eller ibland när vi vet att vi gått och lagt oss samtidigt så har vi knackat god natt i sovrumsväggarna. Ibland när jag stått i vardagsrummet och övat på någon låt inför någon spelning så har jag fått ett sms om att höja musiken mer då jag råkat få på något som hon själv gillar. Hon är en alldeles sprudlande frisk fläkt som alltid får mig att skratta.

Glömmer aldrig den gången när jag låg på soffan med öppen balkongdörr och helt plötsligt hör jag Roger Pontares låt När vindarna viskar mitt namn på högsta volym från hennes lägenhet. Hör sedan mitt namn ropas ifrån grannbalkongen så jag kliver ut för att se vad som händer, där står hon, iklädd en stor lurvig mössa, en fårskinnspläd som mantel och en bongotrumma i högsta hugg sjungandes med rejäl inlevelse på Pontare-låten. Hon ville enbart göra mig glad den dagen och fixade en alldeles egen show mellan våra balkonger. Jag skrattade så jag grät och insåg hur fantastik lycklig jag var som hamnat vägg i vägg med denna galna och fullkomligt underbara tjej.


Vi har alltid sett till varandra och ställt upp med att kasta över både det ena och det andra som tagit slut eller fattats i varderas hem. En och en annan toarulle har slängts mellan balkongerna men också Alvedon, halstabletter och en och en annan godisbit.

För bara ett litet tag sedan fick jag veta att hon och hennes fina sambo ska flytta ner till Malmö för nytt jobb och studier. Och för bara någon vecka sedan gick flyttlasset. Jag kommer sakna knackningarna i väggarna och showerna på balkongerna, jag kommer sakna de spontana kaffestunderna och jag kommer framförallt att sakna hela Josephine.

Ibland så träffar man människor av en anledning och jag vet att detta var ett av de bästa mötena jag någonsin haft.

Jag har redan bokat in första Malmötrippen och fler kommer det att bli, för att bli av med varandra för evigt kommer aldrig ske.

 

Hiss: Nya fantastiska människomöten

Diss: När flytten gick och man inser att knackningarna i väggen har tystnat.

 

Jag är helt övertygad om att vissa människor kommer in i ens liv av en orsak. När jag precis hade fått min lägenhet så stötte jag på några vänner på stan där det även var med ett helt nytt ansikte med i gänget, en blond och väldigt pratglad tjej.

Jag var väldigt uppspelt över att få berätta nyheten om mitt nya boende och hon spärrade upp både ögon öron lite extra när jag sa på vilken adress det var. Men herregud, då blir ju vi grannar slängde hon ur sig och började skratta. Jaha, vi kommer alltså att bo i samma hus? Ja, till och med vägg i vägg, svarade hon glatt.


Tänk om jag där och då visste att hon skulle bli en av mina finaste vänner, då hade jag nog i samma sekund som hon sa att vi skulle bli grannar tackat ödet och slängt mig i famnen på henne för att krama hårt och länge och berättat hur fantastisk hon är.

Men det har hon istället nu fått veta i efterhand så det var väl kanske bra att jag inte skrämde iväg henne där vid första mötet.

Vi bestämde oss för att på kvällarna gå lite promenader ihop för att lära känna varandra lite bättre och då och då bjöd vi in varandra på en kopp kaffe.

Trots en åldersskillnad på sju år så passade vi ihop som handen i handsken. Det har väl bara någon gång blivit lite kommunikationssvårigheter när jag berättar om något roligt barnprogram och hon då tittar frågande på mig tillbaka och får mig att inse att hon inte ens var född då. Men annars så har vi funkat perfekt ihop.


Ibland när man har suttit och ätit frukost i soffan så kan man i väggen höra några knackningar som betyder god morgon eller ibland när vi vet att vi gått och lagt oss samtidigt så har vi knackat god natt i sovrumsväggarna. Ibland när jag stått i vardagsrummet och övat på någon låt inför någon spelning så har jag fått ett sms om att höja musiken mer då jag råkat få på något som hon själv gillar. Hon är en alldeles sprudlande frisk fläkt som alltid får mig att skratta.

Glömmer aldrig den gången när jag låg på soffan med öppen balkongdörr och helt plötsligt hör jag Roger Pontares låt När vindarna viskar mitt namn på högsta volym från hennes lägenhet. Hör sedan mitt namn ropas ifrån grannbalkongen så jag kliver ut för att se vad som händer, där står hon, iklädd en stor lurvig mössa, en fårskinnspläd som mantel och en bongotrumma i högsta hugg sjungandes med rejäl inlevelse på Pontare-låten. Hon ville enbart göra mig glad den dagen och fixade en alldeles egen show mellan våra balkonger. Jag skrattade så jag grät och insåg hur fantastik lycklig jag var som hamnat vägg i vägg med denna galna och fullkomligt underbara tjej.


Vi har alltid sett till varandra och ställt upp med att kasta över både det ena och det andra som tagit slut eller fattats i varderas hem. En och en annan toarulle har slängts mellan balkongerna men också Alvedon, halstabletter och en och en annan godisbit.

För bara ett litet tag sedan fick jag veta att hon och hennes fina sambo ska flytta ner till Malmö för nytt jobb och studier. Och för bara någon vecka sedan gick flyttlasset. Jag kommer sakna knackningarna i väggarna och showerna på balkongerna, jag kommer sakna de spontana kaffestunderna och jag kommer framförallt att sakna hela Josephine.

Ibland så träffar man människor av en anledning och jag vet att detta var ett av de bästa mötena jag någonsin haft.

Jag har redan bokat in första Malmötrippen och fler kommer det att bli, för att bli av med varandra för evigt kommer aldrig ske.

 

Hiss: Nya fantastiska människomöten

Diss: När flytten gick och man inser att knackningarna i väggen har tystnat.

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.