27 sep 2017 04:00

27 sep 2017 04:00

På 10 000 meters höjd är jag inte så tuff

JOHANNA BEIJBOM

När ni slår upp tidningen i dag så vaknar jag upp i ett helt annat land iklädd en flamencoklänning, proppmätt på tapas och drar några rader ur Viva Espana innan jag hoppar upp och förhoppningsvis möter solens strålar.

Eller ja, klänningen skippar jag nog men tapasen tackar jag inte nej till och sjunga lite på morgonkvisten är aldrig fel. Sen får vi hoppas på att vädergudarna är på min sida och ger mig några små solfräknar på min näsa.

För er som inte riktigt löst min destination så kan jag meddela att jag kommer befinna mig i Spanien, närmre bestämt på Mallorca i Palma. Det är andra gången jag är på denna ö.

Första gången var när jag var sju år tillsammans med hela familjen för att fira farmors födelsedag. Det var min första utomlandsresa och allt som hände var spännande. Att få bada hela dagarna och äta glass direkt efter frukost var drömmen.

Jag kommer ihåg att det som var det mest häftiga var att se palmer i verkligheten. Första dagen fick jag för mig som den klätterapan jag är att bestiga ett sådant roligt träd, jag kom en bit upp men tappade sedan greppet och kanade nedför den vassa stammen som rev upp hela benen och armarna. Aj. Sen fick jag hålla mig till sötvattenspoolen då jag inte kunde bada i havet förrän sista dagen då det läkt en aning och inte sved så jag nästan började gråta.

Denna gång ska jag absolut inte ut på något klätteräventyr utan jag ska hålla mig på marken. Och på tal om att hålla mig nere på marken så är det ju verkligen inte det man gör för att ta sig till Mallorca. Krönikan som ni nu läser sitter jag idag (söndag) och skriver klart, så i skrivandets stund har jag inte åkt ännu. Och som de flesta av er vet så är flygning inte min favoritsyssla direkt, helst önskar jag att jag kunde gå in i en tidsmaskin istället, trycka på en knapp och vips så kliver jag ut på den plats jag ska flyga till.

Det har med åren blivit betydligt mycket bättre och det är som sagt inget som hindrar mig till att resa, men just den där ångesten och hjärtklappningen som kommer innan är inte alls rolig. När jag flög med min svägerska och mamma till Kreta förra året så blev det en rätt så kaotiskt resa. Jag brukar alltid meddela personalen innan att jag kan vara lite flygrädd och det brukar de alltid tacka för så de kan ge mig några lugnande blickar emellanåt. Detta gjorde jag även denna gång. Vi alla var trötta då planet gick redan klockan halv sju på morgonen så vi hade i stort sett inte sovit en blund. Det gjorde tyvärr att min svägerska inte mådde helt hundra och efter ca 30 min i luften så svimmar hon sittandes i sätet.

Jag blev alldeles skräckslagen av hennes tillstånd och skakade om henne samtidigt som de i sätet bredvid ropade på hjälp. På bara någon sekund så reagerade flygvärdinnan Linda och la henne ner direkt med fötterna i högläge. Sedan tog hon så väl hand om stackars Ida hela resan ner.

Med för lite sömn och mat så säger kroppen ifrån. Men kan ni tänka er hur liten världen är. Jag skrev och tackade denna flygvärdinna för hennes fina bemötande och omhändertagande och vi blev sedan vänner på Facebook. När jag nu la ut en bild på hotellet vi skulle till på Mallorca så fick jag en hälsning direkt från flygvärdinnan att hon jobbar på mitt flyg ner. Helt fantastiskt roligt. Då vet jag minsann att vi är i trygga händer, och bara det gör att nerverna lugnar sig en del.

Så om allt har gått bra på resan ner till denna soliga ö så hoppas jag på att få några sköna och avslappnande dagar så jag kan samla en massa ny energi till den fullspäckade hösten och vintern. Nu ska jag minsann ladda rejält.

