30 jun 2016 06:00

30 jun 2016 06:00

Får Wallström valuta för pengarna?

Nu är det klart att Sverige under de kommande två åren innehar en av de icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd. Ett grattis till utrikesminister Margot Wallström (S), som drivit på kampanjen, är på sin plats.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det är allmänt positivt att Sverige nådde sitt mål. Det innebär också att miljonerna som tagits från biståndsmedel åtminstone gjorde någon nytta. Frågan är om den ekonomiskt och politiskt kostsamma kampanjen anses vara värd priset när resultatet summeras.

”Det är en stor seger för svensk utrikespolitik och svensk diplomati.” Skriver Wallström i Dagens Nyheter. Socialdemokraternas tilltro till FN och vilken roll Sverige kan spela där har inga gränser. Men man ska inte låta socialdemokratins Palme-komplex bygga luftslott av förväntningar.

Sverige kandiderade mot Italien och Nederländerna, två länder vars utrikespolitik inte skiljer sig alltför mycket från vår. Wallströms plan för tiden i säkerhetsrådet är att stärka samarbetet mellan FN och EU, driva arbetet med mänskliga rättigheter och folkrätt, öka transparensen, representativiteten och effektiviteten inom FN och inkludera fler kvinnor i fredsprocesser.

Det hela låter bra, men man får inte glömma att våra möjligheter att påverka inom FN är små. De fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina, har alla vetorätt. Det innebär att Sverige inte kan uppmana Kina, Ryssland eller för den delen USA att sluta bryta mot mänskliga rättigheter.

FN är viktigt, och ett säkerhetsråd med länder med vetorätt är bättre än inget säkerhetsråd alls. Men förväntningarna på att Sverige under två år kommer att kunna göra några märkbara avtryck i världspolitiken bör vara realistiska.

Det är viktigt att Sverige har de utrikespolitiska prioriteringarna rätt. Risken verkar vara att vår plats i säkerhetsrådet stiger regeringen åt huvudet och gör att vi nedprioriterar andra utrikespolitiska frågor, exempelvis säkerhetsläget i vårt hörn av världen och konventionerna i EU.

Sverige är ett litet land. Därför behöver våra begränsade resurser satsas rätt. Vår tid i säkerhetsrådet får inte handla om att göra markeringar för att bli ihågkomna, utan om att bygga goda samarbeten för att på sikt kunna göra skillnad.

Om bara två år tar Sveriges plats över av något annat land. Att driva gemensamma frågor med andra länder som får möjlighet att delta i säkerhetsrådet en begränsad period är nödvändigt för att kunna få till förändring. Genom samarbete kan vi tillsammans med andra länder i Europa verka för frågor som gemensamt är viktiga för oss, i stället för att flera länder med liknande agenda driver dyra kampanjer för att vinna en plats i säkerhetsrådet.

Anna Sandström/SNB

Det är allmänt positivt att Sverige nådde sitt mål. Det innebär också att miljonerna som tagits från biståndsmedel åtminstone gjorde någon nytta. Frågan är om den ekonomiskt och politiskt kostsamma kampanjen anses vara värd priset när resultatet summeras.

”Det är en stor seger för svensk utrikespolitik och svensk diplomati.” Skriver Wallström i Dagens Nyheter. Socialdemokraternas tilltro till FN och vilken roll Sverige kan spela där har inga gränser. Men man ska inte låta socialdemokratins Palme-komplex bygga luftslott av förväntningar.

Sverige kandiderade mot Italien och Nederländerna, två länder vars utrikespolitik inte skiljer sig alltför mycket från vår. Wallströms plan för tiden i säkerhetsrådet är att stärka samarbetet mellan FN och EU, driva arbetet med mänskliga rättigheter och folkrätt, öka transparensen, representativiteten och effektiviteten inom FN och inkludera fler kvinnor i fredsprocesser.

Det hela låter bra, men man får inte glömma att våra möjligheter att påverka inom FN är små. De fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina, har alla vetorätt. Det innebär att Sverige inte kan uppmana Kina, Ryssland eller för den delen USA att sluta bryta mot mänskliga rättigheter.

FN är viktigt, och ett säkerhetsråd med länder med vetorätt är bättre än inget säkerhetsråd alls. Men förväntningarna på att Sverige under två år kommer att kunna göra några märkbara avtryck i världspolitiken bör vara realistiska.

Det är viktigt att Sverige har de utrikespolitiska prioriteringarna rätt. Risken verkar vara att vår plats i säkerhetsrådet stiger regeringen åt huvudet och gör att vi nedprioriterar andra utrikespolitiska frågor, exempelvis säkerhetsläget i vårt hörn av världen och konventionerna i EU.

Sverige är ett litet land. Därför behöver våra begränsade resurser satsas rätt. Vår tid i säkerhetsrådet får inte handla om att göra markeringar för att bli ihågkomna, utan om att bygga goda samarbeten för att på sikt kunna göra skillnad.

Om bara två år tar Sveriges plats över av något annat land. Att driva gemensamma frågor med andra länder som får möjlighet att delta i säkerhetsrådet en begränsad period är nödvändigt för att kunna få till förändring. Genom samarbete kan vi tillsammans med andra länder i Europa verka för frågor som gemensamt är viktiga för oss, i stället för att flera länder med liknande agenda driver dyra kampanjer för att vinna en plats i säkerhetsrådet.

Anna Sandström/SNB