16 sep 2016 06:00

16 sep 2016 06:00

Ökade klyftor inom Liberalerna

LEDARE: Krismöte

Liberalernas riksdagsledamot Birgitta Ohlssons debattartikel i Dagens Nyheter (12/9) föranledde ett krismöte inom liberalerna som varade i flera timmar. Denna gång var det i frågan om att förbjuda religiösa friskolor hon valde att markera mot samma partistyrelse som hon själv är en del av.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

För flera högt uppsatta personer inom Liberalerna blev det droppen. Bland annat Tina Acketoft, vice ordförande i riksdagsgruppen, förklarade att hon inte längre har något förtroende för Birgitta Ohlssons ledarskap.

Efter det sju timmar långa krismötet meddelades att Birgitta Ohlsson får sitta kvar i partistyrelsen och partiledningen, men ska lämna sin plats i riksdagsgruppens styrelse. En något märklig ordning kan tyckas, då det inte är i riksdagen hon har gått emot sina partimedlemmar, utan i frågorna rörande Liberalernas gemensamma politik.

Det är viktigt med en öppen partikultur. Ledamöterna är tänkta att företräda sina väljare – inte sina partiledare. Oavsett vad frågan gäller är det därför positivt att ledamöter säger ifrån, problematiserar och debatterar. Vad Ohlsson gör förefaller dock vara något annat.

Redan under tiden som minister följde hon sin egen kompass. Som minister ska man dock företräda hela regeringen, inte bara sig själv. Även som partistyrelsemedlem företräder man mer än sig själv och sina egna åsikter.

Att Ohlsson väljer att frångå partilinjen och sätta sig i opposition mot sitt eget parti sätter partiledare Jan Björklund i en prekär situation. Antingen kan han ta ifrån henne uppdragen i partiledningen, och riskera kritik från de som anser att han tystar röster i ett liberalt parti. Eller så kan han välja att låta henne hållas. Det är inte lätt att ha medlemmar på ledande positioner som inte respekterar majoritetsbeslut, utan ständigt måste torgföra sina egna åsikter.

Folkpartiet/Liberalerna har under Jan Björklunds ledarskap varit ett parti med högt i tak. Inte minst bevisat genom Birgitta Ohlssons egen karriär. Det finns anledning att tvivla på att så skulle fortsätta att vara fallet om Ohlsson tar över som partiledare.

Även om Ohlsson har rätt i sakfrågan om att den judiska Hillelskolan bör får fortsätta verka, är det oklart om Ohlssons politiska kompass i stort skulle vinna fler röster för Liberalerna. Om man inte kan hantera majoritetsbeslut i partiledningen eller i regeringsställning, hur ska man då kunna göra det som partiledare?

Ohlsson som partiledare är knappast lösningen på Liberalernas problem. Att vara liberal är att vara kluven, förkunnade Folkpartiledaren Gunnar Helén, och det gäller inte minst för partiet självt. Inom ledningen finns åsikter om att man kan förbjuda sig till frihet och upplysning, som genom att förbjuda religiösa friskolor, och åsikter om att frihet och möjligheter bör lagstiftas fram, genom exempelvis kvotering.

Liberalerna behöver ett brett idéarbete där olika idéer kan prövas mot varandra och medlemmarna får möjlighet att avgöra vilka politiska idéer de stödjer. Om Ohlsson har medlemmarna bakom sig behöver partiet i viss mån ändra politik. Om så inte är fallet bör Ohlsson bli bättre på att välja sina strider.

Anna Sandström/SNB

För flera högt uppsatta personer inom Liberalerna blev det droppen. Bland annat Tina Acketoft, vice ordförande i riksdagsgruppen, förklarade att hon inte längre har något förtroende för Birgitta Ohlssons ledarskap.

Efter det sju timmar långa krismötet meddelades att Birgitta Ohlsson får sitta kvar i partistyrelsen och partiledningen, men ska lämna sin plats i riksdagsgruppens styrelse. En något märklig ordning kan tyckas, då det inte är i riksdagen hon har gått emot sina partimedlemmar, utan i frågorna rörande Liberalernas gemensamma politik.

Det är viktigt med en öppen partikultur. Ledamöterna är tänkta att företräda sina väljare – inte sina partiledare. Oavsett vad frågan gäller är det därför positivt att ledamöter säger ifrån, problematiserar och debatterar. Vad Ohlsson gör förefaller dock vara något annat.

Redan under tiden som minister följde hon sin egen kompass. Som minister ska man dock företräda hela regeringen, inte bara sig själv. Även som partistyrelsemedlem företräder man mer än sig själv och sina egna åsikter.

Att Ohlsson väljer att frångå partilinjen och sätta sig i opposition mot sitt eget parti sätter partiledare Jan Björklund i en prekär situation. Antingen kan han ta ifrån henne uppdragen i partiledningen, och riskera kritik från de som anser att han tystar röster i ett liberalt parti. Eller så kan han välja att låta henne hållas. Det är inte lätt att ha medlemmar på ledande positioner som inte respekterar majoritetsbeslut, utan ständigt måste torgföra sina egna åsikter.

Folkpartiet/Liberalerna har under Jan Björklunds ledarskap varit ett parti med högt i tak. Inte minst bevisat genom Birgitta Ohlssons egen karriär. Det finns anledning att tvivla på att så skulle fortsätta att vara fallet om Ohlsson tar över som partiledare.

Även om Ohlsson har rätt i sakfrågan om att den judiska Hillelskolan bör får fortsätta verka, är det oklart om Ohlssons politiska kompass i stort skulle vinna fler röster för Liberalerna. Om man inte kan hantera majoritetsbeslut i partiledningen eller i regeringsställning, hur ska man då kunna göra det som partiledare?

Ohlsson som partiledare är knappast lösningen på Liberalernas problem. Att vara liberal är att vara kluven, förkunnade Folkpartiledaren Gunnar Helén, och det gäller inte minst för partiet självt. Inom ledningen finns åsikter om att man kan förbjuda sig till frihet och upplysning, som genom att förbjuda religiösa friskolor, och åsikter om att frihet och möjligheter bör lagstiftas fram, genom exempelvis kvotering.

Liberalerna behöver ett brett idéarbete där olika idéer kan prövas mot varandra och medlemmarna får möjlighet att avgöra vilka politiska idéer de stödjer. Om Ohlsson har medlemmarna bakom sig behöver partiet i viss mån ändra politik. Om så inte är fallet bör Ohlsson bli bättre på att välja sina strider.

Anna Sandström/SNB