05 okt 2017 04:00

05 okt 2017 04:00

I en annan verklighet bland statyer

KRÖNIKA: LINUS HELLMAN

Framför mitt hotell i centrala Skopje står en mäktig man staty. Den höga och tunga bronsskulpturen är omöjlig att missa där den uppträder mitt på torget. Den föreställer Alexander den store som en gång i tiden var kung för det antika kungariket Makedonien. Idag har staten på Balkan ett av världens längsta namn på grund av en namnkonflikt med Grekland. Men det är inte prakt och storhet som genomsyrar Makedonien, de facto ett av Europas fattigaste länder, utan det är något annat som gör störst intryck på mig efter några dagars vistelse i huvudstaden.

Häromdagen bevistade jag Makedonien. Sisådär en gång om året när det är schlagertider brukar vi erinras om dess existens när det kommer till poäng från de olika länderna i Eurovision men landet är ju så mycket mer än så.

The former Yugoslav Republic of Macedonia. Så lyder namnet på Makedonien, alltför att landet inte ska förväxlas med den grekiska regionen med samma namn. Namnkonflikten med Grekland har inneburit problem för landets utveckling de senaste åren och varit stötestenar i Makedoniens ambitioner att långsiktigt bli medlem i såväl EU som Nato.

Det lilla landet på Balkan med sina drygt två miljoner invånare är i alla fall sedan 2005 ett kandidatland till EU och sedan slutet av 2000-talet har landet även varit föremål för ett Nato-medlemskap men det har ytterst strandat på namnstriden.

Makedonien blev självständigt 1991 och är ett land som tenderar att bli bortglömt i Europa även om landet har en betydande handel med EU. Det är ett av Europas fattigaste länder. Finanskrisen 2008 och den efterföljande eurokrisen slog hårt mot landet som 2013 befann sig på en lägre ekonomisk nivå än före sammanbrottet för Jugoslavien 1991. Uppemot 25 procent av befolkningen är arbetslösa enligt den officiella statistiken. Vidare är det brist på utländskt kapital och landet har en hög skuldsättning.

De senaste åren har lindrigt uttryckt inte heller varit någon demokratisk höjdpunkt. Det politiska livet har präglats av instabilitet som har gränsat till polsk riksdag där EU har tvingats agera medlare. I våras stormades parlamentet sedan en alban, den folkgrupp som utgör omkring en tredje del av landets invånare, valts till talman.

Det ledde till tumult och den blivande premiärministern blev skadad och blod flöt vid parlamentet. Det beskrevs som den värsta politiska krisen sedan 2001 då landet stod på randen till inbördeskrig. Efter flera år utan ett fungerande styre bildades till slut en regering efter nyvalet i december förra året. Allt sedan den nationalistiskt sinnade presidenten misslyckats med sina försök att blockera en ny regerings tillkomst.

Det blåser inte bara förändringens vindar i den makedonska politiken utan även huvudstaden Skopje håller på att förändras. Från mitt hotellrum i Skopje syns flera lyftkranar och byggnadsställningar som indikerar att en ny stad håller på att växa fram och formas.

Det kryllar av allsköns statyer över tidigare historiska krigare i Skopje när landet gör allt för att lyfta fram områdets storslagna historia. Det är skapelser som har kostat stora summor och är inte okontroversiellt i landet.

Framför mitt hotell står Alexander den store ridande på en häst staty tillsammans med en fontän med blinkande ljus i olika kulörer. Statyn får den stora vita triumfbågen alldeles i närheten att hamna i skymundan.

När jag vandrar bort från torget över Stenbron reser sig ännu en hiskelig staty på andra sidan floden Vardar som rinner igenom staden. Här står Alexander den stores far Filip II och stirrar bort mot sin son på andra sidan.

Det är ändå inte alla dessa statyer som har gjort störst intryck på mig under dagarna i Skopje. De kan man för all del imponeras av men det går heller inte att blunda för misären och problemen för många människor. Ingen fungerande människa mår bra av att se folk och i synnerhet barn lida.

