05 jan 2016 06:00

05 jan 2016 06:00

Väntade danska gränskontroller

Knappt hann de svenska id-kontrollerna över Öresundsbron träda i kraft innan beskedet kom att Danmark inför gränskontroller mot Tyskland med omedelbar verkan.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det finns mycket att säga om Danmarks hantering av migrationsfrågorna men detta är en nödvändig utveckling. Det är även ett tecken på att den svenska politiken fungerar.

Kritiken mot de svenska gränskontrollerna har inte varit nådig från Danmark. Det finns dock ingen anledning att vara skadeglad över det danska beslutet. På kort sikt är det skadliga åtgärder med negativa effekter på ekonomi och sysselsättning.

En av poängerna med det svenska beslutet att upprätta gränskontroller var dock att trycka tillbaka gränsen. Den fria, inre rörligheten är EU:s kanske mest betydelsefulla funktion. Men den kräver en gemensam yttre gräns för att säkerheten ska kunna upprätthållas och för att förtroendet mellan medlemsländerna ska bestå. Den yttre gränsen har dock kollapsat.

Principen om första asylland har bytts ut mot sista asylland. Istället för en yttre gräns har många länder valt att bli öppna transitländer. Väl medvetna om att de flesta helst vill vidare har gränser öppnats givet den tysta överenskommelsen att migranterna fortsätter vidare till andra länder. Danmark är ett av dessa länder, vilket har förtagit stora delar av den offentliga indignationen från vårt grannland över det svenska beslutet att införa gränskontroller.

Att Danmark följer efter är både väntat och önskvärt. Kritiken kommer nu istället från den tyska regeringen. ”Schengen är väldigt viktigt, men är nu i fara”, säger UD-talespersonen Martin Schäfer till nyhetsbyrån AFP. Det är riktigt. Men de svenska och danska åtgärderna syftar till att få till stånd en dominoeffekt som tvingar tillbaka gränserna tills EU:s yttre gränser har återupprättats. Då kan den fria, inre rörligheten återinföras utan att missbrukas och utan att medföra stora säkerhetsrisker. I takt med att gränserna flyttas fram kan kontrollerna avskaffas längre bort, till exempel mellan Danmark och Sverige.

Att inte värna den yttre gränsen har dessutom blivit kostsamt på flera sätt. Istället för att göra det själva betalar vi Turkiet för att göra ett halvdant jobb åt oss. Tre miljarder euro har EU lovat Turkiet för att stoppa migrantströmmarna, eftersom unionen inte klarar av att hantera sin yttre gräns. Det är knappast en hållbar lösning.

Under tiden bör EU:s ledare inleda diskussioner om hur asylrätten kan reformeras. Det nuvarande systemet skapades för situationen efter Andra världskriget. Det är inte anpassat för dagens verklighet. Dagens asylsystem tvingar fram obalanser i mottagandet. Att ta sig hit illegalt är ingen enkel affär. Att det är farligt är en underdrift. Detta leder till att det är fler män och pojkar än kvinnor och flickor som kommer hit. Att upprätta ett asylsystem som bättre tar tillvara såväl mottagarländernas som de asylsökandes intressen bör prioriteras. Se där, en nog så värdig uppgift för den svenska regeringen som i övrigt verkar sakna verklighetsgrundade utrikesambitioner.

Daniel Persson/SNB

Det finns mycket att säga om Danmarks hantering av migrationsfrågorna men detta är en nödvändig utveckling. Det är även ett tecken på att den svenska politiken fungerar.

Kritiken mot de svenska gränskontrollerna har inte varit nådig från Danmark. Det finns dock ingen anledning att vara skadeglad över det danska beslutet. På kort sikt är det skadliga åtgärder med negativa effekter på ekonomi och sysselsättning.

En av poängerna med det svenska beslutet att upprätta gränskontroller var dock att trycka tillbaka gränsen. Den fria, inre rörligheten är EU:s kanske mest betydelsefulla funktion. Men den kräver en gemensam yttre gräns för att säkerheten ska kunna upprätthållas och för att förtroendet mellan medlemsländerna ska bestå. Den yttre gränsen har dock kollapsat.

Principen om första asylland har bytts ut mot sista asylland. Istället för en yttre gräns har många länder valt att bli öppna transitländer. Väl medvetna om att de flesta helst vill vidare har gränser öppnats givet den tysta överenskommelsen att migranterna fortsätter vidare till andra länder. Danmark är ett av dessa länder, vilket har förtagit stora delar av den offentliga indignationen från vårt grannland över det svenska beslutet att införa gränskontroller.

Att Danmark följer efter är både väntat och önskvärt. Kritiken kommer nu istället från den tyska regeringen. ”Schengen är väldigt viktigt, men är nu i fara”, säger UD-talespersonen Martin Schäfer till nyhetsbyrån AFP. Det är riktigt. Men de svenska och danska åtgärderna syftar till att få till stånd en dominoeffekt som tvingar tillbaka gränserna tills EU:s yttre gränser har återupprättats. Då kan den fria, inre rörligheten återinföras utan att missbrukas och utan att medföra stora säkerhetsrisker. I takt med att gränserna flyttas fram kan kontrollerna avskaffas längre bort, till exempel mellan Danmark och Sverige.

Att inte värna den yttre gränsen har dessutom blivit kostsamt på flera sätt. Istället för att göra det själva betalar vi Turkiet för att göra ett halvdant jobb åt oss. Tre miljarder euro har EU lovat Turkiet för att stoppa migrantströmmarna, eftersom unionen inte klarar av att hantera sin yttre gräns. Det är knappast en hållbar lösning.

Under tiden bör EU:s ledare inleda diskussioner om hur asylrätten kan reformeras. Det nuvarande systemet skapades för situationen efter Andra världskriget. Det är inte anpassat för dagens verklighet. Dagens asylsystem tvingar fram obalanser i mottagandet. Att ta sig hit illegalt är ingen enkel affär. Att det är farligt är en underdrift. Detta leder till att det är fler män och pojkar än kvinnor och flickor som kommer hit. Att upprätta ett asylsystem som bättre tar tillvara såväl mottagarländernas som de asylsökandes intressen bör prioriteras. Se där, en nog så värdig uppgift för den svenska regeringen som i övrigt verkar sakna verklighetsgrundade utrikesambitioner.

Daniel Persson/SNB