01 apr 2016 06:00

01 apr 2016 06:00

Inga svängdörrar på fängelserna

LEDARE

Hur stor del av ett straff ska en fängelsedömd sitta av? Den frågan ska besvaras av Agneta Bäcklund, justitieråd i Högsta domstolen, som av regeringen utsetts till utredare.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Så sent som 2012 ville dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) skärpa reglerna kring villkorlig frigivning så att återfallsförbrytare inte skulle omfattas. Logiken var enkel: Majoriteten av de grova brotten begås av en liten grupp livsstilskriminella. Ju längre tid dessa är bakom lås och bom desto bättre är det för resten av samhället. Alliansen var dock splittrad och förslaget kunde inte genomföras.

Till valet 2014 gick dock Alliansen till slut till val på att öka fängelsetiden från två tredjedelar till tre fjärdedelar för återfallsbrottslingar. Efter att Stefan Löfven (S) tillträtt som statsminister uppmanade riksdagen i mars 2015 regeringen att genomföra förslaget Alliansen gått till val på. S, MP och V valde dock att reservera sig eftersom att ”dagens regler om villkorlig frigivning är väl avvägda”.

Regeringens agerande i frågan nu beror således på det breda folkliga missnöje som demonstrerades när Hagamannen frigavs efter att ha avtjänat nio av sina 14 fängelseår, inte på en ideologisk insikt att samhället behöver skyddas från grova brottslingar.

Samtidigt bör man erinra sig frigivningssystemets faktiska förtjänster. Villkorlig frigivning leder till att fängelsekunder uppför sig under tiden som straffet avtjänas, nog så viktigt inte minst för anstaltspersonalen som har ett tillräckligt utsatt arbete som det är. Det tjänar dock även som morot även efter frigivningen som är villkorad mot just laglydighet.

Det är inte heller nog att stirra sig blind enbart på frigivningen. Det stora bekymret är att många brottslingar döms till kortare straff än vad samhället i stort anser lämpligt i förhållande till de brott som har begåtts. Därigenom förvägras även brottslingen möjligheten att sona sitt brott genom att ta sitt straff vilket allvarligt försvårar återinträdet i samhället, oaktat hur uppriktig vilja som kan ligga bakom ett sådant försök. Det är synnerligen allvarligt.

Att det praktiskt taget ska vara en rättighet för en brottsling att bli släppt efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff är naturligtvis löjeväckande och regeringen gör rätt som utreder en skärpning. Systemet har positiva effekter men särskilt grova brottslingar och livsstilskriminella återfallsbrottslingar bör i regel inte åtnjuta denna förmån då fördelarna för samhället uteblir.

Regeringen bör även fortsätta alliansregeringens ansträngningar att genomföra straffskärpningar för flertalet grova brott. Detta gäller inte minst mord där Alliansens skärpning nu bedömts vara för dåligt skriven för att kunna brukas. En pinsam historia för de borgerliga, men en möjlighet för regeringen.

Sverige behöver ett system där man får sona sitt brott ordentligt, där det går att återvända till samhället och som samtidigt i så hög utsträckning som möjligt försvårar för den som väljer fortsatt kriminalitet.

Daniel Persson/SNB

 

 

 

Så sent som 2012 ville dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) skärpa reglerna kring villkorlig frigivning så att återfallsförbrytare inte skulle omfattas. Logiken var enkel: Majoriteten av de grova brotten begås av en liten grupp livsstilskriminella. Ju längre tid dessa är bakom lås och bom desto bättre är det för resten av samhället. Alliansen var dock splittrad och förslaget kunde inte genomföras.

Till valet 2014 gick dock Alliansen till slut till val på att öka fängelsetiden från två tredjedelar till tre fjärdedelar för återfallsbrottslingar. Efter att Stefan Löfven (S) tillträtt som statsminister uppmanade riksdagen i mars 2015 regeringen att genomföra förslaget Alliansen gått till val på. S, MP och V valde dock att reservera sig eftersom att ”dagens regler om villkorlig frigivning är väl avvägda”.

Regeringens agerande i frågan nu beror således på det breda folkliga missnöje som demonstrerades när Hagamannen frigavs efter att ha avtjänat nio av sina 14 fängelseår, inte på en ideologisk insikt att samhället behöver skyddas från grova brottslingar.

Samtidigt bör man erinra sig frigivningssystemets faktiska förtjänster. Villkorlig frigivning leder till att fängelsekunder uppför sig under tiden som straffet avtjänas, nog så viktigt inte minst för anstaltspersonalen som har ett tillräckligt utsatt arbete som det är. Det tjänar dock även som morot även efter frigivningen som är villkorad mot just laglydighet.

Det är inte heller nog att stirra sig blind enbart på frigivningen. Det stora bekymret är att många brottslingar döms till kortare straff än vad samhället i stort anser lämpligt i förhållande till de brott som har begåtts. Därigenom förvägras även brottslingen möjligheten att sona sitt brott genom att ta sitt straff vilket allvarligt försvårar återinträdet i samhället, oaktat hur uppriktig vilja som kan ligga bakom ett sådant försök. Det är synnerligen allvarligt.

Att det praktiskt taget ska vara en rättighet för en brottsling att bli släppt efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff är naturligtvis löjeväckande och regeringen gör rätt som utreder en skärpning. Systemet har positiva effekter men särskilt grova brottslingar och livsstilskriminella återfallsbrottslingar bör i regel inte åtnjuta denna förmån då fördelarna för samhället uteblir.

Regeringen bör även fortsätta alliansregeringens ansträngningar att genomföra straffskärpningar för flertalet grova brott. Detta gäller inte minst mord där Alliansens skärpning nu bedömts vara för dåligt skriven för att kunna brukas. En pinsam historia för de borgerliga, men en möjlighet för regeringen.

Sverige behöver ett system där man får sona sitt brott ordentligt, där det går att återvända till samhället och som samtidigt i så hög utsträckning som möjligt försvårar för den som väljer fortsatt kriminalitet.

Daniel Persson/SNB