08 aug 2016 06:00

08 aug 2016 09:31

OS väcker alltid känslor

JAN LARSSON

De olympiska spelen invigdes natten till lördag svensk tid och nu rullar det på i Rio de Janeiro fram till den 21 augusti. Efterlängtat för många, andra är måttligt intresserade.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

För mig har OS alltid varit något extra. Minnena är många och jag har genom jobbet haft förmånen att träffa ett antal medaljörer och även fått hålla den så hett efterlängtade OS-medaljen i min hand.

Ur lokal synvinkel är måste Petrus Kastenmans OS-guld i fälttävlan 1956 och Bernt Johanssons cykelguld i Montreal 1976 varit det allra största.

Sedan vill jag även nämna silvermedaljer i handboll som två killar uppvuxna i Stöpen har i sin samling, Andreas Larssons från Atlanta 1996 och Sydney 2000 och Johan Sjöstrands från London 2012. OS-silver glimmar alltid, men då på Larssons tid, dominerade Sverige världshandbollen och laget var båda gångerna ute efter guldet. 2012 var naturligtvis besvikelsen efter finalförlusten mot Frankrike också stor, men det var en stor framgång att Sverige var tillbaka i toppen.

Hur som helst känns det alltid extra när några individer sprungna ur vår lokala idrott tar plats i OS-truppen.

I Rio har vi Angelica Wallén med Tibro HK som moderförening och Michaela Ek som gått ända från Skövdes HF:s handbollsskola till en plats i OS-laget.

Extra kul för Skövde HF med mästerskapsdebutanten Ek som under hela sin elitserieperiod från mitten av 90-talet inte fått fram så rysligt många egna produkter till elitlaget. Jag vet att de alltid haft en önskan att producera mer från egna led, men sedan är det inte alltid så lätt när man skall hålla ett lag i den absoluta toppen.

När det gäller det svenska damlandslagets möjligheter i OS så finns det kapacitet att gå långt, kanske kan vi få fler lokala OS-medaljörer?

Vad skall man då säga om OS i stort? Invigningen var som vanligt intressant att ta del av. Nu med ett klart miljöbudskap där det handlade om att vi måste vara rädda om vår jord där klimatförändringar är ett stort hot. Ett angeläget ämne som det kändes bra att lyfta fram i ett arrangemang som har hela världens blickar på sig.

Mycket var vackert och smakfullt gjort, dock inte den svenska klädseln, Herrarna såg ut som de var på campingsemester och damerna hade kjol och fotbollsstrumpor...

Okej, kläder väcker uppmärksamhet och det har säkert inte familjen Perssons klädkedja som skapat kläderna något emot. En OS-invigning är ju en gigantisk catwalk och då gäller det att sticka ut. Nu räddade fanbäraren Therese Alshammar den blågula äran med sin eleganta klänning.

För mig har OS alltid varit något extra. Minnena är många och jag har genom jobbet haft förmånen att träffa ett antal medaljörer och även fått hålla den så hett efterlängtade OS-medaljen i min hand.

Ur lokal synvinkel är måste Petrus Kastenmans OS-guld i fälttävlan 1956 och Bernt Johanssons cykelguld i Montreal 1976 varit det allra största.

Sedan vill jag även nämna silvermedaljer i handboll som två killar uppvuxna i Stöpen har i sin samling, Andreas Larssons från Atlanta 1996 och Sydney 2000 och Johan Sjöstrands från London 2012. OS-silver glimmar alltid, men då på Larssons tid, dominerade Sverige världshandbollen och laget var båda gångerna ute efter guldet. 2012 var naturligtvis besvikelsen efter finalförlusten mot Frankrike också stor, men det var en stor framgång att Sverige var tillbaka i toppen.

Hur som helst känns det alltid extra när några individer sprungna ur vår lokala idrott tar plats i OS-truppen.

I Rio har vi Angelica Wallén med Tibro HK som moderförening och Michaela Ek som gått ända från Skövdes HF:s handbollsskola till en plats i OS-laget.

Extra kul för Skövde HF med mästerskapsdebutanten Ek som under hela sin elitserieperiod från mitten av 90-talet inte fått fram så rysligt många egna produkter till elitlaget. Jag vet att de alltid haft en önskan att producera mer från egna led, men sedan är det inte alltid så lätt när man skall hålla ett lag i den absoluta toppen.

När det gäller det svenska damlandslagets möjligheter i OS så finns det kapacitet att gå långt, kanske kan vi få fler lokala OS-medaljörer?

Vad skall man då säga om OS i stort? Invigningen var som vanligt intressant att ta del av. Nu med ett klart miljöbudskap där det handlade om att vi måste vara rädda om vår jord där klimatförändringar är ett stort hot. Ett angeläget ämne som det kändes bra att lyfta fram i ett arrangemang som har hela världens blickar på sig.

Mycket var vackert och smakfullt gjort, dock inte den svenska klädseln, Herrarna såg ut som de var på campingsemester och damerna hade kjol och fotbollsstrumpor...

Okej, kläder väcker uppmärksamhet och det har säkert inte familjen Perssons klädkedja som skapat kläderna något emot. En OS-invigning är ju en gigantisk catwalk och då gäller det att sticka ut. Nu räddade fanbäraren Therese Alshammar den blågula äran med sin eleganta klänning.