För mig blev det uppenbart på många sätt men ett specifikt restaurangbesök lämnar mig inte oberörd när desperationen trängde sig på mer än vanligt.

De smutsiga barnhänderna som stacks ner i det tomma glaset för att fiska upp apelsinklyftorna ifrån min drink förblir ett starkt minne och en erinran om att fattigdomen fortsatt är ett gissel för mänskligheten även på vår kontinent.

Häromdagen bevistade jag Makedonien. Sisådär en gång om året när det är schlagertider brukar vi erinras om dess existens när det kommer till poäng från de olika länderna i Eurovision men landet är ju så mycket mer än så.

The former Yugoslav Republic of Macedonia. Så lyder namnet på Makedonien, alltför att landet inte ska förväxlas med den grekiska regionen med samma namn. Namnkonflikten med Grekland har inneburit problem för landets utveckling de senaste åren och varit stötestenar i Makedoniens ambitioner att långsiktigt bli medlem i såväl EU som Nato.

Det lilla landet på Balkan med sina drygt två miljoner invånare är i alla fall sedan 2005 ett kandidatland till EU och sedan slutet av 2000-talet har landet även varit föremål för ett Nato-medlemskap men det har ytterst strandat på namnstriden.

Makedonien blev självständigt 1991 och är ett land som tenderar att bli bortglömt i Europa även om landet har en betydande handel med EU. Det är ett av Europas fattigaste länder. Finanskrisen 2008 och den efterföljande eurokrisen slog hårt mot landet som 2013 befann sig på en lägre ekonomisk nivå än före sammanbrottet för Jugoslavien 1991. Uppemot 25 procent av befolkningen är arbetslösa enligt den officiella statistiken. Vidare är det brist på utländskt kapital och landet har en hög skuldsättning.

De senaste åren har lindrigt uttryckt inte heller varit någon demokratisk höjdpunkt. Det politiska livet har präglats av instabilitet som har gränsat till polsk riksdag där EU har tvingats agera medlare. I våras stormades parlamentet sedan en alban, den folkgrupp som utgör omkring en tredje del av landets invånare, valts till talman.

Det ledde till tumult och den blivande premiärministern blev skadad och blod flöt vid parlamentet. Det beskrevs som den värsta politiska krisen sedan 2001 då landet stod på randen till inbördeskrig. Efter flera år utan ett fungerande styre bildades till slut en regering efter nyvalet i december förra året. Allt sedan den nationalistiskt sinnade presidenten misslyckats med sina försök att blockera en ny regerings tillkomst.

Det blåser inte bara förändringens vindar i den makedonska politiken utan även huvudstaden Skopje håller på att förändras. Från mitt hotellrum i Skopje syns flera lyftkranar och byggnadsställningar som indikerar att en ny stad håller på att växa fram och formas.

Det kryllar av allsköns statyer över tidigare historiska krigare i Skopje när landet gör allt för att lyfta fram områdets storslagna historia. Det är skapelser som har kostat stora summor och är inte okontroversiellt i landet.

Framför mitt hotell står Alexander den store ridande på en häst staty tillsammans med en fontän med blinkande ljus i olika kulörer. Statyn får den stora vita triumfbågen alldeles i närheten att hamna i skymundan.

När jag vandrar bort från torget över Stenbron reser sig ännu en hiskelig staty på andra sidan floden Vardar som rinner igenom staden. Här står Alexander den stores far Filip II och stirrar bort mot sin son på andra sidan.

Det är ändå inte alla dessa statyer som har gjort störst intryck på mig under dagarna i Skopje. De kan man för all del imponeras av men det går heller inte att blunda för misären och problemen för många människor. Ingen fungerande människa mår bra av att se folk och i synnerhet barn lida.

För mig blev det uppenbart på många sätt men ett specifikt restaurangbesök lämnar mig inte oberörd när desperationen trängde sig på mer än vanligt.

De smutsiga barnhänderna som stacks ner i det tomma glaset för att fiska upp apelsinklyftorna ifrån min drink förblir ett starkt minne och en erinran om att fattigdomen fortsatt är ett gissel för mänskligheten även på vår kontinent.

  • LINUS HELLMAN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.