30 okt 2015 06:00

30 okt 2015 06:00

Det hjälper inte att skylla ifrån sig

Migration. Statsminister Stefan Löfven (S) befann sig i tisdags på en utfrågning om den svenska flyktingpolitiken som hölls under Nordiska rådets session i Reykjavik.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

”Löfven skyller på företagen”, rapporterade Dagens industri (28/10) och beskrev vidare att Löfven anklagade svenska företag för diskriminering. Han var förvisso även självkritisk och förklarade att varken tidigare S-regeringar eller borgerliga regeringar har klarat av integrationen särskilt väl, men statsministerns påstående är ändå anmärkningsvärt.

”Det vilar ett stort ansvar på arbetsgivare”, sade Löfven, som genomgående i hanteringen av migrations- och integrationspolitiken har radat upp olika aktörer som han hållit ansvariga för situationen. Är det inte EU som behöver ta ett större ansvar, så är det kommunerna. Är det inte civilsamhället, så är det näringslivet. Det ter sig som om Löfven har uppfattat sin roll som att samordna ansvarsfördelningen och diktera vad olika samhällsaktörer ska göra, snarare än att rannsaka vad regeringen gör.

Det vore fel att påstå att svenska företag är ofelbara när det kommer till diskriminering, men lika fel är det att påstå att diskriminering är förklaringen till att sysselsättningen är lägre bland utrikes än inrikes födda. Det är knappast någon hemlighet att svensk arbetsmarknad är präglad av stelbenthet, höga ingångslöner och kostsamma arbetsgivaravgifter. Detta ställer stora krav på utbildningsnivå, språkkunskaper och helst tidigare erfarenhet för att arbetsgivare ska ha möjlighet att anställa.

Både OECD och IMF har påtalat att Sverige har höga kostnader för att anställa och att detta riskerar att hämma svensk konkurrenskraft. En majoritet av svenska företag, 74 procent, är dessutom enmansföretag och att som egenföretagare få arbetsgivaransvar för en till person är ofta ett stort steg att ta. Hur vore det om Löfven istället för att rikta anklagelser siktade in sig på att se över vilka förutsättningar som behöver förbättras på arbetsmarknaden för att fler ska kunna få ett arbete?

Jobb är, som upprepats många gånger, en av de viktigaste nycklarna till integration. Migrations- och integrationspolitiken behöver också innefatta att människor får bli en del av samhället genom egen försörjning och inte fastnar i bidragsberoende. Då krävs det att regeringen tar sitt ansvar för att arbetstillfällen ska kunna växa till. En god början för regeringen är att ompröva sin syn på företagens – och civilsamhällets – roll.

Under sitt besök i Reykjavik sade Löfven även att han tycker att det tagit för lång tid, men att han nu ser en stor vilja hos företagen att ”ställa upp”, bland annat med praktikplatser, som om det handlar om att rätta in sig i politikens led. Regeringen är snarast den som bör ”ställa upp” och lyssna till vilka politiska hinder som ligger i vägen för entreprenörer, innovatörer och volontärer som bär upp samhället och vill att det ska växa.

Amelie Langby/SNB

 

”Löfven skyller på företagen”, rapporterade Dagens industri (28/10) och beskrev vidare att Löfven anklagade svenska företag för diskriminering. Han var förvisso även självkritisk och förklarade att varken tidigare S-regeringar eller borgerliga regeringar har klarat av integrationen särskilt väl, men statsministerns påstående är ändå anmärkningsvärt.

”Det vilar ett stort ansvar på arbetsgivare”, sade Löfven, som genomgående i hanteringen av migrations- och integrationspolitiken har radat upp olika aktörer som han hållit ansvariga för situationen. Är det inte EU som behöver ta ett större ansvar, så är det kommunerna. Är det inte civilsamhället, så är det näringslivet. Det ter sig som om Löfven har uppfattat sin roll som att samordna ansvarsfördelningen och diktera vad olika samhällsaktörer ska göra, snarare än att rannsaka vad regeringen gör.

Det vore fel att påstå att svenska företag är ofelbara när det kommer till diskriminering, men lika fel är det att påstå att diskriminering är förklaringen till att sysselsättningen är lägre bland utrikes än inrikes födda. Det är knappast någon hemlighet att svensk arbetsmarknad är präglad av stelbenthet, höga ingångslöner och kostsamma arbetsgivaravgifter. Detta ställer stora krav på utbildningsnivå, språkkunskaper och helst tidigare erfarenhet för att arbetsgivare ska ha möjlighet att anställa.

Både OECD och IMF har påtalat att Sverige har höga kostnader för att anställa och att detta riskerar att hämma svensk konkurrenskraft. En majoritet av svenska företag, 74 procent, är dessutom enmansföretag och att som egenföretagare få arbetsgivaransvar för en till person är ofta ett stort steg att ta. Hur vore det om Löfven istället för att rikta anklagelser siktade in sig på att se över vilka förutsättningar som behöver förbättras på arbetsmarknaden för att fler ska kunna få ett arbete?

Jobb är, som upprepats många gånger, en av de viktigaste nycklarna till integration. Migrations- och integrationspolitiken behöver också innefatta att människor får bli en del av samhället genom egen försörjning och inte fastnar i bidragsberoende. Då krävs det att regeringen tar sitt ansvar för att arbetstillfällen ska kunna växa till. En god början för regeringen är att ompröva sin syn på företagens – och civilsamhällets – roll.

Under sitt besök i Reykjavik sade Löfven även att han tycker att det tagit för lång tid, men att han nu ser en stor vilja hos företagen att ”ställa upp”, bland annat med praktikplatser, som om det handlar om att rätta in sig i politikens led. Regeringen är snarast den som bör ”ställa upp” och lyssna till vilka politiska hinder som ligger i vägen för entreprenörer, innovatörer och volontärer som bär upp samhället och vill att det ska växa.

Amelie Langby/SNB