02 jul 2016 06:00

02 jul 2016 06:00

Varför avgår inte Juncker?

En dryg vecka efter att britterna folkomröstat om att lämna EU kan man konstatera att det är dåligt för Sverige och EU om Storbritannien lämnar, och att vi har fått nya belägg för att det finns goda skäl för britterna att lämna.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Särskilt utvecklingen av EU mot en superstat med en egen regering och mer samordnad ekonomisk politik och försvar är olycklig. En sådan utveckling är dock något många inom EU-toppen önskar sig, även om de brukar kalla det ”ökad integration”.

Storbritannien, eller UK, har varit starka motståndare till utvecklingen av EU till en federation av Europas förenta stater. Om UK lämnar EU, ännu har ingen formell process om utträde enligt artikel 50 i Lissabonfördraget inletts, så lämnas fältet mer eller mindre fritt för unionens centralister att ”fördjupa samarbetet”.

De mer monomana EU-vännerna brukar i dessa sammanhang hävda att det är kriserna som gör unionen starkare. Det är nog sant om man med starkare menar att EU centralt blir starkare på medlemsstaternas bekostnad.

Bryssels reaktion på britternas folkomröstning har visat att EU håller på att utvecklas i fel riktning. Den omedelbara reaktionen från både kommissionen och ledande medlemsländer har varit att konfrontera UK med krav på att omedelbart inleda artikel 50-förhandlingar och utestänga UK från förhandlingar och fördragsvidrigt beröva dem en kommissionär, trots att landet alltjämt är en del av unionen.

De som varit tveksamma till huruvida EU håller på att utveckla sig till en egen superstat som förbehåller sig rätten att domdera över medlemsländerna har ingen anledning att tveka längre.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har aviserat sin avgång som en konsekvens av utslaget i folkomröstningen, men EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitter kvar, trots att EU under Junckers ledning förlorat ett viktigt medlemsland. Att UK som är Europas näst största ekonomi, permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och ett ledande Natoland inte längre vill vara kvar i unionen borde väl trots allt framkalla någon form av självkritik bland EU:s ledare, kan man tycka.

I EU-parlamentet talar nu socialisterna och liberalerna om att föra upp sociala frågor på EU-nivå och göra EU till en transfereringsunion som omfördelar pengar mellan länderna. Sådant som UK blockerat. Om EU på allvar slår in på den kursen kommer fler länder att vilja lämna unionen.

Österrike kan stå på tur efter att landets författningsdomstol i fredags beslutat att presidentvalet ska göras om. Om den populistiske nationalisten Norbert Hofer vinner kan han, om man ska tro hans uttalanden innan valet, låta österrikarna rösta om att lämna EU.

Frågan är om federalisterna i Bryssel tänker hålla fast vid sin linje och ”integrera och fördjupa” trots att de rimligen borde se att det framkallar ett missnöje som riskerar att sänka unionen. Tyvärr verkar det som om unionens ledare i stor utsträckning är tondöva såväl som taktlösa, vilket inte bara riskerar relationerna med UK utan EU-projektet i sin helhet.

Greger Ekman/SNB

Särskilt utvecklingen av EU mot en superstat med en egen regering och mer samordnad ekonomisk politik och försvar är olycklig. En sådan utveckling är dock något många inom EU-toppen önskar sig, även om de brukar kalla det ”ökad integration”.

Storbritannien, eller UK, har varit starka motståndare till utvecklingen av EU till en federation av Europas förenta stater. Om UK lämnar EU, ännu har ingen formell process om utträde enligt artikel 50 i Lissabonfördraget inletts, så lämnas fältet mer eller mindre fritt för unionens centralister att ”fördjupa samarbetet”.

De mer monomana EU-vännerna brukar i dessa sammanhang hävda att det är kriserna som gör unionen starkare. Det är nog sant om man med starkare menar att EU centralt blir starkare på medlemsstaternas bekostnad.

Bryssels reaktion på britternas folkomröstning har visat att EU håller på att utvecklas i fel riktning. Den omedelbara reaktionen från både kommissionen och ledande medlemsländer har varit att konfrontera UK med krav på att omedelbart inleda artikel 50-förhandlingar och utestänga UK från förhandlingar och fördragsvidrigt beröva dem en kommissionär, trots att landet alltjämt är en del av unionen.

De som varit tveksamma till huruvida EU håller på att utveckla sig till en egen superstat som förbehåller sig rätten att domdera över medlemsländerna har ingen anledning att tveka längre.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har aviserat sin avgång som en konsekvens av utslaget i folkomröstningen, men EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitter kvar, trots att EU under Junckers ledning förlorat ett viktigt medlemsland. Att UK som är Europas näst största ekonomi, permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och ett ledande Natoland inte längre vill vara kvar i unionen borde väl trots allt framkalla någon form av självkritik bland EU:s ledare, kan man tycka.

I EU-parlamentet talar nu socialisterna och liberalerna om att föra upp sociala frågor på EU-nivå och göra EU till en transfereringsunion som omfördelar pengar mellan länderna. Sådant som UK blockerat. Om EU på allvar slår in på den kursen kommer fler länder att vilja lämna unionen.

Österrike kan stå på tur efter att landets författningsdomstol i fredags beslutat att presidentvalet ska göras om. Om den populistiske nationalisten Norbert Hofer vinner kan han, om man ska tro hans uttalanden innan valet, låta österrikarna rösta om att lämna EU.

Frågan är om federalisterna i Bryssel tänker hålla fast vid sin linje och ”integrera och fördjupa” trots att de rimligen borde se att det framkallar ett missnöje som riskerar att sänka unionen. Tyvärr verkar det som om unionens ledare i stor utsträckning är tondöva såväl som taktlösa, vilket inte bara riskerar relationerna med UK utan EU-projektet i sin helhet.

Greger Ekman/SNB