Hiss: Linda på TUI, du är en stjärna

Diss: Luftgropar, kommer aldrig lära mig att det är normalt

När ni slår upp tidningen i dag så vaknar jag upp i ett helt annat land iklädd en flamencoklänning, proppmätt på tapas och drar några rader ur Viva Espana innan jag hoppar upp och förhoppningsvis möter solens strålar.

Eller ja, klänningen skippar jag nog men tapasen tackar jag inte nej till och sjunga lite på morgonkvisten är aldrig fel. Sen får vi hoppas på att vädergudarna är på min sida och ger mig några små solfräknar på min näsa.

För er som inte riktigt löst min destination så kan jag meddela att jag kommer befinna mig i Spanien, närmre bestämt på Mallorca i Palma. Det är andra gången jag är på denna ö.

Första gången var när jag var sju år tillsammans med hela familjen för att fira farmors födelsedag. Det var min första utomlandsresa och allt som hände var spännande. Att få bada hela dagarna och äta glass direkt efter frukost var drömmen.

Jag kommer ihåg att det som var det mest häftiga var att se palmer i verkligheten. Första dagen fick jag för mig som den klätterapan jag är att bestiga ett sådant roligt träd, jag kom en bit upp men tappade sedan greppet och kanade nedför den vassa stammen som rev upp hela benen och armarna. Aj. Sen fick jag hålla mig till sötvattenspoolen då jag inte kunde bada i havet förrän sista dagen då det läkt en aning och inte sved så jag nästan började gråta.

Denna gång ska jag absolut inte ut på något klätteräventyr utan jag ska hålla mig på marken. Och på tal om att hålla mig nere på marken så är det ju verkligen inte det man gör för att ta sig till Mallorca. Krönikan som ni nu läser sitter jag idag (söndag) och skriver klart, så i skrivandets stund har jag inte åkt ännu. Och som de flesta av er vet så är flygning inte min favoritsyssla direkt, helst önskar jag att jag kunde gå in i en tidsmaskin istället, trycka på en knapp och vips så kliver jag ut på den plats jag ska flyga till.

Det har med åren blivit betydligt mycket bättre och det är som sagt inget som hindrar mig till att resa, men just den där ångesten och hjärtklappningen som kommer innan är inte alls rolig. När jag flög med min svägerska och mamma till Kreta förra året så blev det en rätt så kaotiskt resa. Jag brukar alltid meddela personalen innan att jag kan vara lite flygrädd och det brukar de alltid tacka för så de kan ge mig några lugnande blickar emellanåt. Detta gjorde jag även denna gång. Vi alla var trötta då planet gick redan klockan halv sju på morgonen så vi hade i stort sett inte sovit en blund. Det gjorde tyvärr att min svägerska inte mådde helt hundra och efter ca 30 min i luften så svimmar hon sittandes i sätet.

Jag blev alldeles skräckslagen av hennes tillstånd och skakade om henne samtidigt som de i sätet bredvid ropade på hjälp. På bara någon sekund så reagerade flygvärdinnan Linda och la henne ner direkt med fötterna i högläge. Sedan tog hon så väl hand om stackars Ida hela resan ner.

Med för lite sömn och mat så säger kroppen ifrån. Men kan ni tänka er hur liten världen är. Jag skrev och tackade denna flygvärdinna för hennes fina bemötande och omhändertagande och vi blev sedan vänner på Facebook. När jag nu la ut en bild på hotellet vi skulle till på Mallorca så fick jag en hälsning direkt från flygvärdinnan att hon jobbar på mitt flyg ner. Helt fantastiskt roligt. Då vet jag minsann att vi är i trygga händer, och bara det gör att nerverna lugnar sig en del.

Så om allt har gått bra på resan ner till denna soliga ö så hoppas jag på att få några sköna och avslappnande dagar så jag kan samla en massa ny energi till den fullspäckade hösten och vintern. Nu ska jag minsann ladda rejält.

Hiss: Linda på TUI, du är en stjärna

Diss: Luftgropar, kommer aldrig lära mig att det är normalt

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.