26 nov 2015 06:00

26 nov 2015 06:00

När får vi en rakryggad regering?

Flyktingmottagning. Det var en sammanbiten statsminister och en betryckt vice statsminister som kom med nya besked i migrationspolitiken i tisdags eftermiddag. På regeringens hemsida beskrivs detta som ”åtgärder för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I Sveriges radio på onsdagsmorgonen ville språkröret och utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) dock inte stå upp för regeringens politik. ”Det går inte att försvara”, sade Fridolin bland annat om sitt förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för barn. Det är ytterst anmärkningsvärt att Sverige har en regering som fattar beslut som ministrarna så tydligt själva undergräver.

När regeringen tidigare meddelade att den inför gränskontroller förklarades det med att myndigheterna begärt detta. Denna gång motiveras besluten om att anpassa Sveriges mottagande till miniminivån i EU med att det blivit en ofrånkomlig åtgärd på grund av övriga medlemsländers brist på ansvar.

Andra EU-länder behöver ta ett större ansvar, men Sverige behöver också en regering som slutar stirra ner i marken och yrvaket titta upp när situationen blivit så ansträngd att det inte längre går att blunda. En märklig företeelse i svensk politisk kultur är dock att ansvarsfulla beslut ter sig omöjliga att fatta ända tills de blir oundvikliga – och problemet då är att förslagen inte längre kännetecknas av ansvar utan knappt blir mer än nödlösningar.

I den situationen har regeringen försatt sig och Sverige. Inte minst vice statsminister Åsa Romson (MP) framstod häromdagen som om hon kommit till genuin insikt först nu om att de svenska systemen inte är riggade för att dimensioneras upp i den takt migrationsströmmarna fordrar. Omvärldsläget kan svenska politiker svårligen styra, men den egna hanteringen råder ingen annan över.

Att den budget regeringen föreslagit för nästa år inte skulle vara tillräcklig för att finansiera mottagandet visste dock finansminister Magdalena Andersson (S) redan när hon presenterade den tidigare i höstas. Ändå är det den budget som riksdagen på onsdagen debatterade och antog utgiftsramarna för.

I och med att regeringen har lagt en extra ändringsbudget för årets räkenskaper får kommunerna och myndigheterna anslag för att klara mottagande och ordinarie verksamhet i närtid. Detta finansieras med lånade pengar. Faktum kvarstår dock att Sverige behöver långsiktiga reformer.

När mottagningssystemen ställs på sin spets blottas också den stelbenthet som råder i synnerhet på bostads- och arbetsmarknaden. Den rödgröna budgeten innehåller subventioner på hyresrätter och skattehöjningar på arbete.

Reformer som exempelvis friare hyressättning, slopad reavinstskatt och sänkta skatter på arbete och företagande uppfattas dessvärre ännu som omöjliga – trots att det ansvarsfulla vore att ta sig an detta innan bostads- och arbetsmarknadspolitiken blivit fullkomligt ohållbar.

Då krävs det ett ledarskap som sträcker på sig, står för sin politik och lyfter blicken framåt.

Amelie Langby/SNB

I Sveriges radio på onsdagsmorgonen ville språkröret och utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) dock inte stå upp för regeringens politik. ”Det går inte att försvara”, sade Fridolin bland annat om sitt förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för barn. Det är ytterst anmärkningsvärt att Sverige har en regering som fattar beslut som ministrarna så tydligt själva undergräver.

När regeringen tidigare meddelade att den inför gränskontroller förklarades det med att myndigheterna begärt detta. Denna gång motiveras besluten om att anpassa Sveriges mottagande till miniminivån i EU med att det blivit en ofrånkomlig åtgärd på grund av övriga medlemsländers brist på ansvar.

Andra EU-länder behöver ta ett större ansvar, men Sverige behöver också en regering som slutar stirra ner i marken och yrvaket titta upp när situationen blivit så ansträngd att det inte längre går att blunda. En märklig företeelse i svensk politisk kultur är dock att ansvarsfulla beslut ter sig omöjliga att fatta ända tills de blir oundvikliga – och problemet då är att förslagen inte längre kännetecknas av ansvar utan knappt blir mer än nödlösningar.

I den situationen har regeringen försatt sig och Sverige. Inte minst vice statsminister Åsa Romson (MP) framstod häromdagen som om hon kommit till genuin insikt först nu om att de svenska systemen inte är riggade för att dimensioneras upp i den takt migrationsströmmarna fordrar. Omvärldsläget kan svenska politiker svårligen styra, men den egna hanteringen råder ingen annan över.

Att den budget regeringen föreslagit för nästa år inte skulle vara tillräcklig för att finansiera mottagandet visste dock finansminister Magdalena Andersson (S) redan när hon presenterade den tidigare i höstas. Ändå är det den budget som riksdagen på onsdagen debatterade och antog utgiftsramarna för.

I och med att regeringen har lagt en extra ändringsbudget för årets räkenskaper får kommunerna och myndigheterna anslag för att klara mottagande och ordinarie verksamhet i närtid. Detta finansieras med lånade pengar. Faktum kvarstår dock att Sverige behöver långsiktiga reformer.

När mottagningssystemen ställs på sin spets blottas också den stelbenthet som råder i synnerhet på bostads- och arbetsmarknaden. Den rödgröna budgeten innehåller subventioner på hyresrätter och skattehöjningar på arbete.

Reformer som exempelvis friare hyressättning, slopad reavinstskatt och sänkta skatter på arbete och företagande uppfattas dessvärre ännu som omöjliga – trots att det ansvarsfulla vore att ta sig an detta innan bostads- och arbetsmarknadspolitiken blivit fullkomligt ohållbar.

Då krävs det ett ledarskap som sträcker på sig, står för sin politik och lyfter blicken framåt.

Amelie Langby/SNB