02 feb 2016 06:00

02 feb 2016 06:00

Kåkstäder hjälper ingen

Tiggeri. I dagarna har utredare Martin Valfridsson lämnat sin slutredovisning om tiggeri till regeringen.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Valfridsson är tydlig i vilka insatser som måste till. Kommuner som brottas med frågor om hur de ska hantera olovliga bosättningar behöver stöd. Mer samarbete mellan kommuner, myndigheter och civilsamhälle och bättre nationell samordning måste också till.

Av utredningen framgår att Länsstyrelsen i Stockholm ska ta det nationella ansvaret för att samordna de regionala lägesbilderna, sprida information och inrätta en rådgivningsfunktion. Målet är att utsattheten och tiggeriet ska minska.

Antalet tiggare som kommer till Sverige har ökat över tid. Men den senaste perioden har det skett en liten nedgång. I november 2015 visade polisens utredning att drygt 4 700 utsatta EU-medborgare befann sig i Sverige. Det handlar om EU-medborgare som inte har tillgång till arbetsmarknaden och befinner sig i utsatthet.

Det finns främst två anledningar till att tiggare söker sig till Sverige. Det finns indikationer på att tiggarna får in mer pengar än tidigare. Den andra anledningen är att polisen inte gjort avhysningar i den utsträckning man har möjlighet till. Lagstiftningen som finns behöver användas. Valfridsson framhåller också att när barn till EU-migranter far illa ska socialtjänsten utreda situationen på samma sätt som om det gäller ett svenskt barn.

Enligt Valfridsson behövs inte något förbud av tiggeri, men han säger också att pengarna gör större skillnad i EU-migranternas hemländer. Många tiggare är romer, vilket hör ihop med att romer lever i utanförskap i exempelvis Rumänien. Den långsiktiga lösningen är att lösa situationen i hemländerna.

Av utredningen framgår att det inte krävs några stora övergripande lagförändringar. Det handlar snarare om att tillämpa de lagar och regler som redan finns.

När polisen gjorde avhysningarna av tiggare som slagit läger på en privatpersons mark i Malmö möttes de av enorm kritik. Polisens arbete är extremt omdiskuterat. Det har funnits anledningar att kritisera polisens arbete. Skånepolisens register över romer förtjänade viss kritik. Men kritikerna måste kunna skilja på när polisen gör sitt jobb genom att följa svensk lag, eller när polisen gör snedsteg.

Det som kan tyckas gynna de utsatta EU-medborgarna missgynnar dem ofta i längden. Att inte följa lagen gällande avhysningar och tvångsomhändertaganden av barn leder till att romerna hamnar i ett nytt utanförskap och att barn missköts – den här gången i Sverige.

Den enkla åtgärden att lägga pengar i en kopp är inte heller den som gör störst skillnad på lång sikt. De nya EU-migranterna har fått Sverige att uppmärksamma romernas situation i såväl Sverige som i Europa. Det är bra. Genom att sätta in rätt resurser kan romernas utanförskap minska runt om i Europa.

Genom svenskarnas välmenande agerande finns det en risk för att vi gör romerna en björntjänst. När målet är att utsattheten och tiggeriet ska minska krävs ett långsiktigt förbättringsarbete. Inte svenska kåkstäder.

Anna Sandström/SNB

Valfridsson är tydlig i vilka insatser som måste till. Kommuner som brottas med frågor om hur de ska hantera olovliga bosättningar behöver stöd. Mer samarbete mellan kommuner, myndigheter och civilsamhälle och bättre nationell samordning måste också till.

Av utredningen framgår att Länsstyrelsen i Stockholm ska ta det nationella ansvaret för att samordna de regionala lägesbilderna, sprida information och inrätta en rådgivningsfunktion. Målet är att utsattheten och tiggeriet ska minska.

Antalet tiggare som kommer till Sverige har ökat över tid. Men den senaste perioden har det skett en liten nedgång. I november 2015 visade polisens utredning att drygt 4 700 utsatta EU-medborgare befann sig i Sverige. Det handlar om EU-medborgare som inte har tillgång till arbetsmarknaden och befinner sig i utsatthet.

Det finns främst två anledningar till att tiggare söker sig till Sverige. Det finns indikationer på att tiggarna får in mer pengar än tidigare. Den andra anledningen är att polisen inte gjort avhysningar i den utsträckning man har möjlighet till. Lagstiftningen som finns behöver användas. Valfridsson framhåller också att när barn till EU-migranter far illa ska socialtjänsten utreda situationen på samma sätt som om det gäller ett svenskt barn.

Enligt Valfridsson behövs inte något förbud av tiggeri, men han säger också att pengarna gör större skillnad i EU-migranternas hemländer. Många tiggare är romer, vilket hör ihop med att romer lever i utanförskap i exempelvis Rumänien. Den långsiktiga lösningen är att lösa situationen i hemländerna.

Av utredningen framgår att det inte krävs några stora övergripande lagförändringar. Det handlar snarare om att tillämpa de lagar och regler som redan finns.

När polisen gjorde avhysningarna av tiggare som slagit läger på en privatpersons mark i Malmö möttes de av enorm kritik. Polisens arbete är extremt omdiskuterat. Det har funnits anledningar att kritisera polisens arbete. Skånepolisens register över romer förtjänade viss kritik. Men kritikerna måste kunna skilja på när polisen gör sitt jobb genom att följa svensk lag, eller när polisen gör snedsteg.

Det som kan tyckas gynna de utsatta EU-medborgarna missgynnar dem ofta i längden. Att inte följa lagen gällande avhysningar och tvångsomhändertaganden av barn leder till att romerna hamnar i ett nytt utanförskap och att barn missköts – den här gången i Sverige.

Den enkla åtgärden att lägga pengar i en kopp är inte heller den som gör störst skillnad på lång sikt. De nya EU-migranterna har fått Sverige att uppmärksamma romernas situation i såväl Sverige som i Europa. Det är bra. Genom att sätta in rätt resurser kan romernas utanförskap minska runt om i Europa.

Genom svenskarnas välmenande agerande finns det en risk för att vi gör romerna en björntjänst. När målet är att utsattheten och tiggeriet ska minska krävs ett långsiktigt förbättringsarbete. Inte svenska kåkstäder.

Anna Sandström/SNB