21 sep 2017 04:00

21 sep 2017 04:00

Merkel står i en klass för sig

LINUS HELLMAN

Europas mest lysande stjärna på den politiska himlen heter Angela Merkel. Hon har med fast hand och med ett pragmatiskt förhållningssätt styrt Tyskland de senaste tolv åren. På söndag är det val till förbundsdagen. Då pekar allt på att Merkel och Kristdemokraterna segrar och regerar vidare. Låt vara med en annan koalitionspartner än idag. Socialdemokraterna lär i så fall inte ha mycket emot att få komma ur tvångströjan som regeringssamarbetet inneburit för partiet. Det har främst gynnat Merkel men framförallt har det tyska folket tjänat på det med ett gott utfall för medborgarna.

Den 24 september är det parlamentsval i Tyskland. Då ska 630 platser i förbundsdagen fördelas och regeringsbärande Kristdemokraterna går mot seger om man får tro opinionsmätningarna. Merkel ser ut att få fyra nya år som tysk förbundskansler och skulle i så fall tangera sin partikamrat Helmut Kohl som var regeringschef i 16 år.

Det var just Kohl som lyfte fram Merkel i politiken när han gjorde henne till minister i sin regering i början av 1990-talet i det enade Tyskland efter Berlinmurens fall. Kristdemokraterna är Tysklands största parti. I förra valet fick partiet 41,5 procent av rösterna och även om partiet skulle gå bakåt något på söndag kommer de att behålla sin dominerande ställning. I de senaste mätningarna får partiet omkring 37 procent. Socialdemokraterna som sitter med i regeringen samlar omkring 23 procent.

Det är inget snack om vem det är som bestämmer i Tyskland. Merkel är prästdottern som blev den första förbundskanslern som är född och uppvuxen i Östtyskland. Dessutom är hon den hittills enda kvinnan på posten. Merkels väg till makten beskrivs på ett detaljerat sätt i den tyske journalisten Stefan Kornelius gedigna biografi som kom ut på svenska för ett par år sedan. Vi lär inte känna personen Merkel men får en bra inblick i vad som vägleder henne och hur hon handlar.

Hon blev partiordföranden 2000 och när hon blev partiets kanslerkandidat för första gången i det nyval som hölls 2005 efter att Gerhards Schröders regering avgått blev hon även förbundskansler.

De fyra första åren regerade hon tillsammans med S i en storkoalition innan det sedan blev fyra år tillsammans med liberalerna i FDP. När de inte klarade spärrgränsen 2013 blev det istället en ny storkoalition med S. Nu återstår det att se hur en ny regering formeras efter valet och vilka Merkel som alltså går mot en ny valseger kommer samarbeta med.

Det går bra för Tyskland. Det är Europas mäktigaste land i kraft av Europas största ekonomi. Arbetslösheten är låg och tillväxten hög. Merkel har blivit något av en kriskansler. Hon har fått hantera finanskris, bankris, eurokris och flyktingkris. Merkel spelar framförallt en avgörande roll i det fortsatta Europasamarbetet.

Utan ledare som tror på EU i Tyskland och Frankrike är det europeiska projektet illa ute. Med Emanuel Macron som ny fransk president och om Merkel får förnyat förtroende i Tyskland säkras det betydelsefulla samarbetet. Det är grundbulten även om EU-samarbetet står inför långsiktigt avgörande utmaningar som måste lösas.

Merkel, utan några yviga gester och med sin tråkiga framtoning, inger respekt i en tid när världens ledare tenderar att agera nyckfullt. Hon är en svår politisk motståndare för de andra partierna med sitt riskminimerande. Peer Steinbrück var kanslerkandidat för S för fyra år sedan och misslyckades kapitalt med att utmana Merkel.

Martin Schulz, som tidigare bland annat varit talman i Europaparlamentet, är partiets nya namn den här gången men han ser inte heller ut att kunna rå på Merkel som är ohotade ledare för sitt parti och land.

