21 okt 2015 06:00

21 okt 2015 06:00

Att vilja välja inte fel mot andra

Det är populärt att skälla på möjligheten för elever och föräldrar att själva välja skola.

Såväl utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) som Skolverkets generaldirektör Anna Ekström har nyligen gått till hårt angrepp mot skolvalet. De menar att det ökar segregationen och att resultaten skulle bli bättre om det lottas vilka skolor barn ska gå i. Det må vara populärt att kritisera skolvalet på dessa grunder, men det är också felaktigt.

I rapporten ”Ett politiskt villospår”(Timbro) går skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren, verksam vid London School of Economics och Institutet för näringslivsforskning, igenom forskningen kring så kallade kamrateffekter. Slutsatsen är entydig: Forskningen ger inte stöd för Fridolins och Ekströms åsikt.

Tanken är att högpresterande elever inspirerar sina klasskamrater att själva prestera bättre. Då blir det viktigt med blandade klasser. Skulle den högpresterande eleven byta skola skulle nämligen resten av eleverna börja prestera sämre. Heller Sahlgrens gedigna genomgång av över 40 studier visar dock att det inte är något mer än en fix idé.

Den svenska forskningen är knapphändig och spretig och delvis behäftad med metod- och urvalsproblem. Den enda studie som analyserar internationella provresultat finner heller inte några kamrateffekter alls.

Internationell forskning visar dock på små effekter, om än ofta i andra riktningen. Rigorösa studier visar tvärtom att viss nivåïndelning är rätt väg att gå. Exempelvis finner en amerikansk studie från 2006 av Caroline M. Hoxby och Gretchen Weingarth att ”lika barn lära bäst”.

Enligt studien tjänar alla elever på bättre presterande kamrater, men allra mest tjänar de på att ha klasskamrater som är bara något bättre än de själva. Det gäller såväl hög- som lågpresterande elever. Men det är små skillnader det rör sig om. Inte heller dessa insikter är alltså anledning att rusa till den sociala ingenjörskonstens ritbord.

En viktig poäng i rapporten är just att försök att tvinga fram en viss elevsammansättning är mycket riskabelt. Det påverkar så många faktorer att det riskerar att ge upphov till förändringar som varken avsågs eller förutsågs. I ett experiment gjordes just detta. Elever arrangerades i klasser i enlighet med vad tidigare studier visat borde hjälpa de lägst presterande eleverna. Resultatet blev dock att dessa presterade ännu sämre.

Frågan är varför åsikten att kamrateffekter är så viktiga, eller för den delen alls existerande, är så vanlig i Sverige. Det är inte bara Fridolin och Ekström som har gjort sig skyldiga till det snedsteget. Exempelvis hänvisade Socialdemokraterna till ”betydande kamrateffekter”i budgetmotionen för 2014.

Vad forskningen faktiskt visar är dock att skolvalet och den ökade konkurrensen har drivit upp kvaliteten i skolan totalt sett, samtidigt som likvärdigheten består. Förhoppningsvis tar regeringen fasta på det och slutar att reflexmässigt behandla sina egna tankar om kamrateffekter som vore det sanningar. Det skulle inte minst eleverna tjäna på.

Daniel Persson/SNB

Såväl utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) som Skolverkets generaldirektör Anna Ekström har nyligen gått till hårt angrepp mot skolvalet. De menar att det ökar segregationen och att resultaten skulle bli bättre om det lottas vilka skolor barn ska gå i. Det må vara populärt att kritisera skolvalet på dessa grunder, men det är också felaktigt.

I rapporten ”Ett politiskt villospår”(Timbro) går skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren, verksam vid London School of Economics och Institutet för näringslivsforskning, igenom forskningen kring så kallade kamrateffekter. Slutsatsen är entydig: Forskningen ger inte stöd för Fridolins och Ekströms åsikt.

Tanken är att högpresterande elever inspirerar sina klasskamrater att själva prestera bättre. Då blir det viktigt med blandade klasser. Skulle den högpresterande eleven byta skola skulle nämligen resten av eleverna börja prestera sämre. Heller Sahlgrens gedigna genomgång av över 40 studier visar dock att det inte är något mer än en fix idé.

Den svenska forskningen är knapphändig och spretig och delvis behäftad med metod- och urvalsproblem. Den enda studie som analyserar internationella provresultat finner heller inte några kamrateffekter alls.

Internationell forskning visar dock på små effekter, om än ofta i andra riktningen. Rigorösa studier visar tvärtom att viss nivåïndelning är rätt väg att gå. Exempelvis finner en amerikansk studie från 2006 av Caroline M. Hoxby och Gretchen Weingarth att ”lika barn lära bäst”.

Enligt studien tjänar alla elever på bättre presterande kamrater, men allra mest tjänar de på att ha klasskamrater som är bara något bättre än de själva. Det gäller såväl hög- som lågpresterande elever. Men det är små skillnader det rör sig om. Inte heller dessa insikter är alltså anledning att rusa till den sociala ingenjörskonstens ritbord.

En viktig poäng i rapporten är just att försök att tvinga fram en viss elevsammansättning är mycket riskabelt. Det påverkar så många faktorer att det riskerar att ge upphov till förändringar som varken avsågs eller förutsågs. I ett experiment gjordes just detta. Elever arrangerades i klasser i enlighet med vad tidigare studier visat borde hjälpa de lägst presterande eleverna. Resultatet blev dock att dessa presterade ännu sämre.

Frågan är varför åsikten att kamrateffekter är så viktiga, eller för den delen alls existerande, är så vanlig i Sverige. Det är inte bara Fridolin och Ekström som har gjort sig skyldiga till det snedsteget. Exempelvis hänvisade Socialdemokraterna till ”betydande kamrateffekter”i budgetmotionen för 2014.

Vad forskningen faktiskt visar är dock att skolvalet och den ökade konkurrensen har drivit upp kvaliteten i skolan totalt sett, samtidigt som likvärdigheten består. Förhoppningsvis tar regeringen fasta på det och slutar att reflexmässigt behandla sina egna tankar om kamrateffekter som vore det sanningar. Det skulle inte minst eleverna tjäna på.

Daniel Persson/SNB