04 okt 2017 04:00

04 okt 2017 04:00

Det är gött med medvind

JOHANNA BEIJBOM

Samma rutiner varje gång innan flyget går, vi åker i riktigt god tid hemifrån för att absolut inte riskera att det blir mer puls än vanligt. Förra året så blev vi stående mitt utanför Vårgårda i nästan 45 min innan de kunde dirigera om trafiken efter att en lastbil vält.

Den andra vägen som vi fick ta då blev en så kallad senväg. Så allt fick gå i rapidfart inne på flygplatsen, vi småsprang genom både väskinlämningen, säkerhetskontrollen men hann som tur var att köpa en dricka mitt i farten innan det bara var att gå på planet.

Att sätta sig med en hög puls på grund av stress när man är otroligt flygrädd var inte en smart kombo. Så denna gång åkte vi i riktigt god tid för att kunna hinna med både att det ena och det andra som skulle kunna inträffa på vägen dit.

Som jag berättade i min förra krönika så har jag lärt känna en flygvärdinna vid namn Linda ifrån TUI, hon visade verkligen en otroligt fin omhändertagande sida då jag, mamma och min svägerska Ida flög till Kreta förra året. Jag meddelade att jag inte direkt diggade det här med flygning speciellt mycket så mig skulle hon ta väl hand om sa hon. Men hon fick fullt upp på den flygningen kan jag säga, då Ida på grund av för lite sömn och mat faktiskt svimmade efter bara några minuter uppe i luften.

Hennes engagemang i Ida fick oss alla att hylla både henne och TUI. Vi fick efter det här kontakt på sociala medier och därigenom fick hon även veta att jag skulle ut och flyga nu igen men denna gång till Palma på Mallorca. Fick snabbt ett svar om att det var exakt den flygningen som hon skulle jobba på. Tack Gode Gud för det tänkte jag, då är vi i säkra händer.

Detta hade jag i bakhuvudet hela vägen till flygplatsen som en liten pushning till mig själv att det förmodligen kommer att gå bra. Vi lämnade in väskorna och hade gott om tid för att både äta lite mat och gå och dofta på hundratals parfymer tills att man blev alldeles bortdomnad i näsan. När det var dags att bege sig mot gaten så hamnade vi bakom hela flygplanscrewet med alla flygvärdinnor, och där var hon, underbara Linda.

Vi fick ögonkontakt och hon sken upp som en sol. Åh, Johanna, äntligen sa hon och kom fram och kramade om mig. Sen presenterade hon mig för alla sina kollegor som skulle vara med på flyget, här är Johanna som jag berättat om. Ja, det är jag som är den där flygrädda tjejen svarade jag och skrattade. Alla började genast överösa mig med lugnande ord om att detta är det absolut säkraste färdmedlet och att alla har både familj och barn hemma som de vill komma hem till vilket betyder att de aldrig skulle utsätta sig själva för detta om det var ett farligt jobb. Och statistiskt sätt så måste man flyga minst 100 000 gånger för att vara med om en flygplansolycka.

Allt kändes genast mycket lugnare, handsvetten och hjärtklappningen var faktiskt inte alls lika jobbiga som de brukar vara tills jag började tänka på den där statistiken. De som varit med om en olycka har omöjligtvis flugit över hundra tusen gånger, det skulle man aldrig hinna med under en livstid och så var tankarna igång igen.

Dumma, dumma hjärna sluta. Flygresan gick bra, men några gånger greppade jag krampaktigt tag i armstöden och blundade då turbulensen gjorde sig till känna. Tur att solen och lugnet när man kommer fram är en så pass värdefull belöning så att jag tycker att det är värt att utsätta mig för dessa känslor.

Vi tog oss dit, och nu ska vi bara ta oss hem. Håll tummarna så hörs vi förhoppningsvis nästa vecka. Hasta la vista.

 

Hiss: Att vi hade medvind och flög på endast 2,45 h

Diss: Fartdårarna i trafiken, livsfarligt

 

Den andra vägen som vi fick ta då blev en så kallad senväg. Så allt fick gå i rapidfart inne på flygplatsen, vi småsprang genom både väskinlämningen, säkerhetskontrollen men hann som tur var att köpa en dricka mitt i farten innan det bara var att gå på planet.

Att sätta sig med en hög puls på grund av stress när man är otroligt flygrädd var inte en smart kombo. Så denna gång åkte vi i riktigt god tid för att kunna hinna med både att det ena och det andra som skulle kunna inträffa på vägen dit.

Som jag berättade i min förra krönika så har jag lärt känna en flygvärdinna vid namn Linda ifrån TUI, hon visade verkligen en otroligt fin omhändertagande sida då jag, mamma och min svägerska Ida flög till Kreta förra året. Jag meddelade att jag inte direkt diggade det här med flygning speciellt mycket så mig skulle hon ta väl hand om sa hon. Men hon fick fullt upp på den flygningen kan jag säga, då Ida på grund av för lite sömn och mat faktiskt svimmade efter bara några minuter uppe i luften.

Hennes engagemang i Ida fick oss alla att hylla både henne och TUI. Vi fick efter det här kontakt på sociala medier och därigenom fick hon även veta att jag skulle ut och flyga nu igen men denna gång till Palma på Mallorca. Fick snabbt ett svar om att det var exakt den flygningen som hon skulle jobba på. Tack Gode Gud för det tänkte jag, då är vi i säkra händer.

Detta hade jag i bakhuvudet hela vägen till flygplatsen som en liten pushning till mig själv att det förmodligen kommer att gå bra. Vi lämnade in väskorna och hade gott om tid för att både äta lite mat och gå och dofta på hundratals parfymer tills att man blev alldeles bortdomnad i näsan. När det var dags att bege sig mot gaten så hamnade vi bakom hela flygplanscrewet med alla flygvärdinnor, och där var hon, underbara Linda.

Vi fick ögonkontakt och hon sken upp som en sol. Åh, Johanna, äntligen sa hon och kom fram och kramade om mig. Sen presenterade hon mig för alla sina kollegor som skulle vara med på flyget, här är Johanna som jag berättat om. Ja, det är jag som är den där flygrädda tjejen svarade jag och skrattade. Alla började genast överösa mig med lugnande ord om att detta är det absolut säkraste färdmedlet och att alla har både familj och barn hemma som de vill komma hem till vilket betyder att de aldrig skulle utsätta sig själva för detta om det var ett farligt jobb. Och statistiskt sätt så måste man flyga minst 100 000 gånger för att vara med om en flygplansolycka.

Allt kändes genast mycket lugnare, handsvetten och hjärtklappningen var faktiskt inte alls lika jobbiga som de brukar vara tills jag började tänka på den där statistiken. De som varit med om en olycka har omöjligtvis flugit över hundra tusen gånger, det skulle man aldrig hinna med under en livstid och så var tankarna igång igen.

Dumma, dumma hjärna sluta. Flygresan gick bra, men några gånger greppade jag krampaktigt tag i armstöden och blundade då turbulensen gjorde sig till känna. Tur att solen och lugnet när man kommer fram är en så pass värdefull belöning så att jag tycker att det är värt att utsätta mig för dessa känslor.

Vi tog oss dit, och nu ska vi bara ta oss hem. Håll tummarna så hörs vi förhoppningsvis nästa vecka. Hasta la vista.

 

Hiss: Att vi hade medvind och flög på endast 2,45 h

Diss: Fartdårarna i trafiken, livsfarligt

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.