Valbudskapet ifrån 1957 när Konrad Adenauer ledde Kristdemokraterna till egen majoritet i förbundsdagen, det är hittills enda gången det har skett i Tyskland, är som ett historiskt eko som även svävar över dagens politiska realiteter.

Efter tolv år står Merkel i en klass för sig. Hon behöver inte ens säga det som de allra flesta känner och som de flesta tyska väljarna också erinrar sig vid valurnorna.

Inga experiment, tack.

Den 24 september är det parlamentsval i Tyskland. Då ska 630 platser i förbundsdagen fördelas och regeringsbärande Kristdemokraterna går mot seger om man får tro opinionsmätningarna. Merkel ser ut att få fyra nya år som tysk förbundskansler och skulle i så fall tangera sin partikamrat Helmut Kohl som var regeringschef i 16 år.

Det var just Kohl som lyfte fram Merkel i politiken när han gjorde henne till minister i sin regering i början av 1990-talet i det enade Tyskland efter Berlinmurens fall. Kristdemokraterna är Tysklands största parti. I förra valet fick partiet 41,5 procent av rösterna och även om partiet skulle gå bakåt något på söndag kommer de att behålla sin dominerande ställning. I de senaste mätningarna får partiet omkring 37 procent. Socialdemokraterna som sitter med i regeringen samlar omkring 23 procent.

Det är inget snack om vem det är som bestämmer i Tyskland. Merkel är prästdottern som blev den första förbundskanslern som är född och uppvuxen i Östtyskland. Dessutom är hon den hittills enda kvinnan på posten. Merkels väg till makten beskrivs på ett detaljerat sätt i den tyske journalisten Stefan Kornelius gedigna biografi som kom ut på svenska för ett par år sedan. Vi lär inte känna personen Merkel men får en bra inblick i vad som vägleder henne och hur hon handlar.

Hon blev partiordföranden 2000 och när hon blev partiets kanslerkandidat för första gången i det nyval som hölls 2005 efter att Gerhards Schröders regering avgått blev hon även förbundskansler.

De fyra första åren regerade hon tillsammans med S i en storkoalition innan det sedan blev fyra år tillsammans med liberalerna i FDP. När de inte klarade spärrgränsen 2013 blev det istället en ny storkoalition med S. Nu återstår det att se hur en ny regering formeras efter valet och vilka Merkel som alltså går mot en ny valseger kommer samarbeta med.

Det går bra för Tyskland. Det är Europas mäktigaste land i kraft av Europas största ekonomi. Arbetslösheten är låg och tillväxten hög. Merkel har blivit något av en kriskansler. Hon har fått hantera finanskris, bankris, eurokris och flyktingkris. Merkel spelar framförallt en avgörande roll i det fortsatta Europasamarbetet.

Utan ledare som tror på EU i Tyskland och Frankrike är det europeiska projektet illa ute. Med Emanuel Macron som ny fransk president och om Merkel får förnyat förtroende i Tyskland säkras det betydelsefulla samarbetet. Det är grundbulten även om EU-samarbetet står inför långsiktigt avgörande utmaningar som måste lösas.

Merkel, utan några yviga gester och med sin tråkiga framtoning, inger respekt i en tid när världens ledare tenderar att agera nyckfullt. Hon är en svår politisk motståndare för de andra partierna med sitt riskminimerande. Peer Steinbrück var kanslerkandidat för S för fyra år sedan och misslyckades kapitalt med att utmana Merkel.

Martin Schulz, som tidigare bland annat varit talman i Europaparlamentet, är partiets nya namn den här gången men han ser inte heller ut att kunna rå på Merkel som är ohotade ledare för sitt parti och land.

Valbudskapet ifrån 1957 när Konrad Adenauer ledde Kristdemokraterna till egen majoritet i förbundsdagen, det är hittills enda gången det har skett i Tyskland, är som ett historiskt eko som även svävar över dagens politiska realiteter.

Efter tolv år står Merkel i en klass för sig. Hon behöver inte ens säga det som de allra flesta känner och som de flesta tyska väljarna också erinrar sig vid valurnorna.

Inga experiment, tack.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.