22 aug 2016 06:00

22 aug 2016 06:00

Detta var tjejernas olympiad

LEDARE

OS är över för den här gången. Dags att blicka tillbaka på två hektiska veckor i Rio de Janeiro. Som vanligt har det varit en blandning mellan jublande glada medaljörer och deppande utövare som inte nått sina mål.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

För svensk del är det tjejerna som gått i bräschen när det gäller framgångar. Utan dem hade det varit tämligen dystert.

Sarah Sjöström, Jenny Rissveds och damlandslaget i fotboll med flera har med sina framgångar sett till att vi känt oss extra stolta över att vara blågula.

På förhand var Sarah Sjöström det egentliga enda riktigt stora svenska guldhoppet. Hon pallade för trycket och Sarah simmade hela 16 lopp totalt i Rio. Ett grymt tufft upplägg som gjorde att hon mot slutet var tröttkörd och kanske kostade det tuffa programmet henne ytterligare någon medalj eller valör, men Sarah klagade inte utan såg det som självklart att simma lagkapper och ställa upp för laget. En härligt svensk inställning.

På tal om svenskt ledarskap så personifieras det av Pia Sundhage och hennes sätt att leda fotbollslandslaget. Här är det alltid laget för jaget som gäller och det bidrog starkt till att de gick ända till OS-final.

Okej, det var inte värdens roligaste fotboll som presterades när först USA och sedan Brasilien slogs ut efter 0-0-matcher och straffavgörande.

Det handlade om hårt jobb och organisation och spela på ett sätt som bedömdes vara det bästa för att kunna vinna. Sedan gav straffarna att vi fick några riktiga hjältar. Nu vet i princip alla vilka Hedvig Lindahl och Lisa Dahlkvist är.

Visserligen förlorades finalen mot Tyskland med knapp marginal, men då visade laget att de kan spela en mer offensiv fotboll också. Utan tvekan ett silver med guldglans som jag tror kommer att betyda mycket för den svenska damfotbollen på alla plan. Man kan ju alltid hoppas att det kommer mer publik till matcherna. Ett större intresse gör också att man syns mer. Landslagets matcher i OS-slutspelet sågs ju av mångmiljonpublik.

Sedan det här med Jenny Rissveds guld i mountainbike. Säkert en stor överraskning för många som knappat hört talas om den här tjejen tidigare. I MTB-kretsar är dock 22-åringen inget nytt namn. Hon sopade rent i resultatlistorna som junior och har bevisligen klarat att ta steget upp bland seniorerna. Sådant är alltid starkt, oavsett sport. En sak är att skörda framgångar som junior och ungdom, en helt annan att göra det som senior. Bevisen på det är många.

Sverige vann elva medaljer i Rio. Åtta togs av tjejer och tre av manliga utövare. Det är fakta, men egentligen inget nytt. Tidigare har ju Carolina Klüft, Charlotte Kalla, Anja Pärson med flera skämt bort oss med olympisk guldglans. Tjejerna dominerar med andra ord.

För svensk del är det tjejerna som gått i bräschen när det gäller framgångar. Utan dem hade det varit tämligen dystert.

Sarah Sjöström, Jenny Rissveds och damlandslaget i fotboll med flera har med sina framgångar sett till att vi känt oss extra stolta över att vara blågula.

På förhand var Sarah Sjöström det egentliga enda riktigt stora svenska guldhoppet. Hon pallade för trycket och Sarah simmade hela 16 lopp totalt i Rio. Ett grymt tufft upplägg som gjorde att hon mot slutet var tröttkörd och kanske kostade det tuffa programmet henne ytterligare någon medalj eller valör, men Sarah klagade inte utan såg det som självklart att simma lagkapper och ställa upp för laget. En härligt svensk inställning.

På tal om svenskt ledarskap så personifieras det av Pia Sundhage och hennes sätt att leda fotbollslandslaget. Här är det alltid laget för jaget som gäller och det bidrog starkt till att de gick ända till OS-final.

Okej, det var inte värdens roligaste fotboll som presterades när först USA och sedan Brasilien slogs ut efter 0-0-matcher och straffavgörande.

Det handlade om hårt jobb och organisation och spela på ett sätt som bedömdes vara det bästa för att kunna vinna. Sedan gav straffarna att vi fick några riktiga hjältar. Nu vet i princip alla vilka Hedvig Lindahl och Lisa Dahlkvist är.

Visserligen förlorades finalen mot Tyskland med knapp marginal, men då visade laget att de kan spela en mer offensiv fotboll också. Utan tvekan ett silver med guldglans som jag tror kommer att betyda mycket för den svenska damfotbollen på alla plan. Man kan ju alltid hoppas att det kommer mer publik till matcherna. Ett större intresse gör också att man syns mer. Landslagets matcher i OS-slutspelet sågs ju av mångmiljonpublik.

Sedan det här med Jenny Rissveds guld i mountainbike. Säkert en stor överraskning för många som knappat hört talas om den här tjejen tidigare. I MTB-kretsar är dock 22-åringen inget nytt namn. Hon sopade rent i resultatlistorna som junior och har bevisligen klarat att ta steget upp bland seniorerna. Sådant är alltid starkt, oavsett sport. En sak är att skörda framgångar som junior och ungdom, en helt annan att göra det som senior. Bevisen på det är många.

Sverige vann elva medaljer i Rio. Åtta togs av tjejer och tre av manliga utövare. Det är fakta, men egentligen inget nytt. Tidigare har ju Carolina Klüft, Charlotte Kalla, Anja Pärson med flera skämt bort oss med olympisk guldglans. Tjejerna dominerar med andra ord.