29 sep 2017 04:00

29 sep 2017 04:00

Tänk att få kontakt med sin hjärna i magen

KRÖNIKA: FLEMMING MOURITSEN

För en knapp vecka sedan var jag på väg in i garaget för att hämta min cykel när något touchade till uppe i håret.

När jag skrikit färdigt såg jag att det var ett spindelnät som satt uppe under taket och stack rakt ut i luften, i spänn. Jag stirrade en stund på det och försökte fatta hur det kunde sitta så när jag fick syn på en tunn spindeltråd som gick från nätet och fäste på bakdörren av min bil... minst fem meter därifrån.

Det var helt bisarrt och på kvällen berättade jag om det för fästmön och undrade hur det där egentligen gått till. Dessutom undrade jag hur den lilla spindeln kunde lura ut att den skulle ta sig till bilen, jättelångt bort, och fästa nätet?

– Spindlar kan väl också tänka, sa fästmön.

– Ja men inte särskilt mycket med den pyttelilla hjärnan de har, svarade jag, de flesta beslut de fattar måste väl vara baserade på instinkt.

– Säg inte det, varje beslut måste väl ha tagits för första gången nån gång, eller?

Jag fick hålla med om det och därifrån gick samtalet vidare om olika djur och människors förmåga att tänka abstrakta tankar och till sist hamnade vi i vår egen mage som vi båda läst om i tidningen Illustrerad Vetenskap. Där hade de för en del månader sedan ett reportage om några nervforskare som kommit fram till att nervcellerna som styr magens alla funktioner bildar en så komplex struktur att man nog kan påstå att magen har en egen, självständigt fungerande hjärna.

Detta fick in oss på andra tankar. Tänk om man plötsligt skulle få kontakt med sin hjärna i magen så att man kunde uppfatta vad den tänkte.

Tänk när man sitter där med sin söndagsmiddag och har proppat sig mätt på fläskfilé, gräddsås och potatis... och gelé. Och just skall till att ta om av det hela, bara för att det är så gott.

– Ap ap ap! hör man plötsligt från magen, det där ger du tusan i! Du har redan ätit alldeles för mycket. Sluta nu!

– Men det är ju så gott... bara lite till!

– Nänä! Nu får det vara bra, annars skickar jag på dig världens magknip.

– Det kan det nästan vara värt.

– Lägg av sa jag!

– Det vore nog nyttigt, men tusan så trist med en sådan konversation. Den lille tyrannen där nere i magen skulle troligen lägga sig i när man allra minst önskade sig det. Som till exempel när man i glada vänners lag druckit gott till maten och druckit gott efter och nu tänkte sig ett glas vin till.

– Nu är det dags att sluta, säger då magen.

– Men bara ett glas vin till, snälla.

– Jamen drick det du! Men då skickar jag upp det i retur omedelbart, tillsammans med allt annat du proppat i dig sista timmen och du vet hur äckligt du kommer att tycka att det är, eller hur?

Så hade det kunnat vara. Jag är lite tacksam över att det inte fungerar så.

 

Hiss: God mat som äts utan brådska.

Diss: Efter den olagliga demonstrationen i Göteborg borde väl nazisternas demonstrationstillstånd för imorgon dras in... eller?

När jag skrikit färdigt såg jag att det var ett spindelnät som satt uppe under taket och stack rakt ut i luften, i spänn. Jag stirrade en stund på det och försökte fatta hur det kunde sitta så när jag fick syn på en tunn spindeltråd som gick från nätet och fäste på bakdörren av min bil... minst fem meter därifrån.

Det var helt bisarrt och på kvällen berättade jag om det för fästmön och undrade hur det där egentligen gått till. Dessutom undrade jag hur den lilla spindeln kunde lura ut att den skulle ta sig till bilen, jättelångt bort, och fästa nätet?

– Spindlar kan väl också tänka, sa fästmön.

– Ja men inte särskilt mycket med den pyttelilla hjärnan de har, svarade jag, de flesta beslut de fattar måste väl vara baserade på instinkt.

– Säg inte det, varje beslut måste väl ha tagits för första gången nån gång, eller?

Jag fick hålla med om det och därifrån gick samtalet vidare om olika djur och människors förmåga att tänka abstrakta tankar och till sist hamnade vi i vår egen mage som vi båda läst om i tidningen Illustrerad Vetenskap. Där hade de för en del månader sedan ett reportage om några nervforskare som kommit fram till att nervcellerna som styr magens alla funktioner bildar en så komplex struktur att man nog kan påstå att magen har en egen, självständigt fungerande hjärna.

Detta fick in oss på andra tankar. Tänk om man plötsligt skulle få kontakt med sin hjärna i magen så att man kunde uppfatta vad den tänkte.

Tänk när man sitter där med sin söndagsmiddag och har proppat sig mätt på fläskfilé, gräddsås och potatis... och gelé. Och just skall till att ta om av det hela, bara för att det är så gott.

– Ap ap ap! hör man plötsligt från magen, det där ger du tusan i! Du har redan ätit alldeles för mycket. Sluta nu!

– Men det är ju så gott... bara lite till!

– Nänä! Nu får det vara bra, annars skickar jag på dig världens magknip.

– Det kan det nästan vara värt.

– Lägg av sa jag!

– Det vore nog nyttigt, men tusan så trist med en sådan konversation. Den lille tyrannen där nere i magen skulle troligen lägga sig i när man allra minst önskade sig det. Som till exempel när man i glada vänners lag druckit gott till maten och druckit gott efter och nu tänkte sig ett glas vin till.

– Nu är det dags att sluta, säger då magen.

– Men bara ett glas vin till, snälla.

– Jamen drick det du! Men då skickar jag upp det i retur omedelbart, tillsammans med allt annat du proppat i dig sista timmen och du vet hur äckligt du kommer att tycka att det är, eller hur?

Så hade det kunnat vara. Jag är lite tacksam över att det inte fungerar så.

 

Hiss: God mat som äts utan brådska.

Diss: Efter den olagliga demonstrationen i Göteborg borde väl nazisternas demonstrationstillstånd för imorgon dras in... eller?

  • FLEMMING MOURITSEN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.